Han publicerade sedan videon på X, där han heter ”Faggots for future”, bögar för framtiden. Därefter tog det inte lång tid innan hans ansikte dök upp på högerradikala hatbilder, och mobilen fylldes med hotelser.

– Jag har haft en av de värsta veckorna i mitt liv, ett rent helvete. Jag hade knappt sovit när jag vaknade upp gråtfärdig i lördags, efter att ha bråkat med min make kvällen innan. Så fick jag ett meddelande från filmarna som jag hade stämt träff med på demonstrationen. Jag hade glömt bort det fullständigt, hade inte matchansiktet på, jag var arg och trött och nu väntade tre timmars mediearbete. Fantastiskt!

De lade bråket bakom sig och traskade ned till Brandenburger Tor, där hans vrede väcktes igen.

– Demonstrationen såg mindre ut än den för två veckor sedan, och vi hade precis pratat om att folk mest sitter på sina rumpor. Fuck you, era lata rövhål. Vad jag inte visste var att arrangörerna hade skapat fler utrymmen för att rymma alla.

Han säger att den politiska mitten inte ser behovet av organisering, för att ”hela jävla samhället är deras organisering”. Han fortsätter:

– Jag var känslosam och instabil efter ett par knarkiga veckor. Jag hade pratat med så många människor, med medelålders tyska bögar och de arabiska och turkiska drogförsäljare som jag är kåt på, människor som precis som jag är livrädda för både nazister och snutar. För oss är fascismens återkomst inte abstrakt, den betyder något på gatorna, den syns överallt.

Han slår ut med armarna över sin sjögrässoppa.

– Så jag förklarade att det behövs beredskap, att om ni ser några nassar som spöar mig så går ni inte bara dit och säger ”sluta vara onda”, ni måste slå deras ansikten blodiga tills de faller till marken. Och sedan måste ni sparka dem igen och säga: ”Stanna nere, din jävla nazist.” Det var inte mitt mest perfekta medieögonblick. Jag borde ha hållit käften.

Tystnad verkar dock inte vara Tadzio Müllers starka sida. Han pratar snabbt, utan varken pauser eller filter. Det är bara att åka med.

– Mina kommunistiska kamrater höll mig om ryggen, men sade också: ”Tadzio, du har principiellt rätt, men kanske kunde ha uttryckt dig lite mindre som en galen pundare.”

Tadzio Müller är en man med många mössor – inklusive en doktorshatt i internationella relationer från universitetet i Sussex. Han berättar öppet om sina äventyr med droger och män, men framför allt är han känd som medgrundare till klimatgruppen Ende Gelände.

– Jag har varit klimataktivist i 15 år och jag kan säga att kampen är förlorad. Det är så kört att det är löjligt. För fem år sedan var den tyska klimatrörelsen den största i världen och vårt offentliga stöd var oerhört starkt. Nu har vi en regering med ett grönt parti som skapar infrastruktur för att bränna fossilbränslen i 50 år framöver.

Hans första stora strid var mot kärnkraften. I Tyskland finns sedan 1970-talet en stark kärnkraftskritisk rörelse, som ledde fram till grundandet av De gröna (Die Grünen) år 1980, världens mest framgångsrika renodlade miljöparti.

För oss är fascismens återkomst inte abstrakt, den betyder något på gatorna, den syns överallt.

Efter att Fukushimas kärnkraftverk havererade den 11 mars 2011 tilltog protesterna, och dagen därpå marscherade 60 000 tyskar mot landets kärnkraft. Aktivismen gav resultat, och den 29 maj lovade Angela Merkel att stänga alla verk till 2022. Den 15 april förra året bommades de sista tre kärnkraftverken igen.

En seger för den globala klimataktivismen, som visar att en folkrörelse kan övertyga även konservativa regeringar om att rädda världen. Eller?

Resultatet blev det motsatta. Den tyska kärnkraften ersattes av fossilgas, råolja och brunkol – i samtliga tre fall med Ryssland som främsta leverantör. Av 2023 års totala energikonsumtion bestod 77,6 procent av fossila energikällor, mot 19,6 procent förnybara och 0,7 procent kärnkraft. Denna geopolitiska och klimatmässiga katastrof såldes till allmänheten som en ”energivändning” (Energiewende) med miljörörelsens gröna sigill.

– Ah, där kom den frågan, säger Tadzio Müller och tar sats:

– För det första bidrar de kvarvarande kärnkraftverken inte med så mycket energi, för det andra passar kärnkraft illa i en allt varmare värld, för det tredje är det ett problem att om de exploderar så dör alla. Om du pekar på småreaktorer så svarar jag att de tar minst 15 år att bygga och vanligtvis kostar 20 miljarder euro, och så har vi slösat bort 15 minuter, säger han och pustar ut.

Jag frågar eftersom kampen mot kärnkraft har framställts som en klimatseger.

– Ja, det var den ju! Det är det enda globala exemplet där en social rörelse fått sin vilja igenom i energisektorn, som traditionellt kontrolleras hårt av regeringen. Det behövs energi för allt, från matlagning till att skicka soldater utomlands. Det är därför det kom så många ideologiska attacker mot antikärnkraftsrörelsen – inte för att högern bryr sig om just kärnkraft, utan för att vi visade på folkets kraft.

Samtalet skiftar mellan tyska, engelska och svenska. Det senare lärde sig Tadzio Müller som organisatör bakom Globalisering underifrån under Göteborgsprotesterna och andra internationella toppmöten. Målet var att stoppa sammankomsterna med ickevåldsliga metoder, så att skadliga frihandelsavtal inte kunde skrivas under. Gruppen huserade precis som jag själv på Hvitfeldtska gymnasiet, som murades in med containrar, och de ledde en berömd utbrytsaktion som slutade under polisens hästhovar. Händelserna skildras i Nils Petter Löfgrens film På Hvitfeldtska bodde vi.

Forumrörelsen övergick snart i protester mot Irakkriget och ebbade så småningom ut. Men när Tadzio Müller fick sitt klimatuppvaknande 2008 återanvände han strategin, och reste tillsammans med andra aktivister till andra stora klimatmöten för att protestera.

– I Köpenhamn insåg vi att det där är koskit, säger han och syftar på FN:s klimatmöte COP15.

– Om man stoppar ett frihandelsavtal så hjälper man indiska småbönder, men om man förhindrar ett klimatavtal så fortsätter fossilkapitalismen bara obehindrat.

Mötesprotesterna floppade och de insåg att de i stället behövde ta sig till platserna där fossilbränslena produceras. I Tyskland innebär det dagbrott för brunkol, även känt som lignit: det skitigaste av världens alla fossilbränslen.

Därmed inleddes antikolkampen. Aktionerna blev allt mer spektakulära och 2015 var han med om att grunda Ende Gelände, ett uttryck för hit men inte längre som ordagrant kan översättas till ”slut på mark”.

Den 14 augusti det året samlades över tusen människor från hela Europa i ett stort klimatläger med cykelparkering, första hjälpen, kök, camping och workshoptält för att förbereda aktionen. De sprejade skyltar och klädde sig i vita skyddsoveraller för att storma gruvan. Den ödsliga omgivningen fick allt att se ut som scener från rymdfilmen Dune.

– Vi skapade ångest hos dem som stannade hemma: ”Jag får inte missa nästa Ende Gelände-aktion.” Vi hade en otrolig medvind. Vid ett tillfälle ockuperade några crustanarkister Hambachskogen och blev förbundsrepublikens små älsklingar. Vi hade till och med majoritetsstöd för en snabb kolutfasning bland AfD-väljare.

Trycket blev så stort att den tyska regeringen 2018 svarade med att skapa kolkommissionen. Den gjorde som man alltid gör i Tyskland – bjöd in alla parter och skapade en bred kompromiss. Enligt Tadzio Müller var den djupt otillräcklig.

Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar.

– Det finns ett problem när det gäller klimatet. Regeringen kan inte säga: ”Kära västantarktiska istäcket, om du bara väntar med smältandet så återkommer vi när vi har tillräckligt många jobb i nya industrier i Sachsen, så att befolkningen inte tippar högerut.”

Vid en cykeltur genom Berlin kände han doften av en skogsbrand. Då började han ana att klimatkampen var förlorad. Men när Ende Gelände började tappa fart trädde i stället Greta Thunberg fram och inspirerade till världens hittills största klimatdemonstrationer. Trots det uteblev resultaten.

– Samma dag som Fridays for future organiserade den största demonstrationen någonsin i Tyskland med 1,4 miljoner människor, och ledarskapet stod samlat runt Brandenburger Tor, så höll regeringen en presskonferens 300 meter bort där de föreslog ett svagt klimatpaket. Det var en spark i ansiktet, säger Tadzio Müller och fortsätter:

– Och eftersom jag älskar bdsm har jag lärt mig mycket om hur makt fungerar. Du må vara 170 cm med en liten kuk, men om du bara ställer dig i rätt position kan du se ut som historiens största alfahund. Tro mig, jag lärde min första älskare att göra precis det. Du kan åstadkomma mycket med sådana maktuttryck. Och den tyska regeringen är mästerliga dominatrixer.

Sedan kom pandemin och utdelade nådastöten mot rörelsen, samtidigt som den satte punkt för hela protestvågen 2016–2022 – en tid som fångats i böcker som Vincent Bevins If we burn och Anton Jägers The populist moment (i Flamman recencerade av Mathias Wåg).

Rörelsen var Tadzio Müllers gud. Nu hade den övergivit honom. Det enda som återstod var att försvinna själv.

– I början av pandemin mötte jag en vacker, farlig ung man som jag tog droger med i nio månader. Jag bedövade mig själv, och jag var inte ensam om att gå in i en depression.

Han berättar om en scen i en park när han var berusad, halvnaken och tio albanska migrantarbetare kom emot honom. Han ropade: ”Är ni homofoba svin? Vill ni slå sönder en bög? Kom an så biter jag kuken av er!”

– Jag hade tappat det helt. Började hota journalister: ”Om du inte trycker den här nyheten så kommer jag att anklaga dig för att vara homofob.” Nu förstår jag att jag försökte utplåna aktivisten i mig. För vad jag än gör så strider jag, och jag orkade inte längre. Jag är inte aktivist för att jag älskar att gå på möten och ockupera kolgropar i november. Jag älskar att ligga i soffan, röka gräs, eller cykla i solen på Tempelhoffältet. Men jag vill att allt det där ska vara tillgängligt för alla. Det är därför jag är aktivist.

Både Tadzio Müller och min resekompanjon Rasmus Fleischer faller i gråt. Varken för första eller sista gången. Vi beställer in tre till Changöl.

Tysklands främsta klimataktivist ser alltså kampen som förlorad. Hur hanterar han sorgen?

– Det handlar om ett emotionellt arbete för att acceptera att vi har förlorat flera avgörande kamper. Att de mål som kommunister har, som har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond, inte längre är möjliga.

Målet om en bättre värld för alla finns inte längre på bordet, säger han.

– Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen, säger han med en mörk knorr på Martin Luther Kings tanke att den är ”lång och böjd mot rättvisan”.

Samma poäng gör författaren Pankaj Mishra i sin omtalade text ”Förintelsen efter Gaza” (på svenska i Aftonbladet, 26/3), men där apropå geopolitiken. Böjer sig världen verkligen åt fel håll? Men mitt i sitt mörkaste flyttade Tadzio Müller till Lützerath i västra Tyskland, där klimataktivister flyttade in i tält och trädkojor 2020 i protest mot att byn skulle rivas för att lämna plats för en kolgruva. Denna anarkistiska kampmetod som utvecklades i Frankrike kallas på franska zone à défendre (”försvara en zon”), och den 17 januari 2023 samlades tiotusentals aktivister för slutstriden. På en bild kunde man se Greta Thunberg bäras bort med ett leende av en tysk polis, innan byn slutligen jämnades med marken.

– Där förstod jag att det inte handlar om segerns sannolikhet, även om det förstås är skönt om det finns en sådan. Det handlar om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern. Det låter banalt, jag vet.

Samtidigt hade han blivit allt mer öppen med sin homosexualitet och hiv-positivitet, som han tidigare inte visste vad han skulle göra av. Under en klimatmarsch i Montreal stötte de av en slump på Pridetåget, och då började han förstå behovet av att gifta ihop de olika sidorna av sig själv.

– Självklart var alla mina kamrater strejta, och i det andra tåget såg jag självklart en av de vackraste människorna jag någonsin har sett, det var Gud i shorts, vänta, jag ska leta fram en bild…

Han rotar i väskan efter telefonen.

– Hur som helst, mina kamrater Rosa och Stefanie tittade på mig och sade: ”Gå.” Så jag sprang dit och vi kysstes i tio minuter, pratade i fem, och sedan frågade jag om han lider av internaliserad homofobi, och så wow – har vi redan gått från hångel till terapi.

Snart kom de även in på hans hiv, och han började inse behovet av att prata om alla de här sakerna öppet. Inom kort kom han ut fyrfaldigt – som ”bi, bög, slampa och hiv-positiv”.

Om man stoppar ett frihandelsavtal så hjälper man indiska småbönder, men om man förhindrar ett klimatavtal så fortsätter fossilkapitalismen bara obehindrat.

– Historiskt blev bögar ofta utpressade av queerhatare med bilder och videor där de gör onämnbara saker, så jag förstod att jag måste lägga upp dem själv. Och då blev svaret det motsatta: att de helst vill slippa se en tatuerad man köra upp crystal meth i röven och suga av eskorter. Och det kändes så skönt att få vara öppen med vem jag är.

Alla lösningarna visade sig vara en och samma. Han berättar om forskning om förintelsen, som visat att många valde döden hellre än att ta itu med något skambelagt.

– Det är precis vad som händer under klimatkrisen. Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar. Män är inte sådana svin för att de har allt blod i kuken, som det brukar heta, utan för att de lägger så mycket energi på att trycka undan sidor av sig själva. Du som är svensk protestant vet precis vad jag pratar om.