Okategoriserade 27 juli, 2005

Upp till kamp mot moraliserandet!

Låt inte den politiskt grundade kritiken av porr bli till geggig sexualmoralism. Det är inte relevant om en politiker tycker det är ”äckligt” med porr. Flamman samlade tre vänsterpartister för ett samtal om porr.

Hur ska man förhålla sig till porren? Det är en fråga som drivit feminister till mer polariserade positioner än de flesta andra frågor. Det finns radikalfeminister som menar att bilder av heterosexuella samlag per definition är kvinnoförtryckande. Och så finns det queerteoretiker som tycker att framställningar av gränsöverskridande sex alltid är radikala, oavsett vem som ligger överst och underst.
Frånsett dessa könspolitiska frågor är det från ett vänsterperspektiv omöjligt att inte vara kritisk mot den profiterande bransch som står bakom porrproduktionen. Men vad ska man göra åt den?
Flamman samlade tre vänsterpartister för att återuppliva diskussionen om porr.

Hur ska man politiskt förhålla sig till porr?

TS: För det första tycker jag det är jättebra att vi pratar om det här. Vi måste kunna prata om porr utan att falla in i det moraliserande som är utbrett i bland annat vänsterpartiet. När folk fäller kommentarer som ”jag blir kränkt bara av att se en erigerad penis”, så funkar det ju inte att sätta sig ner och diskutera.
– Jag och en kollega försökte ha ett seriöst samtal med vårt feministiska råd i riksdagsgruppen, om hur man ska angripa problemet med porr. Men det första som hände var att vi kom i konflikt med varandra. Vi kunde inte prata med varandra.

JB: Jag är allergisk mot den fullständigt antiintellektualistiska moralpanik som faktiskt är ett reellt problem i debatten om porr. Att man inte ens vill diskutera frågan. Och att man utgår från moraliska ställningstaganden och personliga uppfattningar, som ”jag tycker det är äckligt”. Det är en helt irrelevant debatt. Det viktiga är inte om folk tycker det är äckligt – det finns ju uppenbarligen jättemånga som tycker om att se på porr. Tyvärr fastnar även vänsterpartiet ofta i den moralistiska fällan, och det är förfärligt. Det är ju denna sexualmoralism som i mångt och mycket skapar efterfrågan på porr. Det vi ser i porren är en återspegling – ett slags skrattspegel – dels av de könsmaktsförhållanden som finns i samhället och dels av en djupt rotad sexualmoralism.
– Jag har inget emot att man framställer bilder i syfte att göra folk kåta – det är ju inget fel med det. Problemet är att porrbranschen exploaterar människor. Den så att säga samlar det sämsta av kapitalismen och det sämsta av könsmaktsordningen.

TS: Jag tror att vi är väldigt överens om att porrbranschen är förkastlig. Problemet är att vi inte kommer att kunna stoppa den. Då blir frågan: vad gör vi då? Enligt min mening måste vi kunna komma in i branschen och ställa krav. För så länge vi inte stoppar och censurerar så måste vi se till att de som väljer att befinna sig i porrbranschen ska kunna vara säkra på att det finns en insyn. Och de som blivit tvingade in i branschen ska kunna plockas bort av lagens långa armar.
ME: När du börjar snacka om påtvingat och frivilligt, känner jag att det börjar krypa längs ryggmärgen. Den åtskillnaden är ju inte så enkel. Det är samma diskussion som i prostitutionsfrågan. Vad innebär det egentligen att välja och inte välja?

TS: Fast skillnaden mot prostitution är ju att det är tillåtet med porr. Vi vet att det finns människor som på olika sätt tvingas till att medverka i porr, men jag har träffat flera stycken som inte är tvingade och gör det i alla fall. Till exempel lesbiska feminister som själva står både bakom och framför kameran. Det är viktigt att lyfta fram att porren ser olika ut.

JB: Men problemet är att porrbranschen som helhet skapar och återskapar bilden av den sexuellt aktiva kvinnan som någon som är sexuellt upphetsande, men samtidigt helt förkastlig som människa. Man bygger vidare på den sexualfientlighet och sexism som finns i samhället, och driver den framåt.
– Och då blir det irrelevant att prata om flator som gör film, eller om att det finns folk som är i branschen frivilligt. Frivilligheten är ju otroligt begränsad i porrbranschen i stort. Det är ju en fråga om vad man har för valmöjligheter. Det är ju inte så att ”ja antingen så blir jag professor eller så suger jag kuk”. Det är inte precis akademikertjejer som jobbar i porrbranschen.
– När det gäller prostitution har vi perspektivet att, även om det finns en minoritet som tycker om det, ska inte deras intressen väga tyngre än den stora majoritetens behov av skydd. Det perspektivet måste man i viss utsträckning ta in även i porrbranschen.

TS: Jag håller med dig om din övergripande analys av porrbranschen, men samtidigt vill jag lyfta fram att jag känner akademikerbögar som hellre suger kuk än går och städar för att tjäna lite extrapengar. Och på vilket sätt är det mer förkastligt, om de känner att de säljer sig oavsett hur de gör?

JB: Jag menar att det är en skillnad. När man suger kuk reproducerar man det som är själva kärnproblemet: det att det alltid ska finnas tillgång till sexuell tillfredsställelse för män. Vid varje jävla tillfälle i livet ska män kunna sträcka ut handen, dra till sig någon – kvinna eller man, barn eller djur, beroende på preferenser – slänga till vederbörande en slant och få sexuell tillfredsställelse. Bilden av den manliga sexualiteten som en obändig och aggressiv kraft som hela tiden måste och har rätt att tillfredsställas – det är också vad man säljer när man säljer sex, och det gör att det är en substantiell skillnad mot att plocka disk.

ME: Det är på den nivån som jag tror att man måste angripa problemet med porr. Ett exempel är att vi genom att ha infört sexköpslagen, som kriminaliserar köparen, ifrågasätter normen om mäns rätt till sexuell tillfredsställelse.
– I och med att det är svårt för en lagstiftande församling att avgöra vad för slags porr man ska tillåta eller inte, tror jag att det är viktigt att vidga diskussionen och se på andra faktorer. Till exempel borde man införa sex- och samlevnadsundervisning redan på mellanstadiet, för att komma med en alternativ bild av sexualiteten. Och att då inte bara prata om sex ur ett fortplantningsperspektiv – som man gör nu – utan även om vad analsex är, och så vidare.
– Pornofieringen blir allt kraftigare i hela ungdomssamhället, vilket skulle kunna leda till en riktig backlash på moralpaniknivå, där allting förbjuds. Det vi har att sätta emot är sexualundervisningen.

TS: I en av mina motioner föreslår jag att sex- och samlevnadsundervisningen ska innehålla moment av sexualitet och njutning, och att den ska handla om olika sexuella praktiker. Jag minns själv vilket problem det var för mig att jag inte fick hjälp med att få koll på min sexualitet.
– Det var tack vare porren som jag för första gången fick se hur det såg ut när två killar hade sex med varandra. Men det ska inte vara så att unga människor får sin ”utbildning” genom porren. I ett så heterofierat samhälle som detta måste vi ställa högre och högre krav på skolan.
– Men jag tycker också att vi borde gå in och kontrollera porrbranschen, komma in i produktionsrummet – med utgångspunkten att vi inte kan förbjuda branschen. Man skulle kunna se till att de som medverkar i porrproduktioner inte är drogade eller våldtas, eller gör det emot sin vilja på annat sätt. Visst är det så att det ofta är efteråt som folk kommer på att de inte ville, men vi borde åtminstone kunna se till att de inte gör det av tvång just vid inspelningen.

JB: Men då förutsätter du lite grann att de som producerar porr skulle vara så schyssta att de sätter upp en skylt om att i den här lokalen tänker vi spela in porrfilm, och att myndigheterna skulle få tillträde dit. Porrbranschen är ju till stora delar underjordisk, kopplad till mc-gäng och maffiaorganisationer, och inspelningarna sker ofta i folks hem. Det är ju en svart marknad. Och att göra den vit tror jag inte på det.

ME: Jag måste bara fråga, Tasso, vad du menar med att få tillgång till produktionsrummen. Branschen är ju laglig, men redan idag kan man anmäla om det sker övergrepp där. Vad är det du hade tänkt? En totalreglerad marknad?

TS: Jag tycker att det ska vara så öppet och tillgängligt som möjligt…

ME: För?

TS: … för lagstiftningen.
ME: Men det är det ju redan, i princip. Om man är med i en porrfilm och har blivit utsatt för övergrepp ska man så klart kunna anmäla det, men det kan man redan med befintlig lagstiftning.

JB: Jag har jättesvårt att se hur det skulle gå till att kontrollera branschen. Jämför med svartarbete – det är förbjudet, men det finns ingen möjlighet för myndigheter att sätta dit exploatörerna. Vem skulle åka runt överallt där det produceras porr och bocka av att ingen är drogad, att ingen är våldtagen, och så vidare?

TS: Visst är det så att man aldrig kommer åt vissa saker.
– Men så länge det finns ett behov av att se på när folk knullar, ska vi då inte bry oss om att det finns alternativ till den exploaterande porren, en typ av kravmärkt porr?

ME: Jag tror inte på den vägen. Om man börjar legalisera kommer problemet att man börjar åtskilja legala porrskådisar från illegala: den är fin och den är dålig, den är kravmärkt och den är inte kravmärkt. Det blir ju jättekonstigt.
– Och i de länder där man legaliserat och reglerat prostitutionen – för att dra en parallell – så har det ju uppstått en ännu större illegal marknad. Man har inte kommit tillrätta med det som man sa sig vilja kommit tillrätta med.

JB: Risken är att man bara legitimerar producenterna, som kommer att sitta där med glorior och kunna säga att jag är en schysst porrproducent, medan kvinnorna framför kameran förblir ”horor”.
– Oavsett om kvinnorna i branschen organiserade sig fackligt skulle deras stigmatisering vara kvar. De skulle fortsätta vara ett gäng ”horor”, om än fackligt organiserade.

Ni tror tydligen inte på att förbjuda porr?

ME: Nej.

TS: Nej. Och om man skulle göra det då kommer problemet med att avgöra vad som är okej bilder på sex, och vad som bör förbjudas.

JB: Nej. Det är ingen framkomlig väg. Och i så fall skulle det finnas så oerhört mycket man skulle kunna förbjuda – varför inte våldsfilmer till exempel? Den framkomliga politiska vägen är snarare att rycka undan mattan för efterfrågan.
– Och där tror även jag att en obligatorisk och kvalificerad sexualundervisning är ett av de mest effektiva konkreta politiska verktygen. En sexualundervisning som handlar om det som människor tycker är det viktiga med sex, det vill säga främst njutning.
– Det ska inte handla om att tala om för barnen vad som är fint och fult sex, utan snarare om att öppna upp sexualiteten.
– Vi måste återföra sexualiteten och lusten dit den hör hemma, och få den att bli en accepterad del av livet. För det är den inte nu.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 07 maj, 2024

Omvärlden borde diskutera fredsstyrkor i Gaza

Palestinier sörjer vid gravar som rests för bomboffer och människor som hittats i jorden under sjukhuset al-Shifa i Gaza. Foto: Mohammed Hajjar/AP.

Medan massgravar hittas under palestinska sjukhus lovar Israel en markinvasion i Gaza oavsett om vapenvilan blir av eller inte. I så fall borde FN skicka fredsbevarande trupper.

I januari i år hittades ännu en massgrav i Rwanda, denna gång under en bananplantage i byn Ngoma. Där låg kvarlevorna från mer än 180 människor, och i jorden låg även trubbiga föremål som kan ha använts för att plåga dem till döds. Detta var bara en vecka efter att 210 människor hittats i marken under en grannby.

I år minns vi att 30 år har gått sedan folkmordet. Medan nya skelettdelar ständigt dyker upp – bara de senaste fem åren har 100 000 kroppar återfunnits – ställs frågor på sin spets, geopolitiska såväl som mänskliga.

Varför väljer människor att hacka ihjäl grannar enbart för att de tros vara främlingar? Vilket ansvar bär kolonialmakter som Belgien för att ha spelat ut godtyckligt indelade folkslag mot varandra? Och varför agerade inte omvärlden?

Gazakriget har gjort samtliga frågor kusligt aktuella.

Enligt FN har två massgravar upptäckts vid sjukhusen Nasser och al-Shifa i Gaza med hundratals kroppar, ”begravda djupt i marken och övertäckta med skräp”, varav en del med bundna händer. Organisationens människorättschef Volker Türk påminner om att ”avsiktligt dödande av civila, fångar och andra ickestridande är ett krigsbrott”, och kräver nu en oberoende utredning (24/4).

Det är ett nödvändigt krav. Men sannolikheten att Israel tillåter en sådan närmar sig noll. Och den fråga som folkmordet i Rwanda aktualiserar är om vi bara ska utreda massgravar i efterhand, eller om vi också ska ingripa för att hindra grävandet av fler.

Nu diskuteras vapenvila, ifall Hamas går med på att släppa hundratalet gisslan. Men enligt Israels regering kommer en sådan endast att vara tillfällig – de har fortfarande som mål att eliminera Hamas, som i sin tur vill utplåna Israel. Utsikterna att förhandlingar mellan dessa parter ska leda till varaktig fred är därför små.

Samtidigt har 1,2 miljoner palestinier trängt ihop sig i Rafah, och Israels regering lovar fullfölja markinvasionen oavsett om vapenvilan kommer till stånd eller inte. Världshälsoorganisationens direktör Tedros Adhanom Ghebreyesus varnar för att detta kan ”leda till ett blodbad, och försvaga ett redan trasigt sjukvårdssystem”.

Att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer.

Om markinvasionen blir av måste omvärlden agera. Lyckligtvis finns det rättsligt stöd för en humanitär intervention i form av plikten att försvara (R2P), som kom på plats just med folkmordet i Rwanda i åtanke. En central princip för internationell rätt skulle fortsatt vara den nationella suveräniteten, men lagen skulle ”aktiveras när en enskild stat tydligt är antingen ovillig eller oförmögen att fullfölja sitt ansvar att försvara sig mot, eller själv utövar, brott eller grymheter”.

Vänstern har inte lyft omvärldens plikt att försvara palestinierna mot Israels grymheter, för att den med rätta har varit kritisk mot USA:s utnyttjande av folkrättsliga argument för att invadera Irak och andra länder. När Libyens diktator Muammar al-Gaddafi mördade oppositionella under arabiska våren stödde även vänsterpartier – inklusive det svenska – en militär intervention, vilket resulterade i ett långt och blodigt inbördeskrig, inte olikt Iraks.

Men att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer. Det är läxorna från Rwanda och Irak, som vi nu bör applicera på Gaza.

Palestinierna har ingen möjlighet att försvara sig, och Israel visar inga prov på återhållsamhet. Sannolikheten att ett sådant förslag skulle passera FN:s säkerhetsråd är förstås lågt, men däremot borde generalförsamlingen snarast diskutera möjligheten att skicka fredsbevarande trupper till Gaza. Initiativet skulle mycket väl kunna komma från vänster. Om inte annat skulle det bli tydligt att människoliv anses olika värda att försvara.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 07 maj, 2024

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Över hela Malmö har protestaffischer satts upp inför Eurovisionsfestivalen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Inför Eurovisionsfestivalen i Malmö den 7–11 maj planeras demonstrationer och bojkotter för att uppmärksamma Gazakriget. Flamman har pratat med avhoppade artister som förklarar sin plikt att agera för palestiniernas rättigheter, medan Judiska ungdomsförbundet är oroliga för hatbrott.

”Malmö säger nej till folkmord.”

Affischen har synts över hela Malmö de senaste veckorna. Högst upp står ”Genocide song contest”, med samma typsnitt som Eurovisionsfestivalens logotyp, och från det hjärtformade O:et rinner blod. Det är oklart vem som står bakom kampanjen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 06 maj, 2024

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Utan rasbegreppet kan vi inte förstå segregationen, skriver två forskare. Foto: Naina Helén Jåma/TT.

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”. 

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar. 

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller. 

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes/Nyheter 01 maj, 2024

Brand i känd antifascists kulturkafé

Journalisten och författaren Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj. Foto: Anna E Andersson/Wikimedia commons.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 01 maj, 2024

För en entreprenöriell vänster

De största kriserna i vår tid kräver en innovativ socialistisk rörelse. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]