Den 26 mars förra året arrangerade Judisk kultur i Sverige ett samtal om fördrivningen av Polens judar 1968. Bland talarna fanns Dariusz Stola, tidigare chef för Judiska museet i Warszawa. När han slog sig ned bredvid min mamma berättade hon att hennes bror synts festa på ett av de gamla filmklippen i museets basutställning. Då tittade han ömt på henne och sade: ”Då kan du säga att det där museet är ditt museum!”
Där och då insåg jag vilket oerhört arbete som landets judiska organisationer gör för att skapa samhörighet i Sverige. Även folkhögskolan Paideia bidrar med sina konserter och föreläsningar, som söndagens klezmerkonsert. Men i ledarskapen för de största gemenskaperna finns en hållning som orsakar polarisering och isolering.
Den som vill gå med i Judiska församlingen, av religiösa eller traditionella skäl får man förmoda, förbinder sig enligt formulärets första paragraf att ”värna det judiska folket och förbundenheten med staten Israel”. Redan där utestängs delar av den judenhet de säger sig vilja värna. Att vara jude innebär inte med självklarhet att man identifierar sig med Israel. Tystnaden, inför det krig som håller på att glida över i folkmord, har gjort att medlemmar alienerats från församlingen och hotats och hånats i sociala medier.
För en yngre målgrupp finns Judiska ungdomsförbundet (Jus), med 10 000 följare på både X och Instagram (under namnet Stolt jude). Jus grundades 1991 av David Schwartz, förintelseöverlevare och flykting från Polen i samma generation som mina föräldrar, som bidragit starkt till samtalet om invandrares rättigheter.
Jus har ett hedervärt uppdrag: att främja judiskt ungdomsliv och motverka antisemitism. Idén är sympatisk och 2019 var jag själv gästpostare på Instagramkontot. Men sedan oktober har åsiktsmångfalden minskat betänkligt.
Det är en spöklik upplevelse att se inlägg om muntra högtidsfiranden, uppmärksamhet kring antisemitiska incidenter och soliga bilder från Israel – där ”veckans gäst” poserar mellan två IDF-soldater eller grillfestar med grabbarna efter en dag på slagfältet. Bilden är postad vid ungefär samma tid som rapporter om medvetet planerad svält i Gaza nått de stora redaktionerna. Inget av de dagliga övergreppen, nya dödade barn och extremistiska uttalanden från politiker kommenteras eller reflekteras i de dagliga uppdateringarna. Synen på Israel är påfallande likriktad.
Jus påstår sig vara politiskt obundna, men ändå gästades kontot av kristdemokraten och EU-parlamentarikern David Lega mitt under Gazakriget. Under ett klipp av honom som talare på en FN-konferens i Genève, publicerat i Jus namn, skriver han: ”Det finns organisationer som kan [utföra] UNRWA:s arbete, utan att delta i eller hylla terrordåd.” Dessa vilda anklagelser står oemotsagda. På plattformen X är de ännu mer radikala och kritiserar både ”kändisuppropet” mot Israels medverkan i Eurovisionsfestivalen och Greta Thunbergs solidaritet med Palestina.
Självklart var det förkastligt när några demonstranter den 27 januari ropade slagord utanför synagogan i Stockholm. Men med kritiken yttras inga solidaritetsyttringar med sakfrågan heller. Postningarna på X är ofta till stöd för den sittande Tidö-regeringen, trots att den styr med stöd av ett nyssnazistiskt parti med rekordmånga avslöjade antisemiter. Även om antisemitismen ökar i Sverige i krigets kölvatten finner jag det cyniskt att, som organisationen gjorde den 12 december förra året, återposta en artikel i Fokus om att det är säkrare att leva i ett skyddsrum i Tel Aviv än i Sverige. Att Netanyahu i dessa dagar skulle garantera en säkrare plats för judar än det svenska samhället är en grov överdrift som inte gagnar någon.
Givetvis ska judiska föreningar inte behöva redovisa sin hållning till Israel, eller klandras för landets handlingar. Men när Jus själva aktivt tar parti för den högerextrema israeliska regeringen, så hamnar det i konflikt med uppdraget att representera det breda judiska livet i Sverige.
Denna missriktade lojalitet inför ett krig som allt mer liknar ett folkmord riskerar att alienera stora grupper. Genom att reflexmässigt försvara den pågående katastrofen isolerar sig de stora svensk-judiska organisationerna från världen, och blir en allt mindre relevant röst för främjandet av ett blomstrande, mångfaldigt judiskt liv i Sverige.
