Med de ukrainska drönarna har kriget nått Moskva. Där har Vladimir förlorat kunder, medan kusinen Nikolajs affärer blomstrar i Volgograd. Kriget skapar vinnare och förlorare – och när kusinerna talar om det slutar samtalen i gräl.
Vladimir och Nikolaj hade alltid stått varandra nära, även när deras yrkesliv tog olika riktningar. Nikolaj stannade kvar hemma i Volgograd, där han driver ett litet företag som levererar reservdelar till den lokala industrin. Vladimir flyttade till Moskva och blev konsult åt stora utländska företag.
För 20 år sedan följde jag med kusinerna när de letade efter sin gemensamma mor- eller farmors by nära Saratov. På den gamla kolchosen, där 3 000 människor hade bott på 1980-talet, fanns knappt ett dussin kvar. Växtligheten höll långsamt på att ta över byn, men den hade fortfarande en borgmästare. Varje morgon sopade han den gamla sovjetiska ”röda hörnan”, en före detta samlingssal med parkettgolv och en scen där byborna en gång hade spelat teater.
Varannan vecka tog sig en postbil fram längs en jordväg för att leverera post och basvaror. Under resan hade kusinerna talat om sin sovjetiska barndom som om den vore ett förlorat land. Medan vi drack och skrattade verkade banden mellan dem omöjliga att bryta.
I våras fick jag veta att de hade blivit osams, men av våra telefonsamtal kunde jag inte förstå varför. Kanske skulle det klarna om jag träffade dem, tänkte jag. Så jag flög till Moskva, trots hotet från ukrainska robotar och drönare.
Staden såg inte ut som huvudstaden i ett land som västvärldens sanktioner hade tvingat på knä. En gång skyndade man genom gatorna med blicken i marken. Nu kunde man dröja sig kvar på de nybreddade trottoarerna och beundra jugendfasaderna på hus som man tidigare knappt hade lagt märke till.
Mellan 2015 och 2023 renoverade stadens myndigheter 14 000 bostadshus och 380 historiska byggnader. Sedan 2022 ingår Moskvaflodens upprustade stränder i ett 15 kilometer långt promenadstråk som går från det nya affärsdistriktet Moscow City, förbi Kreml, till Sokolnikiparken i nordost.
Några veckor efter mitt besök, i mitten av juni, orsakade en ukrainsk drönare en explosion vid oljeraffinaderiet i Kapotnja, omkring tre mil från centrala Moskva. Från juli ledde attacker mot oljedepåer och infrastruktur runt om i landet till lokal bränslebrist och störningar i varuleveranserna i nästan alla regioner.
Men denna vårdag kändes tempot i staden lugnare än före pandemin. Stadsmiljön hade rustats upp och tunnelbanenätet byggts ut. Lugnet berodde också delvis på att turismen hade kollapsat. Färre än 630 000 utländska besökare kom till Ryssland under första halvåret 2025, en tredjedel så många som 2019. Antalet tyska, italienska och franska besökare hade minskat dramatiskt. Runt Kreml hade kraftfulla kinesiska stadsjeepar av märkena Haval, Chery och Tank ersatt de västerländska bilmärkena. På Röda torget hördes bara ryska.
Jag träffade Vladimir i parken där han brukar rasta sin hund. Kriget, som hade känts märkligt avlägset sedan jag kom, dök snart upp i samtalet. Efter annekteringen av Krim 2014 hade Vladimirs uppdrag för utländska företag blivit färre, för att helt upphöra 2022. Rollen som mellanhand mellan Ryssland och väst hade gett honom goda inkomster och en avundsvärd social ställning. De marknadsundersökningar han nu gjorde åt ryska företag kompenserade inte för inkomstbortfallet.
– När invasionen började var jag i chock i flera timmar. Jag satt bara där, förstummad över tanken på att någon kunde ge sig in i ett sådant vansinne, sade han.
Flera år senare var han fortfarande djupt berörd.
– Du minns vår släkting i Ukraina? fortsatte han. Jag ringde henne genast. Jag var förkrossad… det var förstås hon också.
Han ringer henne fortfarande två gånger i veckan.
– Vi pratar om vardagliga saker, om att vattnet och värmen stängs av. Politik pratar vi sällan om. Det är mitt sätt att stötta henne.
– Och Nikolaj? frågade jag. Vet du vad han tycker om alltihop?
– Han stöder det. Han ringde henne också, men bara för att säga att hon skulle ta det lugnt och att allt snart skulle bli som vanligt igen. Det var för fyra år sedan.
Jag satt bara där, förstummad över tanken på att någon kunde ge sig in i ett sådant vansinne.
Vladimir hade ringt sin kusin och de hade grälat.
– Hon vill inte prata med honom längre, och jag förstår varför.
Vladimir har försökt övertyga sig själv om att krigströttheten breder ut sig i det ryska samhället. De många, ibland motstridiga skäl som har angetts för kriget – att försvara den ryskspråkiga befolkningen i Donbass, stoppa Natos framryckning eller bekämpa den ukrainska regeringens påstådda nazism – övertygar inte längre någon, tror han.
Men innerst inne vet han att han är isolerad i ett samhälle som till största delen har accepterat ett krig det inte ville ha. Det finns ett glapp mellan den trötthet som opinionsmätningarna visar och viljan att kritisera kriget offentligt. Nästan ingen är beredd att gå så långt.
– Sådana som jag, som var emot kriget, har tystnat. Varför fortsätta upprepa samma kritik? Det påminner oss bara om hur maktlösa vi är.
Båda hans barn har lämnat landet.
Paveletskijstationen i sydöstra Moskva var full av människor mot slutet av en aprildag. En kolonn unga värnpliktiga tog sig fram genom myllret av resenärer och ställde upp på perrongen, där nattåget till Volgograd väntade. Ett pensionerat par hade tagit de nedre bäddarna i min fyrbäddskupé. Det dröjde inte länge innan de nämnde sin son, som hade stridit vid fronten i Ukraina mellan 2022 och 2024.
– Han kom tillbaka traumatiserad, med psykiska problem, berättade hans mamma. Och jag sov inte på två år.
Anklagade hon regeringen?
– Nej. Vad skulle de annars ha gjort? I väst vet ni bara en sak om den här konflikten: att Putin är angriparen, sade hon, mer uppriven än arg.
Efter Tambov gick tåget genom enformiga vidder av stäpp, som då och då skymtade mellan träden längs spåret. Byarna såg ödsliga ut: hoprasade trähus, hus med sönderslagna fönster. Mellan folkräkningarna 2010 och 2021 minskade Rysslands landsbygdsbefolkning med 15 procent när människor flyttade till regionernas städer och till Moskva.
Efter mer än 20 timmar och 100 mil saktade tåget in på väg mot Volgograds station. Enligt historikerna bytte denna strategiska transportknutpunkt ägare 15 gånger under slaget om Stalingrad. Det är stadens gamla namn, som den tillfälligt återtar när Sovjetunionens seger över Nazityskland firas den 9 maj. Genom fönstret kunde jag se Mamajev Kurgan, höjden där statyn ”Fosterlandet kallar!” står. Detta 85 meter höga monument i betong och stål, uppfört i socialistrealistisk stil mellan 1959 och 1967, har blivit stadens symbol. Den gudinnelika segergestalten pryder magneter och muggar som säljs till turister. Hon håller svärdet höjt och vrider huvudet bakåt över axeln, som om hon manade andra att följa henne.
Dagens krig, som utkämpas 50 mil från Volgograd, var nästan osynligt i det offentliga rummet. Bortsett från en rekryteringsskylt som lovade motsvarande 370 000 kronor i bonus till den som skrev på för fronttjänst fanns ingen storskalig värvningskampanj.
Till skillnad från de ukrainska landsortsstäder jag besökte för tre år sedan (Growing doubt in Ukraine, LMD English, november 2023) syntes varken soldater på permission eller veteraner med synliga lemlästningar på gatorna. Krigets verkningar verkade mildras av blotta storleken på Rysslands befolkning.
Medan det mesta av upprustningen i Moskva var färdigt hade Volgograds omvandling knappt börjat. Området runt stationen och det närbelägna centrala torget, De stupade kämparnas torg, var avspärrat.
– Det finns ingenstans att parkera, klagade Nikolaj när han tog min resväska.
På jackan hade han ett orange och svart tygmärke i Sankt Georgsbandets färger. Bandet blev en nationell symbol efter annekteringen av Krim 2014.
Putin hade inget val, eftersom Nato hela tiden utvidgades mot våra gränser.
– Från början satt det en finsk flagga där. Jackan är importerad, sade han med ett leende. Men jag tyckte att det var bäst att täcka över den.
Nikolaj är ingen militant nationalist. Han stöder landets väpnade styrkor av vanlig fosterlandskärlek och accepterar ett krig som han beklagar men betraktar som oundvikligt.
– Putin hade inget val, eftersom Nato hela tiden utvidgades mot våra gränser, sade han.
Han ser det som ett inbördeskrig som väst har provocerat fram mellan ryska och ukrainska bröder för att försvaga hans land.
Nikolaj och hans fru Katja bor i en villa i stadens utkant, norr om Vorosjilovskijdistriktet. När han svängde av från huvudgatan körde vi in mellan höga flerfamiljshus. På grönytorna låg skräp och slängda möbler. Vi kröp fram längs djupt sönderkörda vägar, som stod i skarp kontrast till den splitternya stormarknad där vi stannade för att handla.
Nikolajs bostadsområde såg ut att ha uppstått av misstag. På de obelagda gatorna sjönk bilhjulen ned till navkapslarna i stillastående vatten. Det lastbilslass med grus som han och grannarna hade gått ihop om att köpa hade inte gjort någon större skillnad. Nikolaj och Katja väntade fortfarande på att stadens myndigheter skulle svara på de boendes namninsamling med krav på att få arbetet utfört.
Vid bordet bläddrade Katja på sin nya Iphone bland bilder från en semester i Dubai med en väninna. Före kriget hade hon hållit kontakten med några barndomsvänner i Zjytomyr i Ukraina, där hennes pappa, som var yrkesmilitär, hade varit stationerad på 1980-talet. Hon hade lovat sig själv att återvända, men kriget hade brutit banden.
– Jag försökte undvika laddade ämnen, men de blev genast arga, som om någon hade fått dem att tro att ryssar, utan undantag, var hemska människor.
Paret tillhör den övre medelklassen, som har anpassat sig till ett krig som har känts avlägset från deras egna liv. Men hur länge till?
Deras son Viktor höll på att avsluta en teknisk gymnasieutbildning som inte gav behörighet till universitetet. Universitetsstudier skulle annars ha gett honom uppskov med värnplikten. Var han rädd?
– Ja, svarade han utan att tveka.
På hans skola gick berättelser om hur högre befäl under vapenhot tvingade värnpliktiga att skriva på militära kontrakt. Hans mamma oroade sig över några av de födelsedatum hon hade sett på soldatgravar.
Jag försökte undvika laddade ämnen, men de blev genast arga.
– De är 18, 19, 20 år. Bara barn.
Bland de ryska soldater vars dödsfall hade kunnat bekräftas av sajten Mediazona i samarbete med BBC:s ryska redaktion var knappt tre procent mellan 18 och 20 år. Men eftersom det tar flera månader innan dödsfallen kommer med i statistiken kan andelen vid det här laget vara högre. När kriget har dragit ut på tiden och oron för en ny tvångsmobilisering har vuxit kan pressen att skriva på ha ökat.
Trots avståndet mellan kusinerna innebar mitt besök att de måste ha kontakt. Nikolaj verkade beredd att ta första steget. Tillbaka i Moskva försökte jag känna hans kusin på pulsen.
– Nikolaj måste stå för det han sade 2022, för den ståndpunkt han intog, insisterade Vladimir. Vår relation har tagit stor skada.
Vladimir var förmodligen den som hade förlorat mest. Han hade haft en stark social ställning, med sin examen på avancerad nivå, livet i huvudstaden, täta resor till Europa och USA och till och med kontakter i maktens kretsar. Kriget satte punkt för allt detta. Nikolaj hade samtidigt sett sina ekonomiska utsikter fortsätta förbättras trots kriget. Han undvek att tala alltför hårt om sin kusin, men höll honom ansvarig för brytningen och sörjde att Vladimir, till skillnad från honom själv, hade ställt sig utanför den patriotiska samsynen.
Jag hade kommit i hopp om att kusinerna skulle kunna försonas. I stället fann jag ett land präglat av ett krig som splittrar familjer samtidigt som det kullkastar etablerade värderingar och sociala hierarkier.
Först publicerad i Le Monde diplomatique, oktober 2026. Översatt till svenska av Leonidas Aretakis.
