Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Den internationella rörelse som har stött Rojava mobiliserades och från flera europeiska länder reste aktivister för att delta i en ”folkets karavan” som skulle ta sig till regionen. Den stoppades dock vid gränsen, och de flesta deltagare sitter nu anhållna i Turkiet.

För Rojava innebär det sannolikt slutet på ett sekulärt socialistiskt projekt som inleddes i kölvattnet av den arabiska våren.

Dagarna efter att de återtagit Aleppo erövrade syriska styrkor 34 byar öster om staden, det vill säga i riktning mot Rojava. Enligt en överenskommelse skulle de kurdiskledda Syriska försvarsstyrkorna (SDF), en anti-IS-allians bestående av kurdiska YPG och olika arabiska klaner, dra dra sig tillbaka från ett 30 kilometer brett område mellan staden Deir Hafer och floden Eufrat. I de kurdiskdominerade byar och städer där SDF inte hade gjort det utbröt strider med döda på båda sidor. Det är första gången som den bräckliga borgfreden som har rått mellan kurdiska styrkor och syriska regeringsstyrkor sedan 2011 övergått i strid. Totalt förlorade SDF 80 procent av sitt territorium på mindre än en vecka.

Den 18 januari kom man överens om vapenvila. Fredagen den 30 januari gjordes den permanent. Kriget tycks ha undvikits – för tillfället i alla fall.

Aron Lund (bilden), analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), säger till Flamman att läget nu ser mer stabilt ut, även om risk finns för oroligheter när de syriska polisstyrkorna nu går in i de kurdiska områdena.

– Allt annat lika är det ju bättre att det sker fredligt än att de skjuter sig in. Man har bland annat kommit överens om vem som ska vara guvernör i den nordöstra Hasakah-provinsen.

– Men fredsavtalet kommer förhoppningsvis att implementeras. Det finns en risk att det bryter samman och att konflikten återuppstår, men det ser ut som att det är mer stabilt.

Frågan kvarstår fortfarande: vad ska hända med Rojava nu när Ahmed al-Sharaa ska konsolidera sitt styre?

Den 20 januari sade USA:s Turkiet-ambassadör och Donald Trumps Syriensändebud Thomas Barrack att ”SDF:s ursprungliga syfte som den främsta anti-IS-styrkan på marken i stort sett har uppnåtts.” Budskapet var att USA kommer att dra in sitt stöd till milisen och låta den syriska armén ta över kontrollen över de omkring 9 000 fängslade IS-krigarna.

Avtalet den 30 januari bekräftar beslutet: enligt det ska SDF lägga ned vapnen och låta sig integreras i den syriska armén. Syriska säkerhetsstyrkor får därmed tillträde till regionerna Hasakah och Qamishli.

I praktiken betyder det att det kurdiska självstyret i Rojava upphör. Enligt den plan som framlagts av al-Sharaas regering ska visserligen det nya Syrien styras på ett decentraliserat sätt, med visst regionalt självstyre. Men för Rojava innebär det sannolikt slutet på ett sekulärt socialistiskt projekt som inleddes i kölvattnet av den arabiska våren och som länge framhölls som ideal av den internationella vänstern.

– De ska behålla vissa militära privilegier och tillsätta vissa positioner, men det blir en krumelur i marginalen utan någon egen militär eller politisk självständighet, säger Aron Lund.

Beroende på vem man frågar om Rojavas framtid pendlar svaren mellan tillförsikt och hopp å ena sidan och oro och försiktighet å den andra. Söndagen den 1 februari slog den kurdiska ledaren Aldar Xelil till exempel fast att ”Rojava är en verklighet och går inte att utplåna”:

De pratar mycket om demokrati, men i verkligheten var det PKK-aktivister som bestämde allt.

– Vi är inte åtskilda från Syrien och Damaskus – vi hör ihop, sade han, och beskrev Rojavas framtid som ”ett projekt för hela Syrien”.

Liknande tongångar hörs från Abdulbaset Seida, en tidigare kurdisk oppositionspolitiker bosatt i Uppsala. Han var med och grundade Syriska nationella rådet i opposition mot Bashar al-Assads regering 2011 och var även ordförande för organisationen under en tid.

2018 lämnade han oppositionen när Turkiet och Fria syriska armén attackerade den kurdisk-styrda provinsen Afrin i norra Syrien, i protest mot att oppositionsrådet accepterade det. Han menar att det styrande kurdiska partiet PYD kommer att upphöra att existera, eftersom de kommer att tvingas avbryta samarbetet med PKK.

– Rojava kommer att bli en del av Syrien igen. Det kommer inte att gå att hålla autonom kontroll av alla delar av Rojava som förut. Men regeringen har utfärdat dekret om att man ska respektera kurdernas rättigheter, vilket ska bli del av grundlagen. Det är första gången det har gjorts i Syriens historia. Det är bra, men det är inte tillräckligt.

– I dag gäller det att acceptera Syrien som land och kämpa för att alla som bor där ges lika rättigheter.

I förra veckan meddelade Syriens regering mycket riktigt att det kurdiska folket och deras språk kommer att ges grundlagsskydd i den nya syriska staten. För Abdulbaset Seida är det en bra grund för ett framtida samarbete mellan Rojava och övriga Syrien.

– Vi hoppas att överenskommelsen håller. Detsamma gäller i västra Syrien med alawiterna och i söder med druserna. Alla är hittills överens om att det ska fortsätta. Men ingen vet vad som händer nu mellan Iran och USA till exempel, och Irak och Libanon – allt påverkar Syrien, säger Abdulbaset Seida.

Enligt honom finns det inget reellt alternativ till al-Sharaas regering.

Syriens regering var jihadister. Men i dag finns det inget alternativ för det syriska folket.

– Syriens regering var jihadister. Men i dag finns det inget alternativ för det syriska folket. Sharaa är väldigt pragmatisk, han säger att han inte vill ha krig och har slutit överenskommelser med Israel. Detsamma gäller nu kurderna. Kanske kommer det att hålla. Det kan bli en förändring i framtiden, efter att övergångsperioden är slut och en ny grundlag har antagits.

I praktiken innebär detta att de kurdiska styrkorna uppgår i den syriska armén och därmed försvinner som egen armé.

– Jag tror att SDF kommer att försvinna. De har tre brigader i Hasakahprovinsen och en i Kobaneprovinsen, men de kommer att uppgå i den syriska armén. Namnet Syriska demokratiska styrkorna kommer att försvinna. Enligt avtalet ska de integreras i en nationell armé men i en decentraliserad geografisk organisation, säger Abdulbaset Seida.

Alla är dock inte lika säkra. Rojavakommittéerna skriver till Flamman att ”även om [avtalet] omedelbart deeskalerade kriget vid frontlinjerna, är det välkänt att tidigare vapenvilor har brutits av förnyade attacker mot självstyret”:

”SDF vill undvika storskaligt krig men kommer sannolikt inte att kompromissa med att behålla sina försvarsstyrkor. Man kommer inte lägga ned vapnen utan konstitutionella garantier och rättigheter samt politiskt inflytande i sina regioner.”

Kommittéerna ser de kurdiska styrkorna som en säkerhetsgaranti, och framhåller att det fortfarande är oklart exakt hur processen kommer att gestalta sig.

”Att behålla Rojavas självförsvarsstyrkor intakta är en viktig garant för att avvärja liknande massakrer som vi sett på alawiter och druser. Avtalet stipulerar dock inte exakt hur denna integrering av administrationens självstyrande strukturer kommer att se ut och vilken nivå av autonomi som kommer bibehållas. Detta är i stället något som kommer avgöras i fortsatta förhandlingar framöver. Det är därför viktigt att vi inte betraktar avtalet som någon slutprodukt.”

Men även om Rojavakommittéerna fortfarande ser regionen som hotad menar de att avtalet erbjuder möjligheter:

”Bland annat slår det fast att alla fördrivna personer ska kunna återvända till sina hem. För att kunna genomföra återvändandet till Afrin, Serêkanîyê, Sheikh Maqsoud, Ashrafiya och de andra städerna under ockupation behövs betydande internationellt tryck.”

”Detta innebär inte ett slut på revolutionen, utan snarare en övergång från militär kamp till politisk-ideologisk kamp.”

Slutet på Rojavas självständighet innebär också att grupper som tidigare höll sig tysta eller avvaktande har börjat rikta kritik mot det kurdiska styret i Rojava. Den är dock oftast försiktig och vissa som Flamman pratat med vill inte citeras för att inte såra kurdiska vänner.

Metin Rhawi är medlem i det assyriska vänsterpartiet Syrianska unionspartiet (SUP), som bekänner sig till den sekulära moderniseringsideologin dawronoye. Han ser styret i Rojava som det minst dåliga alternativet för den assyriska minoriteten i Syrien.

”Ur vårt perspektiv är styret i AANES (Rojava) inte perfekt, men det är det mest inkluderande och realistiska system vi har haft i Syrien i modern tid. För första gången har assyrier, araméer, kaldéer och syrianer politisk representation genom SUP och kulturella och språkliga rättigheter, egen säkerhetsnärvaro och en faktisk plats vid beslutsbordet som medgrundare av AANES”, skriver han i ett meddelande.

”Samtidigt är vi medvetna om problem med maktobalans, brister i rättssäkerhet och behovet av starkare garantier för minoriteter. Men jämfört med alternativet – centraliserat styre från Damaskus eller islamistiskt inflytande – uppfattas det multietniskt styrda nordöstra Syrien som det minst hotfulla och mest framtidsinriktade alternativet för vårt folks överlevnad i Syrien.”

Aron Lund vid FOI bekräftar den bilden av Rojava:

– De har tagit sin ideologi på större allvar än många andra gerillor. YPG har varit noga med en man och en kvinna på alla poster. Det är inte standard i Syrien om man säger så, i synnerhet i de konservativa områdena i öster. De är ju formellt antinationalistiska.

Samtidigt säger han att realiteten har varit en annan.

– För många araber har det varit påtagligt att det är kurder som bestämmer helt enkelt, och den etniska friktionen har skapat väldigt mycket motstånd.

Många till vänster ser Rojava som ett demokratiskt experiment. Hur mycket av det var sant?

– Man har olika kommittéer och val, som det nog pågår en del genuin politik i, men det är samtidigt en väldigt auktoritär rörelse. Ställer man inte upp på fiendskapen med Turkiet, eller om man kritiserar Öcalan, så kan man hamna i finkan. Och väldigt många har gjort det under SDF:s styre. Sedan kan man resonera kring hur demokratisk det går att vara när man befinner sig i krig, men man kan konstatera att det har varit hårda tag mot både kurdiska och andra kritiker.

Han beskriver en situation där flera grupper varit frustrerade över att ”låsas in i ett ideologiskt projekt som inte har någonting med Syrien att göra”. Det tycktes bekräftas av att nästan alla arabiska klaner övergav SDF och gick över till regeringssidan när den syriska armén angrep Aleppo-provinsen i januari.
Rojavakommittéerna tillbakavisar dock bilden av Rojavas styre som etniskt förtryckande:

Syrianer, kristna, araber och kurder har hållit sams, tack och lov. Konflikten står mellan folk och de styrande.

”Motståndare till Rojavaprojektet har återkommande försökt skildra administrationen i termer av etniska skiljelinjer och konflikter mellan araber och kurder, när skiljelinjen egentligen går mellan de som förespråkar lokal direktdemokrati där kvinnor ges makt och självbestämmande och de som är emot detta. Faktum kvarstår att administrationen i Rojava är den enda del av Syrien där minoriteter representeras och inkluderas i det politiska systemet och i beslutsfattande – kvinnor, kurder, araber, armenier, kristna, turkmener. Det saknar motstycke i hela Syrien.”

”Detta visar sig även i vardagen, till exempel när skolbarn för första gången får läsa på sitt modersmål – vilket inte bara gäller för kurdiska barn utan även för andra minoriteter.”

Den bilden får medhåll av Metin Rhawi från Syrianska unionspartiet:

”Vi ser inte AANES som ett ’kurdiskt projekt’ i snäv mening, utan som ett pluralistiskt självstyre där minoriteter – inklusive vårt folk – haft större inflytande än under någon tidigare syrisk regering.”

Kritiken kommer dock inte bara från andra etniska grupper. Enligt Abdulbaset Seida finns det även missnöjda kurder.

– De pratar mycket om demokrati, men i verkligheten var det PKK-aktivister som bestämde allt. Det är inte bara kristna eller araber som är missnöjda – även kurder är det. De har påtvingats värnplikt. Man måste prata och skriva på kurdiska. Men sådana reformer måste göras stegvis. Kurdiska är inte ett språk med material för det, det finns inte tillräckligt med bra lärare för att undervisa det. Folket uppskattar utbildningen, men väldigt mycket resurser går till den i stället för andra saker. Samtidigt har utbildningen försämrats. Många kurder har också lämnat landet, mycket på grund av den försämrade utbildningen.

Enligt honom bör man inte förstå spänningarna i Rojava som mellan etniska grupper, utan mellan de styrande och folket.

Faktum kvarstår att administrationen i Rojava är den enda del av Syrien där minoriteter representeras och inkluderas i det politiska systemet.

– Syrianer, kristna, araber och kurder har hållit sams, tack och lov. Konflikten står mellan folk och de styrande.

– Striderna med kurderna nu har pågått i områden med väldigt få kurder, där bor mest araber, som i Deir-ez-Zor. Relationen har länge varit bra i de kurdiskstyrda områdena, trots att regimen har försökt slå split mellan folkgrupperna och klanerna.

Faktum är att kurderna inte är majoritet i någon provins, delvis som ett resultat av arabiseringskampanjer av Hafez al-Assads regering.

– De har arabiserat våra områden genom att flytta dit folk från Raqqa och andra delar. De gav dem kurdisk mark i gränsområdena till Turkiet som de hade fråntagit kurdiska familjer.

Oavsett hur spänningarna mellan det styrande skiktet i PYD och medborgarna i Rojava utvecklar sig verkar Rojavas roll som självstyrande stat vara över. Frågan som många ställer sig nu är om kurderna kunde ha gjort något annorlunda, för att undvika dagens utveckling.

Abdulbaset Seida menar att SDF och PYD litade för mycket på USA, men att man i slutändan inte hade något val:

– Det var på grund av de i Europa och USA som lovade syrierna att de skulle hjälpa att få till stånd demokrati i Syrien som jihadisterna nu har kontroll över landet. De var aldrig beredda att göra tillräckligt på marken. Jag sade detta till amerikanerna och Carl Bildt, bland andra.

På frågan om kurderna litade för mycket på USA svarar Aron Lund:

Rojava har varit omringat av fiender sedan dag ett och har försökt navigera sig genom ett närmast omöjligt politiskt landskap.

– Ja och nej. De hade en omöjligt svår sits. Det var ett långskott som inte gick i mål. Orsaken till att styret fanns kvar så länge och ens kunde kollapsa nu var att de hade skydd från USA:s trupper. Men USA har blivit allt mer irriterade på SDF, som de anser har släpat benen efter sig med att förhandla med regeringen, och de har dessutom länge velat avveckla projektet. Det var en annan sak när Assad satt vid makten och det inte fanns så många andra att samarbeta med för USA, men nu är läget ett annat.

Rojavakommittéerna menar å sin sida att Rojava befunnit sig i en isolerad situation sedan början, och att det som hänt nu är att alla vänt sig mot det.

”Rojava har varit omringat av fiender sedan dag ett och har försökt navigera sig genom ett närmast omöjligt politiskt landskap. Trots detta har man kunnat bygga ett demokratiskt samhälle där kvinnor och minoriteter utgör det främsta ledet. Situationen som utspelat sig den senaste tiden är inte ett resultat av SDF:s agerande utan snarare hegemoniska aktörer såsom Turkiet som vill krossa projektet till varje pris och USA och Israel som har gett sitt godkännande.”

Enligt Rojavakommittéerna bär även EU och Sverige skuld för dagens utveckling, inte minst sedan svenska regeringen släppt sitt stöd till Rojava för att blidka Turkiet under Natoprocessen.

”Utan denna legitimering från väst hade de senaste attackerna mot självstyret förmodligen inte varit möjliga. HTS-styret kunde vara säkra på att västvärlden inte längre stod upp för Rojava.”

[Regeringen] är inte IS eller al-Qaida på något plan. Däremot är de absolut islamister.

Det är på grund av detta som Rojavakommittéerna har inlett en kampanj mot den svenska regeringen, bland annat genom en aktion mot ministrar som Johan Forssell och Benjamin Dousa: utanför den förres hus lämnade man en docka föreställande en IS-terrorist med ett avhugget kvinnohuvud och vid den senares dörr lämnade man en korg med äpplen med Hitlers ansikte på. En person ur kommittéerna har hittills gripits av Säpo misstänkt för olaga hot.

Orsaken var att Forssell i en intervju med SR först lovat att 295 miljoner kronor skulle gå till FN-insatser i Syrien, medan regeringen officiellt hävdar att de ska gå till ”offentliga institutioner i Syrien”, det vill säga till en regering som Rojavakommittéerna betraktar som jihadister.

”De flesta svenskar vill inte att deras skattepengar används till terrorfinansiering och Moderaterna försöker undfly sitt ansvar för detta genom att avleda från sakfrågan och till och med ljuga rakt av om vart pengarna går.”

Huruvida al-Sharaa visar sig vara den pragmatiker som Abdulbaset Seida hävdar, eller den al-Qaida-terrorist i fårakläder som Rojavakommittéerna ser honom som, lär tiden utvisa.

Aron Lund menar att båda bilderna bör nyanseras:

– Han har ju en jihadistbakgrund. Men det blir fånigt att kalla honom för IS-medlem. IS hade inte förhandlat, de hade skurit halsen av folk och filmat.

– Al-Sharaa är pragmatiker på något plan. Hur mycket han styrs av en långsiktig vilja att driva igenom sin ideologi, eller behålla makten och överge ideologin – vem vet? Det går inte att se in i hans hjärta. Det man kan konstatera är att han gjort väldigt många eftergifter, och det är något de flesta syriska icke-sunnimuslimer och även en hel del sunnimuslimer är glada över. Och en del är missnöjda. Men [regeringen] är inte IS eller al-Qaida på något plan. Däremot är de absolut islamister.

Aron Lund menar att kurdernas och andra gruppers oro för framtiden är begriplig, särskilt mot bakgrund av förra årets attacker mot den alawitiska minoriteten i västra Syrien, där över 1 500 dödades, och druserna i söder, där hundratals massakrerades.

– När odisciplinerade rebeller med klaner attackerar alla alawiter under våren och druser under sommaren, då börjar kurderna oroa sig för vad som ska hända med dem när SDF blir avväpnade. Och det är ingen orimlig rädsla. Att al-Sharaa är IS är liksom inte sant, han har slagits mot IS med minst lika mycket energi som SDF, men med det sagt är rädslan verklig och begriplig.

– Det andra är att det här inte är över. Avtal sluts ofta men implementeras inte alltid. De svåraste sakerna har inte hänt än. Det finns många punkter framöver där det här kan snubbla och krascha, och då kan det bli väldigt obehagligt igen.