– Det är inte så att varenda ungdom i Uppsala har hängt på huset, men för många är det lite av ett andra hem. Eftersom det är en plats man själv är med och skapar, så blir det ett ställe för de som inte riktigt känner sig hemma på andra platser.
David Edsjö, som startat insamlingen Rädda Ungdomens Hus, är aktiv i husets styrelse sedan två år. Härinne har han bland annat repat med indiebandet Mosaik, hållit en sykurs i ateljén, och skejtat i den inomhusramp på andra våningen som misstänks ha fattat eld häromveckan. När brandlarmet gick var han själv inne i huset och spelade pingis – eventuellt för sista gången. Men husets framtid har varit oviss längre än så.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Redan 2019 beslutades det att vi skulle flytta, och hitta något nytt tillsammans med kommunen. Sedan dess har det gått väldigt långsamt, säger David Edsjö till Flamman.
Linda Eskilsson (bilden) är ordförande i kulturnämnden för Miljöpartiet. Sedan 2019 har hon försökt att hitta en ny lokal åt verksamheten.
– Det blev akut nu med branden, det är fruktansvärt. Det var inte så här slutet skulle bli. Vi och föreningen jobbar hårt nu med att hitta temporära lokaler, och skjuter hela tiden upp kontraktet lite till för att undvika ett glapp i verksamheten, säger hon till Flamman.
– De har under lång tid svajat i osäkerhet, och vi ville ta ett nytt grepp ihop med ungdomarna i styrelsen. Jag har varit med hela tiden, för att jag tycker Ungdomens hus är viktigt som kulturscen. Så här mycket tid och resurser har vi nog aldrig tidigare lagt på en förening från kommunens håll.
Att renovera det befintliga huset skulle kräva både installation av hissar och en stor mängd av sedan länge eftersatt underhåll, något Linda Eskilsson medger ”i och för sig väl är kommunens fel”. Ett tag såg flyttlasset ut att gå till Karl Johansgården, ett centralt alternativ som både kommunen och styrelsen var positiva till, men som föll på frågan om ljudisolering. Linda Eskilsson berättar:
För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen.
– Den privata ägaren skulle installera ljudmätare och bryta strömmen om det lät för högt efter klockan 22. Vi kan inte ha en replokalsverksamhet med en fastighetsägare som inte vill ha den där. Man måste få låta.
Sedan dess har diskussionen kretsat kring en av Bolandgymnasiets gamla lokaler, i industriområdet Boländerna. Lokalen i sig har föreningen inte klagat på, berättar både Linda och David, men det geografiska läget har väckt missnöje. På sidan för insamlingen, som i skrivande stund har fått in 7 000 av de 8 000 efterfrågade signaturerna, beskrivs flytten som potentiellt ”förödande”.
– Den är inte överdrivet långt från Centralstationen, men sett till var människor och kulturen finns så är det rätt off. Mycket av vår målgrupp är gymnasieungdomar, och flera stora gymnasier ligger precis i närheten av det gamla huset. Visst ska man inte behöva åka in till stan för att det ska finnas något att göra, men just i Boländerna bor det ju ingen alls, säger David Edsjö.
I Uppsalas ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2029 beskrivs Boländerna som ”en spännande brownfield area (industriellt exploaterad mark) med unika miljökrav”, där bostäder troligen inte är möjliga men ”industriutrymmen kan användas för diverse konstnärliga evenemang och kulturella aktiviteter”. På en annan kommunal hemsida kallas det framtida Boländerna för ”Uppsalas centrala innovationsdistrikt”.
– Jag kan ändå förstå att man tycker så nu, för det är ju några år bort, säger Linda Eskilsson.
– För scen och replokaler spelar läget kanske inte lika stor roll, men det är tyngre för hängdelen. Vi kanske heller aldrig kommer kunna bygga en skejtramp inomhus igen.
David Edsjö är rädd att förutsättningarna för att ungdomar ska engagera sig i föreningen skulle försvinna tillsammans med det centrala läget.
– Det börjar ofta med att man ändå har vägarna förbi, tittar in och hänger i kaféet. Den spontaniteten kommer bli svår att få till, och det är synd när vi alltid försöker sänka tröskeln för att bli engagerad, säger han, och fortsätter:
– För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen. Ett kafé där du inte behöver köpa någonting.