Det finns något som dröjer sig kvar, länge, efter varje gång jag lägger ner boken tills nästa gång jag tar upp den igen. Jag tror att det är orden. Hur författaren använder dem. Hur varje ord läggs intill det andra och konstruerar sällsamma upplevelser. För en bok av Ondaatje är lika mycket en upplevelse som en historia.
En man kommer hem från sjukhuset. Med sig har han två döttrar, varav den ena är hans eget kött och blod, den andra inte. Han har mist sin fru och dottern sin mor, och med sig har han ett bonusbarn. Coop blir en del av familjen efter mordet på hans föräldrar, grannarna. Fyra ensamma människor bildar en familj i ett ensamt hus i Kalifornien. Anna, Claire och Coop är syskon som starka band av sorg, ensamhet och saknad knyter samman.
Coop bor i ett eget litet hus som Anna allt oftare delar med honom i nyfiken älskog som måste vara hemlig för omvärlden.
Fadern ska varna Coop för en storm, och får se sin dotter mitt i den sexuella akten. I ett anfall av raseri mördar han Coop och Anna kastar sig på fadern och skadar honom svårt. Sen splittras de, åt olika håll i världen, med olika mål och yrken men med skadan och minnet av det som skedde.
Det finns saker som går igen i Ondaatjes författarskap. Förhållanden som är konstiga, udda, inte passar in men ändå finns ofta mitt ibland oss. Lever vi människor alltid i tvåsamhet med de vi åtrår? Ondaatje lyfter detta tema om och om igen i sina böcker, kärlek, åtrå, passion, samlevnad, alla dessa varianter på liv som försiggår mellan människor dagligen.
Att läsa Ondaatje är en upplevelse.
Jag kan inte låta bli att reta upp mig på Bonniers ogenerösa presentation av Ondaatjes övriga verk. Buddy Bolden Blues och I skepnad av ett lejon, de två första att komma ut på svenska och de enda Bonnier inte är förläggare till står det (på annat förlag). I skepnad av ett lejon är Ondaatjes bästa bok, utgiven på Legenda 1988.
Denne författare, boende i Toronto som så många andra författare, är värd att följa. Hans böcker berikar livet.