Det euforiska mottot är egentligen en forcerad förkortning av ord som tradition, unificiation, reforms och så vidare. Men det sammanfattar också väl de höjda ambitionerna hos Organisationen för turkiska stater (OTS) under senare år, som blev uppenbara här, under det tionde mötet mellan ländernas ledare i Astana, Kazakstan, hösten 2023.

Aliyev har kontrat med att korridoren ska byggas, oavsett vad grannlandet säger – och alltså hotat med ännu ett krig, denna gång inne i själva Armenien.

OTS grundades 2009 för att samla länder med ett turkiskt arv. Förutom Turkiet handlar det mest om ett antal postsovjetiska republiker, men också Victor Orbáns Ungern är med på ett hörn, som observatör. När ledarna möttes igen den 6 november i år förärades Orbán ”Den turkiska världens högsta orden”, för sitt arbete för brödrafolkens enighet.

Enligt den ungerske premiärministern själv är organisationen en ”central pelare” i kontakten mellan öst och väst. Och visst har OTS blivit viktigare. Medan samarbetet till en början fokuserade på kulturellt utbyte, har Centralasiens nya geopolitiska roll gett gänget framför den blå skärmen ett allt starkare självförtroende.

Turktajm verkar alltså vara nu – men hur hamnade vi här?

Resan från kulturutbyte till storpolitiskt spel började faktiskt också i Astana – 10 år före turktime-mötet. Kazakstans dåvarande starke man, Nursultan Nazarbayev, tog emot Kinas president Xi Jinping på det nybildade universitetet som Nazarbayev döpt efter sig själv. I en himmelsblå slips, som väl matchade de kazakiska flaggorna bakom honom, tog Xi Jinping till orda. Efter att nostalgiskt ha talat om de handelsleder som förband länderna under tusentals år, kom bomben, lika lågmält levererad som resten av talet:

– Vi bör tillsammans arbeta för att bygga ett nytt ekonomiskt bälte längs den gamla sidenvägen!

Så började alltså Kinas ”Nya Sidenväg”, i en grådaskig universitetsaula i Kazakstan. Tio år senare har projektet gjort OTS-länderna, och särskilt de landbundna staterna i Centralasien, till viktiga spelare när nya handelsrutter över Eurasien ska byggas.

Nazarbayev, som satt på podiet bakom Xi och lyssnade i hörlurar med direkttolkning, lär ha varit nöjd. En starkare roll för handeln, och fler kinesiska investeringar, gick väl ihop med hans hopp om att Kazakstan skulle få en större, mer självständig roll i Asien – ett land som samarbetar med alla, men ytterst är lojalt enbart med sig självt.

Och medan många länder i Väst var kluvna till vad Kinas byggplaner skulle innebära, fanns det andra som var snabba med att hoppa på tåget – och mer än gärna byggde järnväg som det kunde rulla på.

Med en rejäl slägga i händerna står Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan bredvid sina kolleger från Georgien, Azerbajdzjan, Uzbekistan och Kazakstan. Leende slår de ned de sista spikarna i den splitternya rälsen utanför Baku i Azerbajdzjan. Ett första tåg skramlar iväg, prytt med ländernas flaggor.

Det är 2017, och järnvägen från Baku till turkiska Kars, via den georgiska huvudstaden Tbilisi, har just invigts. Projektet är en central del i OTS-ländernas ambition för en ”mittenkorridor” – en transportled från Turkiet, genom Kaukasus och över Kaspiska havet till de turkiska staterna i Centralasien. Som därifrån kan ansluta till den nya Sidenvägen.

Utöver en viktig transportlänk var järnvägen också en seger för Turkiet och Azerbajdzjan, som har lyckats hålla ärkefienden Armenien utanför projektet.

Men det har hänt en del sedan 2017.

Efter krigen i Nagorno-Karabach under 2020-talet, där Azerbajdzjan har tagit över den Armenien-stödda utbrytarrepubliken i området och fördrivit de armenier som bodde där, har Bakus självförtroende vuxit. Landets diktator Ilham Aliyev pratar nu om att etablera ännu en rutt genom Kaukasus – som inte skulle behöva gå genom Georgien, utan hålla förbindelsen exklusivt inom OTS-ländernas kontroll.

Den kallas för Zangezur-korridoren.

Idén är att bygga en väg för bil- och tågtransport för att binda samman Azerbajdzjan med exklaven Nachitjevan. Den azeriska landremsan gränsar visserligen till Turkiet, men mellan den och resten av Azerbajdzjan ligger Armenien. Zangezur-korridoren, som är tänkt att stå under azerisk kontroll, skulle alltså behöva korsa armeniskt territorium.

Kruxet är att Armenien absolut inte vill se en sådan ”korridor” komma till stånd.

Förutom att relationen till Azerbajdzjan fortfarande är så pass dålig att Armenien bojkottade FN:s senaste klimattoppmöte för att det hölls i Baku, skulle korridoren också äventyra Armeniens gräns mot Iran – en av Yerevans få vänner i ett annars fientligt landskap. Aliyev har kontrat med att korridoren ska byggas, oavsett vad grannlandet säger – och alltså hotat med ännu ett krig, denna gång inne i själva Armenien.

Aliyev är inte ensam om sina ambitioner, vilket märktes på Turktime-mötet i Astana. Efter att ledarna först tillsammans, måttligt roade, sett på en film om turkisk enighet (levererad på amerikansk engelska), var det dags för egna anföranden. Erdoğan uppmanade då samtliga att stödja Azerbajdzjan i projektet, och i mötets slutprotokoll ställde sig medlemmarna bakom att en (visserligen ospecificerad) transportlänk mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan borde etableras så snabbt som möjligt.

För Erdoğan, där han satt i Astana flankerad av utrikesminister Hakan Fidan och parlamentets talman Binali Yildirim, är dessa möten i de gamla sovjetstaterna dock inte bara en chans att diskutera byggplaner och vara nostalgisk över turkfolkens historia. Det är också en nödvändig omstart.

När han för över 20 år sedan kom till makten i Turkiet var det med två utrikespolitiska mål: att lotsa in Turkiet i EU, och att bygga starka relationer till Mellanöstern. I början rullade det på. Hans arbete mot EU-medlemskap hyllades av bland annat Sveriges Göran Persson, och gamla konflikter med grannländer som Syrien löstes. Men drömmen om EU kollapsade, och Erdoğan blev allt mer auktoritär. Relationerna till Mellanöstern gick om intet när han stöttade de ofta misslyckade upproren under Arabiska våren. Turkiet blev mer och mer isolerat.

Efter sådana nederlag är det lika bra att hitta nya vänner. Och det är precis vad OTS har erbjudit. När länderna binds samman mer och mer, och blir ett allt tydligare block, kan Turkiet, med sin stora ekonomi och strategiska position, inta en naturlig ledarroll.

Men än så länge verkar ingen medlem våga satsa rubbet på OTS – i stället ser de till att hålla andra dörrar öppna. Flera av de forna sovjetstaterna är till exempel med i en rad Rysslandsdrivna initiativ. Erdoğan själv jonglerar Nato-samarbete med såväl regelbundna visiter hos Vladimir Putin som saftiga vapenaffärer med Ukraina. Och alla måste de förhålla sig till den kinesiska superekonomin, som möjliggjorde OTS nya självförtroende efter Xi Jinpings besök på universitetet i Astana 2013.

Relationen till Kina avslöjar också något om ländernas tal om turkisk enighet. För i provinsen Xinjiang har Beijing i åratal förtryckt den muslimska folkgruppen uigurerna – även de ett folk med turkiskt arv. Om detta har OTS-länderna varit mycket tysta. När Erdoğan i somras träffade Xi Jinping, ännu en gång i Astana, fanns det inte tid för att diskutera situationen i Xinjiang. I stället var det kinesiska investeringar och energisamarbeten som stod på agendan.

När de nya handelsrutterna över Eurasien ska byggas får de ideologiska drömmarna alltså ge vika för rå realpolitik. ”Turktime” verkar knappast gälla för alla.

OTS grundades 2009 i Azerbajdzjan, först med namnet Turkic Council.

De ursprungliga medlemmarna var Turkiet, Azerbajdzjan, Kirgizistan och Kazakstan. Senare har också Uzbekistan anslutit sig.

Ungern, Turkmenistan och den icke-erkända staten Nordcypern har observatörsstatus. Även Ukraina har uttryckt intresse för att bli observatörsmedlem.

Loggan utgörs av en kombination av grundarländernas flaggor: den blå färgen från Kazakstan, solen från Kirgizistan, månen från Turkiet och stjärnan från Azerbajdzjan.