I helgen höll Ung vänster sin 43:e kongress i Lidköping. Som väntat valdes Ida Gabrielsson, 23-årigt vänsterpartistiskt oppositionsråd från Sandviken, till ordförande. Hon ingår i ”Esbati/Breitholzfalangen” och den nyvalda styrelsen kan också ses som en seger för denna falang. Styrelsen står mycket mer enad än den föregående, vars medlemmar kom från vitt skilda läger.

Politiken mer konkret
Flamman erfar att stämningen var bättre än tidigare vid kongressen och förbundet verkar redo att gå ut och göra konkret politik inför valet nästa år. Ida Gabrielsson är nöjd och optimistisk.
– Vi har gått stärkta från den här kongressen och vi har ett tydligt projekt framför oss, nämligen att komma ut i valrörelsen, säger Gabrielsson, som inte skräms av den tunga uppgiften att stabilisera det vingliga ungdomsförbundet.
– Jag tror att jag är den som kan leda förbundet och se till att får till de organisatoriska förändringar som krävs och får fart på aktivismen.
Gabrielsson är nöjd med den antagna valplattformens offensiva feministiska profilering. Under rubriken ”Makt” kommer en skrivning om tjejers begränsade livsutrymme som första punkt, följt av kravet på att man inför feministiskt självförsvar på skolor och arbetsplatser. Förutom kraven på kamp mot det sexualiserade våldet går Ung vänster i sin valplattform på moderpartiets linje och ställer införandet av sex timmars arbetsdag som högt prioriterat krav.
Ida Gabrielsson vill utåt inte positionera sig i den politisk-ekonomiska konflikten inom vänsterpartiet, men valplattformen talar sitt tydliga språk: ”Ung vänster kräver att minst 200 000 jobb skapas i den offentliga sektorn” är samma krav som ställs i vänsterpartiets förslag till valplattform, och som fått ta emot skarp kritik från partiets högerfalang för att vara orealistiskt och vidlyftigt. Och Ung vänster kräver inte bara ett totalstopp för privatiseringar utan menar också att det är dags att ta tillbaka privatiserade verksamheter i offentlig regi.

Ung vänster och feminismen

Vid helgens kongress beslutades, efter en häftig debatt, att hela de feministiska avsnittet i principprogrammet byts ut. Det innebar en förlust för förbundsstyrelsen, som i övrigt lyckades driva igenom i stort sett alla sina krav.

Vinnande linjen: bl.a. Linnea Nilsson, Martina Nilsson, Clara Lindholm.

På den ena sidan i konflikten om feminismen står framför allt Skåne- och Stockholmsdistrikten – liksom programkommittén. Den sidan består enkelt tecknat dels av marxistiska feminister som ser klass och arbete som grundläggande i analysen av könsförtryck, och dels av “intersektionalitetsfeminister” som betonar att kvinnor inte är någon enhetlig grupp, att vissa kvinnor (vita heterosexuella medelklasskvinnor) förtrycker andra kvinnor – och män – och att det därför är svårt att prata om systerskap.
Den marxistisk-feministiska sidan betonar kvinnors och mäns olika positioner i produktion och reproduktion, och fokuserar inte så mycket på att upplösa själva könskategorierna.

Förlorande linjen: bl.a. Tora Breitholz, Moa Elf-Carlén, Lisa Englund.

Till den andra sidan i konflikten sällar sig både radikalfeminister, som ser könsförtrycket som mer grundläggande än klassförtryck, och förbundsstyrelsefalangen som helst kallar sig likhetsfeminister och som tycker att den andra sidan tenderar att hemfalla åt den gamla marxistiska tendensen att reducera könsförtryck till klassförtryck. Denna allians betonar hur det sexuella våldet drabbar alla kvinnor, oavsett klass, kön och sexualitet, och kritiserar den andra sidans alltför starka fokus på arbetsmarknad och ekonomi. Likhetsfeministerna framhåller också att skillnaden mellan könen är socialt konstruerad och att målet med feminismen är att avskaffa själva skillnaden.

Nya styrelsen:

Ida Gabrielsson
Erik Berg
Elisabeth Biström
Tora Breitholtz
Torun Carrfors
Anna Herdy
Elin Johnson
Joel Karlsson
Jonas Lindberg
Clara Lindblom
Thaher Pelaseyed
Paloma Nordling-Blanco
Ida Regin