Det var bara en tidsfråga innan situationen i Belarus skulle spåra ur. Hur länge kan ”Europas sista diktatur” förväntas överleva när färg­revolutionerna står som spön i backen runtomkring landet? Under de gångna veckornas tumult har det föga för­vånande varit populärt att dra paralleller till Majdan-­revolutionen i Ukraina 2014 och andra liknande maktskiften i de forna sovjetiska satellitstaterna. Vissa talar redan om ”Belomajdan”. Andra har spekulerat i huruvida ett fredligt maktöverlämnande av den typ som ägde rum i Armenien 2018 är möjligt. Men alla sådana jämförelser riskerar att överskyla de unika förhållanden som råder i Belarus.

Sedan han vann det första fria valet i landet 1994 har Aleksandr Lukasjenko lyckats behålla makten genom att upprätthålla en relativt hög välfärdsnivå. Till skillnad från grannländerna genomfördes aldrig några ny­liberala stålbad i Belarus efter Sovjet­unionens fall. Industrier behölls i stor utsträckning i offentlig ägo och sociala försäkringssystem skyddades från alltför djupa nedskärningar. I stället för avregleringar och privatiseringar utlovade regeringen ständiga och stora löneökningar, vilket också infriades under det första årtiondet.

Detta har gjort det möjligt för Lukasjenko att utmåla sig som en garant för kontinuitet med Sovjetunionen och spela på nostalgin över det sovjetiska arvet. Ett exempel på detta är det faktum att landet i en folkomröstning 1995 valde att återinföra den röd-gröna flaggan som användes under landets tid som sovjetrepublik, dock utan hammaren och skäran, i stället för den försovjetiska röd-vita fanan som i dag har blivit oppositionsrörelsens symbol. Enligt sociologen och Östeuropa-­experten Nelly Bekus motsatte sig Lukasjenko länge att lyfta fram den specifikt belarusiska identiteten och framhöll i stället den sovjetiska epoken som en milstolpe på landets väg mot att bli en modern och utvecklad nation. Det faktum att minoritets­språket belarusiska endast talas av omkring 30 procent av landets befolkning har bidragit till att göra denna strategi framgångsrik. Men på senare tid har det pseudosovjetiska nationsprojektet börjat knaka i fogarna.

Majdan-revolten i Ukraina 2014 fick för första gången regeringen i Minsk att börja ifråga­sätta sin strategi. I stället för att låta oppositionen ensamma göra anspråk på landets etnisk-­nationella särdrag och utmåla sig som försvarare av nationens suveränitet började Lukasjenko omfamna delar av den belarusiska identiteten. Bland annat började han hålla tal på belarusiska medan det historiska arvet efter det litauiska storfursten­dömet och traditionella fenomen som belarusiska broderier blev delar av den officiella propagandan. På så sätt har presidenten försökt förebygga en upprepning av Ukrainakrisen, där den etniska splittringen ledde till inbördeskrig. Denna ”mjuka belarusifiering” tycks dock inte ha hindrat de pågående protesterna från att anta historiskt stora proportioner.

Demonstrationer mot riggade presidentval förekommer regelbundet i landet. Det som har gjort de gångna veckornas protester ojämförligt stora och långlivade är framförallt förändringar i regeringens egen ekonomiska politik. Sedan början av 2000-talet har den belarusiska ekonomin utvecklats allt sämre, vilket har fått regeringen att skära ned i de välfärdssystem som länge har garanterat Lukasjenko ett relativt brett folkligt stöd. 2004 infördes möjligheten att teckna individuella anställningskontrakt utanför kollektivavtalen. Militärtjänstgöring, mamma­ledighet och högre studier har slutat tas med i beräkningen av pensionen, samtidigt som pensionsåldern har höjts. Dessutom har löneökningspolitiken gett vika för en åtstramad penningpolitik, enligt Internationella Valutafondens recept. Från en snitt­ökning på 30 procent om året i början av millenniet, och en topp på över 110 procent 2012, ligger löneökningstakten i dag på omkring 15 procent. Det är inte mycket högre än bottennivån på dryga fem procent som nåddes efter finanskrisen 2008. Samtidigt har priserna fortsatt öka, vilket innebär att reallönerna stundtals har fallit.

Den symboliskt mest laddade av dessa reformer berör arbetslösa. Den jämförelsevis stora offentliga sektorn i Belarus har i princip garanterat full sysselsättning sedan 1990-talet. Sedan rekordet på fyra procent 1996 har arbetslösheten stadigt sjunkit till dagens historiskt låga 0,20 procent (dessa siffror är dock baserade på den opålitliga officiella statistiken – de inofficiella siffrorna är sannolikt långt högre). Men efter en relativ ökning till en procent 2015 införde regeringen den ökända ”arbetslöshetsskatten”, en särskild skatt på arbetslösa som brännmärktes som ”sociala parasiter”. Lagen avskaffades något år senare efter omfattande protester, men skadan var redan skedd.

I årets val var oppositionen mer framgångsrik än någonsin tidigare just därför att de ifrågasatte glappet mellan den allt lägre och allt mer prekära levnadsstandarden för många belarusier och statspropagandans glada löften om sociala framsteg. Till detta kommer Lukasjenkos nonchalanta ledarstil och avfärdande av corona­viruset, något som ytterligare har spätt på missnöjet.

Konsekvensen var att helt andra segment anslöt sig till protesterna än vad som skett tidigare eller i liknande grannländer. Efter att först ha dominerats av ungdomar och demokrati­aktivister anslöt sig efter en dryg veckas protester även arbetare vid flera av landets viktigaste fabriker till rörelsen. Dessa hör i stor utsträckning till Lukasjenkos kärnväljare, något som tydligt illustrerades när han vid ett besök vid en fabrik i förra veckan möttes av häcklande rop och krav på att han avgår. Hotet om strejker, och rentav en generalstrejk, utgör ett långt mycket större problem för regeringen än den harmlösa ”handklappsrevolution” som utbröt efter valet 2010.

Enligt den ukrainske sociologen Volodymyr Isjtjenko gör detta protest­rörelsen i Belarus unik. I en analys som först publicerades på Facebook beskriver han aktiviteten vid fabrikerna som ”verkligen utan motstycke i post­sovjetiska regimkritiska protester och revolutioner”. Till skillnad från våldsamma demonstrationer är regeringen sårbar för strejker, något som enligt Isjtjenko sannolikt bidrog till att regeringen övergick från repression till avspänning i sin hantering av protesterna för två veckor sedan.

Men arbetarnas politiska aktivitet är fortfarande långt ifrån intensiv nog att kunna fälla regeringen. Enligt Isjtjenko rör det sig inte ens om strejker i strikt mening, utan snarare om upprop, möten med ledningen och massmöten på fabriksgårdarna. Bara vid ett fåtal fabriker har arbetet helt upphört, som vid Minsk Tractor Works där ett hundratal arbetare marscherade till parlamentet.

Än så länge har inga tydliga socio­ekonomiska krav utkristalliserats, även om slogans som ”vi är arbetare, inte får” har hörts. I stället upprepas främst samma politiska krav som den liberala oppositionen runt presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja har gjort till sina: fria val och frisläppande av politiska fångar. Samtidigt är de största fackföreningarna lojala med regeringen. Få oberoende fackföreningar har sannolikt strejkkassor som skulle räcka för en ihållande strejk som kan utmana regeringen, inte minst som det utländska stödet främst riktar sig till den liberala oppositionen.

Till saken hör att det är svårt att veta hur stort stödet för de båda sidorna är. Oppositionens påstående att Lukasjenko bara skulle ha tre procents stöd är överdrivet. I flera städer har demonstrationer till stöd för regeringen hållits och i Minsk drog en sådan enligt oppositionella journalister över 30 000 människor. Samtidigt går det inte att veta vem som egentligen vann valet den 9 augusti. Enligt Isjtjenko var valet utan tvivel riggat, men ingen kan bevisa att Lukasjenko förlorade det heller. Enligt siffror baserade på vallokalsprotokoll fick Tichanovskaja mellan 30 och 60 procents röster, vilket innebär att det inte går att utse en vinnare.
Vad gäller vänstern är den enligt Volodymyr Isjtjenko, som alltid i liknande situationer, splittrad.
– Kommunistpartiet har alltid varit för Lukasjenko och hjälper nu att organisera massmöten till stöd för honom. Det finns också ett litet parti kallat Rättvis värld som stödjer protesterna men jag tror inte att de spelar en viktig roll. Marxistiska cirklar som är kritiska till regeringen finns men de är också skeptiska till den national-­liberala oppositionen. Initiativ har tagits för att strejkerna ska anamma fler vänsterkrav men jag är skeptisk till att det kommer ske, säger han till Flamman.

I själva verket är huvuddelen av den belarusiska oppositionen långt ifrån några arbetaragitatorer. De inledningsvis decentraliserade protesterna har börjat strukturera sig runt organisationen kring Tichanovskaja och hennes fängslade make. Denna rörelse saknar måhända inte lika mycket folklig förankring som den ukrainska oppositionen gjorde – ”miljonärer som representerar miljardärer” enligt Isjtjenko – men den består knappast heller av några vänstertribuner.

I Tichanovskajas nytillsatta ”övergångsråd” – varav två greps i måndags efter att ha deltagit i en demonstration i Minsk – finns välkända och relativt harmlösa belarusiska profiler som den Nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj, men också en uppsjö partier, ideella organisationer och figurer med mer eller mindre dubiösa nationalistiska och nyliberala program. Oppositionen har länge tigit om sina politiska planer, men i ett dokument som sedermera har raderats från Tichanovskajas hemsida får man en viss inblick i dem: bland annat ska i princip alla statligt ägda företag utom vissa lönsamma fabriker privatiseras, ryska ska förlora status som officiellt språk och landet ska lämna alla samarbetsorganisationer med Ryssland, inklusive religiösa och kulturella.
– Hela programmet är som hämtat från Ukraina efter 2014, trots att situationen i Belarus är väldigt annorlunda, säger Volodymyr Isjtjenko.
Risken att erövringen av politiska rättigheter i Belarus kommer att ske till priset av förlorade ekonomiska sådana är överhängande.

En likhet mellan Belarus och andra liknande länder är dock att kampen i slutändan lär avgöras utifrån. Ryssland och Väst, i första hand representerat av EU, har båda hittills intagit långt mer tillbakadragna roller än vad fallet var i Ukraina 2014. Vladimir Putin stödjer än så länge Lukasjenko även om han hittills har avslagit dennes begäran att undsätta honom militärt. Enligt Volodymyr Isjtjenko talar två faktorer för att Ryssland kommer att fortsätta på det spåret.

För det första valde Ryssland att inte inleda en fullskalig ockupation av östra Ukraina och Krim när man skulle skydda den rysktalande minoriteten i landet. Och eftersom Belarus är ett större land än de rysktalande delarna av Ukraina skulle en ockupation innebära ännu större kostnader. För det andra gör avsaknaden av en tydlig etnisk-identitär splittring i Belarus att det är svårare för Ryssland att hävda att man skyddar en rysktalande minoritet från en annan folkgrupps förtryck. I ryska ögon utgör nämligen hela det belarusiska folket en del av deras eget folk:
”Om det i Ukraina var legitimt att ’rädda’ ’vår’ ’rysktalande befolkning’ från främmande ’Banderoviter’ (Stepan Bandera, ukrainsk nationalhjälte och nazistisk kollaboratör, reds. anm.), är hela befolkningen i Belarus ’vår’, inte bara en del av den”, skriver Isjtjenko.

Därför kommer det ryska folket ha svårare att acceptera att man stödjer en regering som misshandlar ”deras” folk. Av denna anledning tror Isjtjenko att Ryssland kommer nöja sig med att stödja Minsk bakom kulisserna. Om Lukasjenko skulle förlora kontrollen kan det till och med innebära att Ryssland accepterar ett maktskifte, förutsatt att de själva får agera medlare och leda processen.

Samtidigt har EU också intagit en försiktig position. Förra veckan kom man överens om att införa sanktioner mot regeringen och att inte erkänna valresultatet.
– Sanktionerna är väldigt milda och riktar sig bara mot en kort lista personer som de tror är skyldiga till valfusket och våldet. De uppmanar inte ens till omval. De erkänner inte heller Tichanovskaja som landets legitima president, till skillnad från i Venezuela (Juan Guaidó, reds. anm.) Det ser snarare ut som ett försök att rädda ansiktet eftersom det skulle bli ett ramaskri om de ignorerade det hela, säger Volodymyr Isjtjenko.

Vem som vinner dragkampen om Belarus är långtifrån avgjort. Hittills har inga högt uppsatta befattningshavare inom polisen och militären hoppat av; endast några polisofficerare, journalister och lägre tjänstemän har gått över till oppositionen. Det faktum att de första nätternas polisvåld bara bidrog till att spä på protesterna tycks ha fått regeringen att anta en dialog­baserad strategi, något som enligt Isjtjenko skulle kunna bidra till att vinna tid för Lukasjenko.

Samtidigt verkar inga förutsättningar finnas för ett väpnat uppror av den typ som ägde rum i Ukraina. Användningen av improviserade brandbomber, barrikader eller något som liknar paramilitära grupper har hittills varit sällsynt.

I alla händelser är det faktum att både oppositionen och polisen tycks ha övergått till fredliga medel välkommet för Belarus befolkning. Men om vänstern inte lyckas rikta om oppositionen mot sina egna mål lär det bara vara ett fåtal som kommer att gynnas ekonomiskt av ett regimskifte, fredligt eller ej.