Vi åker tåg från Vänersborg och byter på Københavns Hovedbanegård. Här börjar världen. Efter en tur i avgångshallen med min pappa och en titt på dess små modelljärnvägar tar vi ett nytt tåg och reser vidare söderut genom Tyskland. På natten vaknar jag på min brits och kikar ut mellan gardinerna och imponeras av mäktiga schweiziska alper som glider förbi utanför för kupéns fönster. När vi kliver av i Bologna på förmiddagen står min moster och morbror och väntar på oss tillsammans med några av mina elva italienska kusiner. Vi åker ut på landet och upp på berget med den lilla klosterbyn, där mina kusiner bor. Det är min första resa utomlands. Det ska bli många fler resor, på sätt och vis börjar mina resor här.
Min italienska släkt bor i Italiens allra rödaste del, Emilien. I den lilla kommunen på landsbygden där de bor röstar en förkrossande majoritet av invånarna på PCI, det italienska kommunistpartiet. Min morbror är också kommunist, och katolik. Han liksom många andra kombinerar sin radikala politiska övertygelse och sin tro. Nere i staden pratar den unge borgmästaren från PCI om lokala frågor med folk på torget. Vid matbordet hemma i huset diskuteras inte sällan politik. Namn som jag aldrig hört förut virvlar förbi under mina besök i Italien: Gramsci, Dosetti och Berlinguer.
Vi åker på PCI:s tidningsfestival, festa de l’Unita. Den italienska flaggan blandas med partiets röda fanor på festivalområdet. Det känns som om alla i trakten är där. Det hålls debatter och säljs böcker. Man diskuterar den italienska vägen till socialismen. Men allra populärast är nog dansen, och förstås maten. Hemgjorda tortellinis äts vid långbord där man dricker det lokala vinet och bryter brödet. Det är skratt och sammanhållning. Jag omringas av stadiga italienska tanter som rufsar runt i mitt blonda hår medan de pratar med mina släktingar.
Kommunisterna präglar samhället. I Emilien förverkligar partiet en del av de mål de aldrig nådde fram till i hela Italien. De förverkligar sina visioner. De bygger ett välfärdssamhälle. De bygger ut barnomsorg med modern pedagogik, satsar på kultur och kollektivtrafik. Ekonomin går bra, de kooperativa företagen och bankerna blomstrar. Det är en levande demokratisk socialistisk rörelse som präglar samhället. Det är en av Italiens mest välmående och progressiva regioner. När årsdagen av segern över fascismen firas tågar de äldre männen som var partisaner genom den lilla staden vid bergets fot, den italienska flaggan och den röda från PCI fladdrar i vinden. Det är ett av kommunismens många ansikten.
Nästan 45 år senare tar jag avsked av min morbror Sandro. Den 13 november 2015 kommer jag till byn sent på kvällen. Byn är sig lik trots dimman, mina barndomsminnen kommer tillbaks. Sandro är trött av sjukdomen, men annars sitt vanliga vänliga jag. Hans hår är grått, hans tankar är numera mer upptagna av katolicismen än av socialismen. Det starka kommunistpartiet PCI finns inte längre. Dess sönderfall var en politisk jordbävning vars efterskalv fortfarande skakar Italiens vänster. När partiet delades så delades också min familj politiskt. Några är aktiva på olika håll, andra är mer uppgivna.
På kvällen sker terrordåden i Paris, jag sitter vid Sandros sängkant och samtalar, han är bekymrad och nedstämd över vart utvecklingen är på väg. Nästa dag möts hela familjen runt lunchen. Barnbarnen sjunger för Sandro på italienska och svenska. Det är vemodigt, vi vet att det är sista gången vi firar hans födelsedag. Sedan ska jag tillbaka till Sverige. Avskedet är vackert och sorgligt, ”jag saknar ord” säger Sandro till mig på franska. Sedan reser jag. På planet hem tänker jag över hur mycket han har betytt för mig, för att jag blev politiskt aktiv och började resa runt världen.
En månad senare är jag på mitt kontor i riksdagen. Det är morgon, debatten i kammaren om införandet av ID-kontroller för att hålla asylsökande borta från Sverige ska snart börja. Då kommer det ett sms från min kusin Matteo, ”Sandro dog för 15 minuter sedan”. Jag får några minuter på mig att samla tankarna och minnas. Sedan går jag ner till kammaren och talar. Jag vet att Sandro också hade försvarat en human asylpolitik.
En helt annan resa. Jag är 16 år gammal och aktiv i elevrörelsen i min hemstad Vänersborg. I Polen växer revolten mot kommunisternas styre. Fackföreningen Solidarnosc utmanar på allvar kommunisternas makt över landet. Därmed utmanar de också de sovjetiska makthavarna i Moskva, de som egentligen avgör Polens öde.
Det är strejker och demonstrationer. Men också köer och tomma butikshyllor i matvaruaffärerna. Det samlas in kläder som sänds till Polen på gymnasieskolans skolgård. Vi får en fråga från Elevförbundet med kort varsel, vem kan åka till Warszawa? En oberoende polsk elevrörelse ska bildas. Den står nära Solidarnosc och studentrörelsen NZS. Den vill vi i Elevförbundet stödja och ha kontakt med. Det är klart att vi vill åka.
Vi bestämmer oss på någon dag och fixar biljetter. Snart sitter jag, Lars och Christer på tåget mot Malmö, där vi byter till direkttåget mot Berlin. När färjan lägger ut från Trelleborg mot Sassnitz i DDR pirrar det lite i magen. Vi är ganska självsäkra tonåringar, men vi har aldrig varit bakom järnridån. Vi har hört så mycket om öst, nu är vi på väg dit för första gången. Nära, men samtidigt mycket långt borta. Vi är fostrade under det kalla krigets kärnvapenhot. Att se på öst nedsättande, men också med rädsla, har präglat hela vår uppväxt. Nu ska vi få se med egna ögon.
Det luktar annorlunda, av koleldning. Saker ser annorlunda ut, maten är annorlunda. Tåget har galonsäten, gränskontrollanterna bär strikta uniformer och automatvapen, de stämplar noga i våra pass och frågar ut oss. De är barska.
Men vanligt folk som vi träffar på resan är vänliga och inte särskilt annorlunda än oss och maten är billig i restaurangvagnen. Vi byter på en dyster och sliten Ostbahnhof i Östberlin till tåget mot Warszawa. Det är november, mörkt och grått. I kvällsmörkret på den polska sidan ser jag långa tåg lastade med stridsvagnar som forslas genom landet.
Någon vecka senare ska militären ta över styret, utlysa undantagstillstånd och krossa polackernas dröm om frihet och demokrati. Men om det vet vi förstås inget. Tvärtom, de ungdomar som tar emot oss på centralstationen i Warszawa är fulla av revoltlusta och diskussionsglädje. Jag och Lars bor hemma hos en ung kille och hans familj i en betongförort. Han är vänligheten personifierad, trots språkförbistringen. Jag kan inte tala med hans familj, men vi spelar schack tillsammans i deras vardagsrum. Vi åker svarttaxi i en liten Polski FIAT.
Jag lämnar tvål och tandkräm efter mig i badrummet, det har vi hört att det är brist på. Men det är för pinsamt att ge bort det ansikte mot ansikte. De insisterar på att skicka med oss mat när vi ska åka. Vi vet att det råder brist på livsmedel, men vi vill inte tacka nej.
Den polska elevrörelsens kongress samlas i en stor och kall lokal. Där är unga i vår ålder samlade från hela Polen, vi pratar med elever från Gdansk, Katowice och Krakow.
Utanför kongressen står den beryktade kravallpolisen och provocerar kongressens unga delegater. Det är spänt. I salen hålls långa tal. Christer blir förälskad i Katarszyna. Jag talar till kongressen och hälsar från den svenska elevrörelsen och önskar dem framgång. Jag tror att vi är de enda utländska gästerna.
Det är omtumlande och starkt att möta de polska ungdomarna. De hatar ryssarna och föraktar de styrande kommunisterna. Jag är sedan något år tillbaka aktiv i Kommunistisk ungdom. För mig är det inget konstigt. Vpk stöder Solidarnosc och har tagit avstånd från den sovjetiska inmarschen i Afghanistan. Man kan visst vara för demokrati och vara kommunist. Vpk:s socialism är en annan.
Ännu har jag inte börjat fundera över att mitt partis historia och hållning till länderna i öst inte alls är så klar, långt därifrån. Jag känner att de unga vi möter är väldigt lika oss, att de drömmer liknande drömmar. Drömmar som snart ska krossas av militär på gatorna.
Vi äter på ett av de finaste hotellen. Där finns allt, för den som har västvaluta. I butiken runt hörnet gapar hyllorna tomma. Vi äter en brakmiddag för tre och betalar med en svensk femtilapp. Sent på kvällen söker vi oss tillbaka i den mörka kongressalen med den täta stämningen.
När vi närmar oss visar det sig att kvarteret är omringat av militärfordon som står med några meters lucka. Det kryllar av soldater och vi blir ganska upprörda. Men våra värdar går genast fram till soldaterna och pratar. De är överraskande trevliga och utan någon längre reflektion släpper de igenom oss. De står kvar när vi lämnar lokalen samma kväll, men är borta nästa morgon när kongressen startar igen.
Vi får frågor om att smuggla med oss brev till Sverige, men vi tvekar eftersom vi vet att vårt bagage kommer att sökas igenom. Vi överöses med broschyrer och pamfletter från olika oppositionsgrupper. Vi bestämmer oss för att slänga det mesta innan vi far hem för att inte få problem vid gränsen
Men det gör inte Christer. Vid gränsen mellan Polen och DDR händer något märkligt när tullen ska genomsöka vår kupé. De upptäcker en pistol i väskan hos en man. Det blir stort pådrag och han tas av tåget. Vi tre svenska tonåringar glöms bort helt. Det går inte lika bra när tullarna öppnar Christers ryggsäck vid gränskontrollen i Sassnitz.
Omedelbart hittar de en hög med polskt oppositionsmaterial. Överst ett blad där hammaren och skäran är lika med ett hakkors, sedan en bild på Pilsudski, generalen som slog tillbaks röda armén utanför Warszawa 1920 och senare blev Polens diktator. Fler tullare och gränspoliser kommer in i vår kupé och frågar ut oss, en officer går iväg med våra pass.
I ett obevakat ögonblick försöker vi slänga lite annat material genom tågfönstret och träffar sånär en gränspolis med automatvapen i huvet med våra papper. Vi är nog ganska skraja, trots att vi druckit ett par öl. Vi tittar lättade på varandra när tåget äntligen rullar på färjan till Trelleborg och vi får åka med.
Jag har KORs (Kommittén för arbetarnas försvar) program fastnålat i kalsongerna säger Christer och vi skrattar.
Vi lämnar misstänksamma gränsvakter, kollukt och varubrist. Även det ett av kommunismens ansikten.
Resan till Polen 1981 kommer tillbaka i mina minnen när jag kliver av flygplatståget på Warszawa Centralna i slutet på maj 2016. Jag är här för att träffa den nya unga polska vänstern, partiet Razem.
De äldsta i den nyvalda ledningen verkar var runt 35 år gamla. Helgen före har de blivit valda av 700 ombud på en kongress i Warszawa. Razem har bara funnits i ett år. De talar om allt de redan gjort. De har organiserat protester mot högerregeringens försök att begränsa demokratin i landet. Det var Razem som genomförde de stora demonstrationer som fick regeringen att backa om förslaget till totalt abortförbud.
Bara i Warszawa samlade de 10 000 som protesterade med stålgalgar i händerna, för att påminna om de farliga illegala aborter som blir effekten av förbud mot legala aborter. De pratar om de tre miljoner polacker som har otrygga jobb och inte omfattas av lagar som skyddar löntagare. Arbetare som oftast får sparken när de försöker organisera sig. De berättar om hur de står upp för hbtq-rättighter, feminism och en human flyktingpolitik även när ingen annan gör det.
Politiken i Polen är mycket reaktionär. Razem har stora och svåra uppgifter framför sig. Jag känner mig genuint glad över att äntligen möta en ny ung och modern vänster i det konservativa Polen.
Razems ledning talar om hur djupt stalinismen skadade Polen. Den erfarenheten gör det fortfarande svårt för vänstern och enkelt för en nationalistisk höger. Efter murens fall gjorde det gamla kommunistpartiet om sig till socialdemokrater som bedrev en nyliberal ekonomisk politik med privatiseringar och ökande klassklyftor. Samma sak skedde i många andra länder. Idag är många polacker dubbelt desillusionerade och den politiska apatin är utbredd.
Själva de socialistiska orden är djupt komprometterade. Jag tänker att det inte är någon slump att Razems färg är lila, inte rött. Inspirationen och färgen kommer från spanska Podemos, inte mer traditionella vänsterpartier.
Sovjetkommunismen var en katastrof för de miljoner människor som dödades genom umbäranden i fångläger, avrättningar eller svält. Stalinismen
var ett eländigt samhälle för alla de som tvingades leva under förtryck, förljugenhet och torftighet.
För socialistiska partier och den radikala vänstern var det en ideologisk öken och en politisk återvändsgränd som under många år och i många länder påverkade möjligheterna att bygga en offensiv och trovärdig vänsterrörelse.
Insikten om den stalinistiska katastrofen var en bitter kalk att tömma för många partier, även mitt. Slutsatserna och insikterna kom stegvis, och ibland under vånda. Men runt om i världen började partier frigöra sig och stå på egna ben, inte minst under 1970-talet. I Sverige personifierads den stegvisa frigörelsen av CH Hermansson. Insikterna är självklara, men också helt grundläggande. Demokratin får aldrig inskränkas i socialismens namn. Varje folk och nation måste få välja sin egen väg utan att tvingas eller ”ledas” av andra. Politisk pluralism och fri debatt och kultur är omistliga värden som man inte kan kompromissa med. Marxismen är ett redskap som förändras och inte en stel dogm. Socialismen måste förnyas och ta till sig idéer om feminism och ekologi. Vår lojalitet är med idéer och folk, inte med partier och ledare. Det är självklarheter för dagens vänster, men som sådana värda att upprepa.
Det är 1989 och Berlinmuren har fallit. Jag och andra partimedlemmar diskuterar med varandra om partiets läge och framtid. Jag är aktiv i ungdomsförbundet, men också ung nyvald ordförande i Vpk-föreningen i Masthugget i Göteborg. 1989 var ett hoppets år. Min dotter Karin föddes och jag gifte mig. Stora folkliga protester sopar undan det gamla systemet i öst, och det sker nästan helt utan våld och död i de flesta länder. Jag har träffat oppositionella i öst vid flera av de resor jag gjort efter turen till Polen. Unga människor i Prag som lekte katt och råtta med polisen, och jagades för att de gjort om en mur till ett minnesmonument efter John Lennons död.
En oppositionell i Östberlin som övervakades av Stasi och som precis hade släppts ut fängelset. Misstänksamma östtyska tullare var nära att beslagta den skiva med Frank Zappa som jag och min bror hade med som present till honom. 1989 hoppas jag att det nu ska vara den demokratiska socialismens tur, nu när gamla byråkrater och diktatorer faller. Det var förstås naivt. Själva de socialistiska orden var för de flesta i öst synonymer med hyckleri och diktatur. Kapitalism i dess mer råa form tog snart över.
Vad betyder det för oss, oss som är med i Vpk och KU? Vi är en grupp unga partimedlemmar som sitter och diskuterar fram och tillbaks. Varför skulle vi böja oss och ta avstånd från vår egen rörelse som så många av våra motståndare vill? Vad skulle vi ta avstånd från? Från de som byggde fackföreningar och slogs för allmän rösträtt och åttatimmarsdag? Från de som demonstrerade i Ådalen och möttes av militärens kulor? Från de som slogs för Spaniens demokrati eller spärrades in i samlingsregeringens interneringsläger för att de var antifascister? Från pionjärerna i kvinnorörelsen? Från alla de som kämpade för sociala reformer och en bra miljö?
Vi diskuterar fram och tillbaka. Men det är inte så enkelt. Var banden verkligen klippta? Även hos oss fanns det de som trots allt hade sett Sovjetsystemet som något delvis progressivt, något som var möjligt att reformera. Jag och många andra är mest av allt lättade över att äntligen få bli kvitt en oönskad ryggsäck som skavt och tyngt oss. Partiet och ungdomsförbundet har haft vänskapliga kontakter med partier i öst, samtidigt som man har kritiserat dem. Allt för ofta hade vi hamnat i försvarsställning. En dubbel bokföring som var tacksam för våra motståndare att visa upp.
Snart kommer frågan om att byta namn på partiet upp. Min första reaktion är instinktivt negativ. Det vore att säga att vi hängde ihop med det sovjetsystem som föll sönder framför våra ögon. Vi som var demokrater och kommunister, vi som hade kritiserat diktaturen och förtrycket. De sovjettrogna hade ju lämnat partiet 1977 just för att de inte kunde acceptera den tydliga kritiken. Vi som gillade ANC och FMLN, vi som tyckte om Dubcek, Luxemburg, Berlinguer och CH Hermansson, varför skulle vi ta på oss en skuld som inte var vår? Men snart ändrade jag mig om namnet. Polletten trillade ner. Just för att vi faktiskt inte var som de gamla kommunisterna borde partiet ha bytt namn för längesedan. Varför ska vi dela namn med ett samhällssystem vi inte vill ha, med några av 1900-talets värsta förbrytare? På 60-talet borde vi ha bytt namn, när partiet bytte kurs och CH Hermansson var ny som ordförande. Men då förmådde man inte ta hela steget. Nu skulle det äntligen bli av, bättre allt för saktfärdigt än inte alls.
I maj 1990 är jag ombud på min första partikongress, i Folkets hus i Stockholm. Partiet blir Vänsterpartiet utan k. Program ersätts med grundsatser. Partiet uttalar sitt stöd för att de baltiska länderna ska få lämna Sovjetunionen. Min bänkgranne i salen representerar partiföreningen vid posten i Göteborg. Han röstar emot namnbytet. Jag röstar för. Min sida vinner med knapp marginal. Min bänkgranne skämtar lågmält om att han nu är postkommunist på flera vis.
Det är februari 2012. Jag har blivit vald till partiets ordförande och nu samlas det nya VU, verkställande utskottet. Det är vi som är den nya partiledningen. Runt mötesbordet sitter jag, Ulla Andersson, Aron Etzler, Josefin Brink, Hans Linde, Rossana Dinamarca och Mia Sydow Mölleby. Vi har massor att göra. En strategi ska läggas upp inför valet, organisationen ska ryckas upp. Vi ska komma ut med ny politik. Jag har aldrig varit med i en partiledning förut, mycket är nytt. Efter mötet slår det mig att trots att jag är ny är jag också en veteran i den nya ledningen. Jag är den ende i partiets VU som har varit med i partiet före murens fall 1989.
Som Vänsterpartist blir man ibland angripen för partiets historia. Oftast sker det när andra argument har tagit slut. Nästan alltid är det utan kunskap eller ens intresse för vänsterns historia. Ibland blir det lite ironiskt. Hans Lindes första politiska aktivitet var att han fick sin pappa att skjutsa in honom till Malmö för att delta i en manifestation för Baltikums frihet och frigörelse från Sovjet. De blev sena, pappan hade mycket att göra i stallet hemma på gården. Men Hans fick vara med en stund bland vindpinade baltiska fanor på Stortorget.
Idag är han partiets talesperson för utrikespolitiken. Han är van vid att angripas för åsikter som han inte har och aldrig har haft. Det gäller många vänsterpartister. Den genomsnittlige partimedlemmen kom med 2012 eller senare. Att angripa personer för värderingar och åsikter som de aldrig har haft är förstås orimligt. Det finns ingen politisk arvsynd.
Däremot måste ett parti och dess ledning förhålla sig till sin egen historia. Ett parti som vårt måste vara öppet självkritiskt till delar av vår historia. Den egna partihistorien har ofta undvikit det svåraste, de grava misstagen som föddes ur det mångåriga politiska beroendet och försvaret av Sovjetsystemet. Det är å andra sidan det enda som partiets motståndare har brytt sig om.
Vänsterns egen historieskrivning har ofta talat om det förtryck som de egna medlemmarna utsatts för med interneringsläger, transportförbud av tidningar och åsiktsregistrering. Något som det officiella Sverige aldrig har gjort upp med. Istället påpekar våra motståndare, med rätta, att svenska kommunister under många år blundade för diktatur och terror i socialismens namn. Det finns sanningar i bägge dessa sätt att beskriva Vänsterpartiets historia. Bägge blundar för de viktiga bidrag som vänstern har gett Sverige. Vänstern har konsekvent drivit på för de reformer som byggde välfärdsstaten. Vänstern har, också under sina dogmatiska tider, varit ett växthus för progressiva idéer om allt från hbtq-rättigheter och förbud mot barnaga till kortare arbetstid. Idéer som sedan ofta har förverkligats och idag är en självklar del av Sverige. Det är påfallande hur vänstern var pionjärer för progressiva idéer som aborträtt, mödravård och preventivmedel. Vänstern väckte tidigt förslag om fria skolmåltider, sjukförsäkring och rösträtt för invandrare. Vi tog upp de svenska romernas situation och krävde förbud mot asbest som gjorde byggjobbare sjuka långt före andra gjorde det. Vänstern var pådrivande med att föreslå ett utbildningssystem för alla, allt från ett universitet i Norrland och till att alla avgifter skulle tas bort för att gå i skola.
Gång på gång har vänstern varit en nödvändig del av de parlamentariska och utomparlamentariska röster som har skapat det bästa i dagens Sverige. Men den drömde hela tiden om något större. Ibland var det dock som om drömmen om ett helt annat samhälle skymde sikten och gjorde att inte ens vi själva var stolta över det som faktiskt uppnåddes. Partiet var med och byggde ut barnomsorgen, införde ATP och drev på för en jämställd föräldraförsäkring. Men att lyfta fram egna framgångar och reformer ingick länge inte riktigt i självbilden över vilket sorts parti vi var. Den rörelse som en gång var revolutionär blev de skickligaste och driftigaste reformisterna. Reformister i ordets egentliga mening, att stegvis beskära kapitalets makt över våra liv och vårt samhälle. I dag är själva uppdelningen mellan revolutionärer och reformister passerad. I dag går skiljelinjen mellan oss som menar allvar med att vilja den demokratiska socialismen och de som har blivit kapitalismens förvaltare.
I maj 2017 fyller Vänsterpartiet 100 år. Vårt parti började som vänstersocialister, blev sovjetlojala kommunister, moderniserades till ett självständigt eurokommunistiskt parti, blev åter vänstersocialister, men nu även med feminism och ekologi som grund och ideologi. Vår historia rymmer mycket fantastiskt som är värt att fira. Bygge av välfärdsstaten, solidaritet och antifascism, kvinnokamp, antirasism och fackligt arbete. Men också sådant som man måste lära av för att inte göra om. Inget svenskt parti har fått omvärdera och kritisera sin egen historia som vi. Vi är ett parti som får brottas med vår historia. Det är med rätta. Jag tror på att brottas med historien – om man gör det ärligt. Jag tror inte på en snabb avbön för det som var fel för att sedan glömma och gå vidare. Man blir aldrig klar med historien. Man formas av sina resor, de säger något om hur man blev den man är. Det gäller även ett parti. Det gäller även mig – jag vill minnas mina resor. Jag tror att det gör mig klokare.
