För några veckor sedan beslöt chefen för Deutsche Oper i Berlin att ställa in regissören Hans Neuenfels uppsättning av Mozarts opera Idomeneo.
I Neuenfels tolkning ingick en extrascen, där bland annat profeten Muhameds avhuggna huvud skulle visas på scen. Operans intendent ringde till polisen och ville veta om detta skulle kunna uppfattas som provokation av islamistiska fundamentalister.
Svaret var ett uppenbart ja, och då bestämde hon sig för att helt sonika stryka uppsättningen från repertoaren. Beslutet vållade en upphetsad debatt inom och utanför Tysklands gränser. Den kom att handla om konstens frihet, demokratins försvar, otillåten självcensur etcetera.
Återigen har alltså konst förvandlats till ett vapen i ett pågående propagandakrig, och debatten kring operauppsättningen i Berlin handlar sålunda om det berättigade eller icke-berättigade i att vara rädd för muslimska fundamentalister.
Det roliga i sammanhanget är att uppsättningen redan visats år 2004. Men då brydde sig ingen muslim om det hela. Men operaintendenten Kirsten Harms plockade bort operan från spelplanen därför att hon tagit intryck av den våg av paranoid islamisträdsla som sveper genom västvärlden sedan den 11 september 2001.
Det som Harms och andra glömmer är att islamister inte har monopol på övergrepp mot konst och konstnärer. Och heller inte på terrordåd. Innan USA och alla vi andra västerlänningar återupptäckte vårt traditionella muslimhat var det oftast fundamentalistiska kristna som brukade stå för hotelser och övergrepp mot sådant som uppfattades som hädelse.
I Sverige minns vi hotelserna mot Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallins utställning som retade gallfeber på kristna fundamentalistgrupper år 1998/99. Ett annat färskt exempel är den dåvarande israeliske ambassadören Zvi Mazels attack mot konstverket Snövit på Historiska museet i Stockholm år 2004.
Det är givetvis oroväckande att alltfler fundamentalistiska grupper anser att konstverk och konstnärer är legitima mål i deras heliga krig mot Dom andra.
Men det är inte bara små extremistgrupper som har insett att sabotaget av ett konstverk innebär att förstöra en symbol. I kulturterroristernas krig har symboler blivit viktiga vapen. Något som inte minst världens enda supermakt har förstått. I USA:s vapenarsenal ingår systematiska attacker mot symboler – och med symboler: Tänk bara på de utstuderade övergreppen på Abu Ghraib, som byggde på ingående kunskaper om muslimers religiösa känslor.
