Som Europas största, och världens femte största, ekonomi är Tyskland i epicentrum av krisen för Euron, trots att landet hittills klarat sig relativt väl från finanskrisen. När euron nu ska räddas med ofantliga 750 miljarder euro i ett räddningspaket står Tyskland för 148 av dessa. Den tyska vänstern är mycket kritisk mot hur miljarderna rullar för att rädda bank- och finanskapitalet.
Frågan om Greklands ekonomi och eurons framtid står högst på dagordningen i Tyskland. När högerregeringen i veckan, som första land, drev igenom räddningspaketet för euron mötte den kritik från både höger- och vänsterkommentatorer. Sedan länge finns en kritik mot euron av ekonomer på högerkanten, som pekat på det orimliga med en gemensam valuta utan gemensamma löner, sociala system och arbetsmarknadspolitik. Dessutom vill många på högerkanten heller inte bidra till vad de anser vara ”lata greker” som lurats och tagit ut pensioner vid 50 års ålder. Många högerväljare anser också att Tyskland i onödan gett upp den starka D-marken i utbyte mot en skakig euro och att detta bara accepterats av väljarna i utbyte mot ett löfte att Tyskland aldrig skulle behöva betala för andras misstag och ”oansvariga politik”. Det löftet anses nu brutet och det är ett nederlag för allt vad ekonomerna sagt för att försvara både den rådande nyliberala politiken och Maastrichtavtalet.
Från vänsterhåll hörs framför allt kritik mot att pengarna går till att rädda tyska bankers fodringar på Grekland när stora delar av Greklands problem kommit till på grund av spekulation från just finanskapitalet. I förbundsdagsdebatten lyfte Gregor Gysi, Die Linke, fram att kostnaderna för att rädda Grekland, och euron, måste delas med bankerna som gjort stora vinster på att spekulera med kreditförsäkringar också de som inte haft några grekiska statsobligationer. Dessutom påpekade han det absurda i att man får kämpa i åratal för att skaka fram några miljoner till sociala satsningar men att det tar mindre en vecka att ta fram 148 miljarder av skattebetalarnas pengar när bankerna är hotade.
Innan börsen stänger
– EU:s finansministrar säger att vi måste rösta igenom detta ”innan Tokyobörsen öppnar”. Märker ni inte att demokratin skadas?, frågade han förbundstagen retoriskt i debatten.
Till skillnad från exempelvis Vänsterpartiet i Sverige har Die Linke gjort finanskrisen till en huvudfråga.
Vänsterkommentatorer, som till exempel marxisten och Financial Times Deutschland-kolumnisten Lucas Zeise, påpekar att Tyskland hittills tjänat mycket på Euro-samarbetet. Genom lama fackföreningar och starka beslut om nedskärningar i socialförsäkringsssystemet har landet utvecklats till ett låglönekonkurrerande högindustriellt centrum som ökat sin export markant i Euro-området och som inte varit begränsade av återkommande kriser för dollarn i sin handel. En enorm inre marknad har lagts fram för det tyska industriella kapitalets fötter. Det är i det avseendet man ska förstå de snabba 148 miljarderna menar vänstern, andra länder har byggt upp exportskulder till Tyskland som nu också måste betalas. Därefter vill den tyska regeringen att länder som Grekland, Portugal och Spanien ska ha fortsatt råd att köpa tyska produkter.
Samma kritik kommer från Die Linke som anser att Tyskland blivit ”Europas kineser” med sin starka exportindustri och sina låga löner.
Efter att ha djupdykt under 2008 och delar av 2009 har också vinsterna i de stora tyska företagen ökat dramatiskt igen det senaste året, dock utan att aktiekurserna förbättrats nämnvärt. Den så kallade marknaden har alltså mindre förtroende för de tyska företagen än vad deras egna kvartalsrapporter visar.
Nedskärningar
Samtidigt som Tyskland kräver att Grekland gör stora nedskärningar i sina offentliga utgifter för att klara sina underskott dras Tyskland med egna jätteunderskott. Om budgetdisciplinen nu skärps i EU-kommissionen kommer alltså också regeringen i Berlin tvingas till mycket impopulära åtgärder. Tyskland har redan genomfört enorma nedskärningar för exempelvis arbetslösa som i jämförelse med exempelvis Sverige snabbt blir utförsäkrade och hamnar på en låg socialbidragsnivå.
Den tyska statsskulden uppgår idag till 1725 miljarder kronor vilket motsvarar 70 procent av landets Bruttonationalinkomst (BNI). Alltså befinner sig också Tyskland på fel sida om de 60 procent som Maastrichtavtalet sätter som max för varje deltagande lands budgetunderskott.
Reglera spekulation
Breda lager, också socialdemokraternas ledning, kräver nu regler och lagar mot finanskapitalets spekulation. SPD röstade nej till räddningspaketet med hänvisning till att det inte innehöll de utlovade reglerna mot överdriven spekulation.
En ny lag har stiftas mot så kallad ”naken blankning”, det vill säga att satsa på att ett ”finansiellt instrument” ska falla i värde. Affären görs utan att spekulanten äger ”instrumentet”. Till och med högerregeringen står bakom krav på någon form av Tobinskatt, skatt på internationella finansiella transaktioner, en gång huvudkravet för den globala rättviserörelsen Attac.
