Förövare, barbarer, mördare, våldtäktsmän: hemska människor, samhällets bottenskrap.
Okärt barn har flera namn, det ena grövre än det andra. Alla de fruktansvärda handlingar som begås och blir allt vanligare får det att vridas till nere i magen, ibland börjar man må illa och sedan kanske tänka på gärningsmännen enligt de där grövre benämningarna.
En desperat undran uppstår: varför kan problemen inte bara försvinna? Jo, för att inget vettigt görs för att lösa dem. Ett svar som genialiskt lägger upp bollen för en av vår tids bättre frågor: varför görs inget vettigt åt problemet?
En relevant fråga inom många områden, inte minst kriminaliteten. Utvecklingen har inte sett särskilt ljus ut på den fronten; det är fortsatta skjutningar i hela landet.
I Stockholm har det nyligen inträffat ett flertal bombdåd, och för inte så länge sedan så blev Nytorgsmannen häktad för våldtäkt igen efter ett drygt halvår på fri fot.
Att läsa nyheterna är numera att bli förbannad och ledsen. Det är lätt att känna sig maktlös och desperat av att ingen förbättring tycks ske. I värsta fall blir man helt uppgiven.
De som fastnar i sådant svårmod, som murknar i ilska och hopplöshet, blir lättare offer för det reaktionära rovdjuret. Tidöpartierna måste älska den politiska desperationen – tack vare den kan de med skenbart allvarliga miner föreslå den mest förnuftsvidriga smörjan till paniklösningar förtäckta som seriös politik. Och folk köper det.
Mer övervakning? Javisst! Högre straff? Javisst! Skicka i väg folk som inte har det minsta att göra med gängkriminaliteten? Javisst! De har bara två sätt att lösa samhällsproblem på, genom marknaden eller genom våldsmonopolet, men båda är otillräckliga i det här fallet och ibland även förvärrande.
Tyvärr så kommer den här artikeln inte heller innehålla några ordentliga svar, sådana kräver mer än 3 000 tecken, vilket ändå illustrerar budskapet tillräckligt väl. Det finns inte en snärtig valslogan i världen som kan tillhandahålla lösningen på det här problemet längre – det har blivit för massivt. Det behövs mer resurser, bättre bostäder, flera fritidsgårdar, mer samarbete och gemenskap; massvis med reformer som de flesta borgare inte ens kan stava till.
Visst låter det kanske fjantigt att prata om sådant som fritidsgårdar när regeringen minsann ”tar i med hårdhandskarna”, men sådana mindre förändringar kommer vara oumbärliga för att utvecklingen ska vändas, för att människor ska sluta bete sig sådär hemskt.
Hårdhandskarna som regeringen trär på sig får dem kanske att verka rediga och kapabla att leda landet i rätt riktning, men det är blott en illusion som de upprätthåller i hopp om att bli omvalda av alla oss som lider av deras idioti.
Sanningen är att vi behöver mer än hårdhandskar – vi behöver ordentliga helhetslösningar. Anledningen till att inget vettigt görs åt problemet är för att ingen kavlar upp ärmarna!
