Utrikes 18 oktober, 2006

Upproriska ungrare

Stalinstatyn fälldes till marken. Polisen lät sig avväpnas. En rasande flock män och kvinnor sparkade sönder en man som påstods tillhöra säkerhetspolisen. Författaren Sture Källberg var i Budapest under de händelserika dagarna 1956.

BUDAPEST 1956 Säg varför älskar du en annan när jag bara älskar dig… Sångerskans vulgärt hesa röst var fenomenal. Mond mért szeretsz te mást és én csak Téged… Jag förstod inte de ungerska orden, men Gyula översatte på hjälplig tyska. Han var en fattig akrobat jag blivit kompis med, som lärde mig en hel del om vardagen i Ungern 1956.

Tjejerna som jobbade på de otaliga barerna, kaféerna och nattklubbarna hade snygga kläder trots svinaktigt usla löner. Hur gick det ihop? Dom får presenter, sa Gyula, killarna dom ligger med betalar deras kläder.
Den sortens halvprostitution var mycket utbredd och känd av alla, ansågs normal och stämde dåligt med mina föreställningar om ett socialistiskt samhälle. Lika lite som att myndigheterna sålde lägenheter legalt för 40 000 forint, en väldig summa då, utan att det ställdes närgångna frågor. Bostadsbristen var enorm efter andra världskrigets härjningar.

Jag kom till Budapest för att arbeta i Demokratisk ungdoms världsfederation (DUV) som svensk representant för Demokratisk ungdom, SKP:s maskerade ungdomsförbund. DU hävdade tappert att förbundet uppstått utan stöd av något parti, men det trodde bara de mest naiva på.
DUV hade sitt högkvarter i en gammal överklassvilla i Pest, den del av stan som ligger öster om Donau. Hård politisk strid rasade i kåken mellan revisionister och stalinister. Motsättningar rådde också mellan representanter för rika länder i Europa och fattiga i Asien och Afrika. Högsta ledningen bestod förstås av européer. Latinamerikanerna höll till på tredje våningen, grälade inbördes, men höll ihop mot våningarna under.
I Polen hade revisionisten Gomulka, efter flera år i stalinistiskt fängelse, plötsligt blivit partiets generalsekreterare och landets premiärminister. I Ungern satt stalinisten Gerö kvar vid rodret, men oppositionen växte och de politiska diskussionerna var glödheta.
Männen kring Gerö tänkte ut ett genialt drag för att dämpa kritiken och skaffa sig sympatier – de bestämde att Lasz Rajks rehabiliterade benknotor skulle hyllas med statsbegravning! Utrikesminister Rajk anklagades 1949 för spioneri och maskopi med ”de folkfientliga jugoslaviska krigsmakarna och agenterna åt den amerikanska imperialismen: Tito, Rankovitj, Kardelj och Djilas”. Han dömdes till döden och avrättades.
Statsbegravningen ägde rum lördagen den 6 oktober. Den blev ett enastående tillfälle för oppositionen mot Gerö att visa sin styrka. 350 000 ungrare kom till ceremonin på Hösök tere (Hjältarnas plats).
Nästa veckoslut, 13-14 oktober, bildade oppositionella studenter Ungerska högskole- och universitetsstudenters Union, MEFESZ. Några bråkstakar bara, sa ungraren Miklos i DUV. Dagen därpå frågade jag åter hur många studenter som gått med. Alla, svarade han och såg genuint förvånad ut.
MEFESZ krävde att en ny partikongress skulle hållas omgående med nyval på samtliga förtroendeposter, samt att revisionisten Nagy skulle bli ny regeringschef. Vidare fullt likaberättigande mellan Ungern och Sovjetunionen och att sovjettrupperna skulle lämna landet. Därefter flerpartisystem med allmänna och fria val.

Ett fritt val hade hållits 1945 efter andra världskrigets slut. Småbrukarpartiet segrade stort med 57 procent av rösterna och 245 mandat. Kommunisterna fick 70 mandat, Socialdemokraterna 69, Nationella bondepartiet 23 och Demokraterna 2 mandat.

År 1947 buntades alla partier ihop med våld i Ungerns arbetande folks parti, MDP, under kommunistisk ledning och med Stalins välsignelse.
Sara som jag lärt känna berättade hur det gick till. Hon arbetade som funktionär hos sossarna när två män från den fruktade säkerhetspolisen AVH hämtade henne. Eftersom hon vägrade medverka i den politiska svindeln hamnade hon i ett sovjetiskt fångläger i Vorkuta i norra Sibirien.
Fyra år senare fick hon skicka ett vykort till sin mor som först då fick reda på att dottern fortfarande levde.

Stalin dog i mars 1953. Till jul det året blev Sara rehabiliterad och återvände till Budapest. Hon fick en liten lya i en gul byggnad som kallades Vita huset för att oskyldigt dömda bodde där. ”Av misstag kvarhållen som krigsfånge mars 1947 – december 1953” stod det i hennes sovjetiska papper. Soldat hade hon dock aldrig varit.
Den 23 oktober fick jag reda på att ett demonstrationståg var på väg över Margitbron. Jag klängde upp på en fullpackad spårvagn åt det hållet och sprang sedan mot floden. Den väldiga demonstrationen med hundratusen unga krävde ungersk-sovjetisk vänskap på likaberättigad grund. Talkörer skallade: Ut med Gerö! Vi vill ha Nagy! Russzki go home!
I täten bars en stor ungersk flagga med hål i mitten; folkrepublikens symbol med ax, hammare och den röda stjärnan var bortklippt. I fönstren längs gatorna mot parlamentet där vi gick hängde folk ut flaggor med runda hål, hurrade och jublade. Demonstranterna sjöng och viftade med röda fanor.
Den väldiga parlamentsplatsen fylldes sedan till sista ståplats av folk på hemväg från jobbet som ropade Nagy! Nagy! Kvällen kom. Plötsligt blev det kolmörkt. Något ledande snille trodde kanske att folk skulle gå hem då. En demonstrant tände eld på en hopvirad tidning och sekunden efter var platsen ett hav av fladdrande lågor. Gatlyktorna tändes då på nytt.

Spårvagnar och bussar stod övergivna. Jag sprang med tusentals andra mot Hjältarnas plats. Tungt flåsande såg jag hur stålvajrar lagts runt nacken på den höga Stalinstatyn och kopplats till brummande lastbilar. Vajrarna gick av, massan började gapskratta och ropa galghumoristiska ramsor om ”Den Store Stalin”. Då kom några karlar med gastuber och skärbrännare och skar av statyn i knävecken. Den brakade ner på asfalten under enormt jubel och släpades bullrande iväg efter en lastbil.
Jag bodde på Palace Hotel i centrum av Pest mitt emot tidningen Nepszava. Dit släpades Stalinstatyn. Folk sågade och hamrade loss souvenirbitar av metallen dygnet runt. Den röda stjärnan på Nepszavas tak vräktes ner.
Skjutandet började vid radiohuset där AVH-poliser sårade och dödade demonstranter. Studenterna stormade polisstationer och skaffade vapen. Ordningspoliserna lät sig avväpnas utan motstånd och gick hem.

Jag såg en civil man dödas utanför Nationalteatern.

En rasande flock män och kvinnor sparkade sönder hans ansikte och bröstkorg, en ohygglig syn. Han påstods tillhöra AVH. Cheferna i AVH levde däremot tryggt i stora villor i Buda dit inga demonstranter kom.

Mot morgonen började kolonner av sovjetiska tanks rulla in mot centrum. Kulor mot dem studsade bara på pansarplåten.
Då och då slog en tankgranat hål i en yttervägg så man såg rakt in i en lägenhet. De sköt sparsamt.
Gerö fick gå, Kadar blev partiledare och Nagy regeringschef. Revolutionskommittéer bildades spontant överallt på arbetsplatser och i bostadskvarter. Charlie från Glasgow och jag tog oss in i MEFESZ’ högkvarter på universitetet och intervjuade två skärpta killar. De sa att upproret var en ungersk oavhängighetsförklaring och att de inte kämpade mot socialismen utan mot bristen på socialism.

En sovjetisk pansarbil fick motorstopp och några soldater tittade ut. Ungrare i närheten vällde plötsligt upp som en flodvåg, avväpnade de överraskade killarna, slog ihjäl dem, hällde ut en reservdunk bensin och tände på. Det var ett likbål jag såg, osande av bränt kött.
Den 25 oktober hejdades en stor demonstration av tre sovjetiska tanks. Inget skjutande. Diskussioner. Tanksen vände och körde i täten, fullpackade med glada demonstranter. Som sedan besköts på parlamentsplatsen av AVH:s stalinister. 200 dog.

Nagy höll ett radiotal och sa att sovjettrupperna skulle lämna Budapest. Vilken fest det blev! Alla krogar och kaféer fylldes, folk åt, drack, grälade, hurrade, sjöng och dansade. Mond mért szeretsz te mást blev en sorts upprorets signaturmelodi.

På arbetsplatserna övertogs makten av nyvalda arbetarråd. I en gemensam deklaration förklarade de att ingen utomstående skulle släppas in på deras domäner.

De beväpnade studenterna anslöt sig till det nya nationalgardet, abdikerade som revolutionärer, blev ordningens tjänare och förlorade allt politiskt inflytande!
Under några lugna dagar byttes de sovjettrupper ut som varit länge i landet och ofta sympatiserade med ungrarnas krav på självständighet. De nya som kom var indoktrinerade med att de kämpande ungrarna var fascister. Visst fanns det enstaka fascister som grävt upp sina k-pistar, gömda sedan andra världskriget, men de var lätt räknade och utan egentlig betydelse.
Vid urangruvorna i Pecs till exempel, hade den sovjetiska garnisonen ställt sig på revolutionskommitténs sida. Samtliga blev förmodligen arkebuserade sedan de kallats hem.
När sovjetiska pansarförband åter mullrade in i Budapest följdes de av infanteri som rensade stan. De kom den 4 november, en klar söndagsmorgon med frost. Luften fylldes av kanonernas dån och k-pistarnas gälla hackande.
Jag lämnade hotellet för att få en uppfattning om hur folk reagerade. I parken bakom Erkelteatern överraskades jag av lätta granater som visslade i trädtopparna. Jag sökte skydd i en källare full med ungrare. En man sa att granatsalvorna kom från en stalinorgel. Alla var trötta och uppgivna. Bara det går över snart så inte allt blir förstört igen, suckade en mamma.

När jag gick hem till hotellet i skymningen höll några karlar på och grävde gravar i en plantering åt stupade kamrater. En knastrande radio sa att Kadar nu var regeringschef. Nagy hade avsatts och avrättades senare.
Kadar har valts med en betryggande majoritet av tusen ryska granater, ropade en av gästerna när vi åt brödsoppa i hotellets lilla matsal i skydd av en tjock tegelmur. På gatan utanför rasade en häftig strid.

Soldaterna som tog hotellet var unga bondpojkar från Ukraina. Svårt sårade soldater förbands i hotellets källare. Fyra dog. Ingen militärläkare kom.

Striderna ebbade ut. Det blev overkligt tyst. 22 döda unga ungrare låg på gatan upp mot stationen, svepta i ett tunt lager snö. Den frihetskamp de gav sina liv för ledde i ett längre perspektiv till sovjetimperiets sönderfall.

Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)