Det har precis varit ortodox nyårsafton och i en kolsvart torrlagd simhall under Dinamostadion i Tbilisi dansar mängder av människor, de flesta i mjukisbyxor och hoodies, andra i lack och läder. Under natten har technoklubben Bassiani gästats av klubben Herrensauna (”Herrbastun”) från Berlin och festen fortsätter långt in på lördagen. Senare samma dag ska Bassianis queerkväll Hoorom äga rum.
Sedan öppnandet 2014 har klubben kommit att symbolisera något mer än technofest. Ofta beskrivs den som en samlingsplats för människor med progressiva åsikter i ett samhälle präglat av konservatism, homofobi och patriarkala strukturer. För ett par år sedan genomfördes polisräder mot klubben under förevändning att man letade efter droger, något som medförde att tusentals personer samlades framför parlamentet och genomförde en stor protest där Bassianis dj:s spelade musik och folk dansade under parollen ”Vi dansar tillsammans, vi kämpar tillsammans”. Inte bara för klubbens skull, utan också mot politikerna och för något annat, något bättre: mindre korruption, något mer öppet.
Även i december 2021 skedde protester, denna gång utanför Bassianis dörrar. Georgiens klubbar skulle äntligen få öppna igen efter pandemins restriktioner. Med kort varsel förbjöds just Bassiani att öppna, samtidigt som myndigheterna planerade egna stora evenemang med folkkära artister. Alltsammans upplevdes som riktat mot just Bassiani och allt dess besökare står för men till slut kunde ändå klubben öppna.
Men Tbilisi är fullt av öppensinnade klubbar och barer, utöver Bassiani. På lägenhetsbarerna Mozaika och Prinz träffar jag folk som flyttat eller flytt hit från länder som Belarus och Kazakstan, eller ryska regioner som Tjetjenien och Dagestan. Jag hör många uttrycka något i stil med: ”Man kanske inte berättar för mamma att man är gay, hon har för svagt hjärta, men i övrigt lever man fritt i Tbilisi.”
När jag träffar konstnärerna Giorgi Rodionov och Leyli Gafarova har jag egentligen tänkt fråga om deras erfarenheter av trygga platser för hbtq-personer i Kaukasus. Giorgi driver galleriet Untitled Gallery i Tbilisi och är precis på väg till Berlin för att visa en grupputställning med verk av konstnärer från Kaukasus som arbetar med queera teman, medan Leyli driver det mobila konstprojektet Salaam Cinema i Baku, Azerbajdzjan. Men ganska direkt går samtalen över till västs eller Europas syn på Kaukasus, och dess behov av att alltid utmåla regionen som bakåtsträvande och konservativ.
– Varför skulle queer kultur vara en västerländsk företeelse? undrar Giorgi Rodionov.
Giorgis och Leylis bild är densamma: Europa gillar att utmåla Kaukasus som efterblivet och hemskt. Samtidigt kommer den teoretiska terminologin från väst. För att sätta ord på vissa företeelser måste man använda engelska uttryck. Och till råga på allt har Kaukasus traditioner och sociala interaktioner varit queera sedan länge, något som båda menar har glömts bort i historieskrivningen och är på väg att återupptäckas.
– Vi håller på att återuppfinna det vi alltid har haft, Kaukasus har alltid varit queer, med det moderna västs mått mätt. Västs definitioner är otroligt kategoriska, här är allt mer flytande. Du har väl sett på stan att machomän går och håller om varandra och tar på varandra? Och samma med kvinnor som knappast definierar sig som queer. Och att folk gifter sig men lever ut sin egen sexualitet utanför äktenskapet. Det är en del av kulturen här att vara väldigt fysiska. Det är mycket mer enkelspårigt hos er, där allt och alla måste definieras så noga, säger Giorgi.
Leyli fyller i:
– Du har väl sett hur vår populärkultur ser ut? På tv är det bara väldigt queera personer i glittriga kläder och alla älskar dem, det är en del av vår kaukasiska historia att vara queer, med era mått mätt, men parallellt med det har vi förstås allt det patriarkala och vi förnekar inte problemen som finns.
Och jag har förstås sett att folk håller om varandra på gatorna utan att nödvändigtvis se ut att vara ett romantiskt par, och jag har sett den glittriga populärkulturen på Youtube och tv och restauranger. De homofoba räder som trots allt skett i landet känns mer grundade i något annat än att samkönade går hand i hand på stan. Giorgi berättar själv att han aldrig är orolig på stan, utan att det bara är när man gör något mer uttalat politiskt, till exempel under en Prideparad, som det eventuellt kan bli jobbigt.
Homosexualitet blev lagligt i Georgien år 2000 och landet är ett av få i det forna Sovjetblocket där diskriminering mot homofobi är förbjudet. Samtidigt riskerar öppet homexuella att mötas av våld från kristna och andra konservativa grupper, och homoäktenskap är ännu inte tillåtet. I december fann den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter att Georgien inte gjort nog för att skydda en hbtq-demonstration i Tbilisi 2013, som attackerades av en konservativ motdemonstration där många var beväpnade med stenar, käppar och batonger. Men värderingarna kring homosexualitet är på väg att förändras, särskilt bland Tbilisis unga.
Situationen lyftes i den svensk-georgiske regissören Levan Akins film And then we danced från 2019. Filmen porträtterar en grupp som studerar georgisk traditionell dans. Två killar fattar tycke för varandra, det blir svårt och medför en massa problem i förhållande till dansläraren och andra. I och med att Kaukasus inte bevakas särskilt ofta i europeiska medier blir det en större sak när regionen väl uppmärksammas, som den gjorde genom den här filmen. Men det var samma historia igen, menar Giorgi:
– Vi pratar om att det är jättebra att få representation för icke-heterosexuella och att filmen är bra, men varför var alla västerländska medier tvungna att skriva att det handlade om en oas i en otroligt konservativ kultur? Svara ärligt, är det så kul att vara gay i en svensk småstad?
