Regeringen har skärpt migrationslagstiftningen genom strängare återföreningsvillkor och för invandring av okvalificerad arbetskraft, samt utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd. Till exempel höjs inkomstkravet för arbetstillstånd till en nivå som många svenskar själva inte når.
Lagändringarna sker i koppling till den retorik om ”tuffare tag mot invandring” som går igen i många länder, och som nu ekar även hos mitten-vänstern eller arbetarpartier som hoppas på att vinna tillbaka väljare från ytterhögern. Som aktivister och forskare som arbetar med papperslösa människor lokalt i Uppsala vill vi belysa de verkliga, och ofta absurda konsekvenserna av dessa politiska trender.
Globalt har migrationen inte ökat, trots utbredda föreställningar i Västeuropa om motsatsen. Som andel av världens totala befolkning har migranter legat runt tre procent sedan 1960. Det är i stället riktningen som har skiftat. Efter avkoloniseringen på 1950- och 1960-talen har (västra) Europa gått från att vara ursprungsregion för kolonisatörer och emigranter, till att övervägande bli ett mål för invandring. Samtidigt har det skett en diversifiering av ursprungen hos de migranter som kommer till Europa.
Begränsningar av lagliga migrationsvägar leder bara till att fler migrerar via irreguljära kanaler och blir papperslösa.
Det bör nämnas att möjligheterna till reguljära resor är fortfarande kraftigt snedfördelade. Till exempel saknar majoriteten i Afrika söder om Sahara pass, och visumreglerna som gäller för olika nationella pass är radikalt ojämlika. Dessutom i en kris, som vid krigsutbrott, är det inte de mest marginaliserade människorna som förflyttar sig. Migration kräver resurser i form av pengar, nätverk och språkkunskaper.
Forskning har vidare identifierat glapp mellan avsikter och genomförande, och mellan avsedda och oavsiktliga konsekvenser av migrationspolitiska åtgärder. På samma sätt som abortförbud inte utraderar aborter, utan i stället gör dem farligare genom att driva dem under jord, innebär inte införandet av restriktiva regelverk att invandringen upphör – om de strukturella orsakerna till migrationen kvarstår. I dessa lägen leder begränsningar av lagliga migrationsvägar bara till att fler migrerar via irreguljära kanaler och blir papperslösa.
De tusentals migranter som drunknar i Medelhavet är ett ökänt exempel på vad som kan hända när säkra migrationsvägar blockeras. Utan lagliga alternativ är migranter beroende av smugglare, och Medelhavet har blivit världens mest dödliga migrationsväg.
Restriktiv invandringspolitik kan också ha en negativ inverkan på arbetsmarknad och ekonomi: det har noterats att hög- och lågutbildade invandrare tillsammans genererar ett större överskott till amerikanska företag än infödda medborgare gör, och att begränsande migrationsregler har en dämpande effekt på jobbskapande. Fri rörlighet kan ibland ha effekten att migrationen faktiskt minskar, genom att eliminera ”utifall att-migration.”
I Ingen människa är illegal menar vi att varje enskilt liv som förstörs av regelverk är ett för mycket. Migrationsforskningen slår fast att migration av nödtvång och av ekonomiska skäl alltid är sammanflätade och inte kan skiljas åt. Alla, även människor som flyr från krig, vill bidra till samhället. Restriktiva regler blir ett hinder för detta, genom införande av väntetider då arbete och studier inte är möjliga, eller genom att tvinga fullt integrerade familjer att leva under jorden.
Översättning: Petter Fredriksson
