Under julledigheten har landets ledande agendafabrikör, Dagens Nyheter, valt att lyfta fram två stora politiska frågor som ”nyheter”. Den ena: att den offentliga välfärden inte kommer att kunna behållas. Den andra: att regeringen vill ha starkare regeringsmakt, och sneglar mot majoritetsval eller tvåpartisystem.
Frågorna är typiska för hur eliten tänker och hänger ihop på ett obehagligt sätt.
Ju svårare att uppfylla förväntningarna från befolkningen, desto mer ”stabilitet” skall byggas in i det politiska systemet. Vad det handlar om är att säkra makten för två partier som, även om de skiljer sig sociologiskt och politiskt på många sätt, är överens om att välfärdsstaten måste kosta mindre samt att Sverige skall fortsätta integreras i Europeiska unionen och agera följsamt gentemot USA:s krigsäventyr tvärtemot befolkningens uttalade vilja.
Tvåpartisystemen är historiskt sprungna ur 1800-talets motsättningar inom borgerligheten mellan konservativa och liberaler. De tillhör snarare den fördemokratiska epoken än den moderna demokratins.
Också när ett av de två huvudsakliga partierna är socialdemokratiskt tenderar det att anta konserverande drag. Det är mycket lättare att marginalisera interna vänsterfalanger när det inte finns något alternativ än sluta upp kring partilinjen när det närmar sig val.
Den demokratiske utmanaren Howard Deans situation, inför de amerikanska primärvalen, är belysande. Dean, som fört en för amerikanska förhållanden hård kritik mot landets utrikespolitik, anses för radikal av mainstreamdemokrater.
Om han lyckas bli partiets kandidat är det något unikt.
Tvåpartisystem har visat sig lika effektivt utplåna kritiker som skapa stabil apati kring partipolitiken. Och från regeringspartiets perspektiv är det helt rätt tänkt. Men naturligtvis är det inte så man argumenterar.
Ett vanligt argument är istället att färre än tidigare röstar i riksdagsvalen. Men om det är något man tydligt kan uttyda av långvariga tvåpartisystem, är det att de lyckas ännu sämre med att mobilisera väljarkåren.
I Storbritannien deltog 59,4 procent i det senaste valet till parlamentetet den 7 juni 2001.
I det amerikanska presidentvalet 7 november 2000 deltog 51,3 procent. I valet till representantshuset och senaten i USA, den 5 november 2002, 39 procent.
I Sverige var motsvarande siffra 80,1 procent. De enda system som har generellt högre resultat är de där röstning är obligatoriskt.
Just därför att tvåpartisystem eliminerar samhällets motsättningar, hamnar många av väljarna utanför påverkan på politiken.
Det är bara att föreställa sig hur väl den EU-kritiska strömningen i Sverige skulle bli representerad inom ett tvåpartisystem. Socialdemokraterna anser sig inte, ens när det finns konkurrerande EU-kritiska partier, ha en anledning att för syns skull skicka EU-kritiker till Bryssel.
