Utrikes 18 oktober, 2006

Upproriska ungrare

Stalinstatyn fälldes till marken. Polisen lät sig avväpnas. En rasande flock män och kvinnor sparkade sönder en man som påstods tillhöra säkerhetspolisen. Författaren Sture Källberg var i Budapest under de händelserika dagarna 1956.

BUDAPEST 1956 Säg varför älskar du en annan när jag bara älskar dig… Sångerskans vulgärt hesa röst var fenomenal. Mond mért szeretsz te mást és én csak Téged… Jag förstod inte de ungerska orden, men Gyula översatte på hjälplig tyska. Han var en fattig akrobat jag blivit kompis med, som lärde mig en hel del om vardagen i Ungern 1956.

Tjejerna som jobbade på de otaliga barerna, kaféerna och nattklubbarna hade snygga kläder trots svinaktigt usla löner. Hur gick det ihop? Dom får presenter, sa Gyula, killarna dom ligger med betalar deras kläder.
Den sortens halvprostitution var mycket utbredd och känd av alla, ansågs normal och stämde dåligt med mina föreställningar om ett socialistiskt samhälle. Lika lite som att myndigheterna sålde lägenheter legalt för 40 000 forint, en väldig summa då, utan att det ställdes närgångna frågor. Bostadsbristen var enorm efter andra världskrigets härjningar.

Jag kom till Budapest för att arbeta i Demokratisk ungdoms världsfederation (DUV) som svensk representant för Demokratisk ungdom, SKP:s maskerade ungdomsförbund. DU hävdade tappert att förbundet uppstått utan stöd av något parti, men det trodde bara de mest naiva på.
DUV hade sitt högkvarter i en gammal överklassvilla i Pest, den del av stan som ligger öster om Donau. Hård politisk strid rasade i kåken mellan revisionister och stalinister. Motsättningar rådde också mellan representanter för rika länder i Europa och fattiga i Asien och Afrika. Högsta ledningen bestod förstås av européer. Latinamerikanerna höll till på tredje våningen, grälade inbördes, men höll ihop mot våningarna under.
I Polen hade revisionisten Gomulka, efter flera år i stalinistiskt fängelse, plötsligt blivit partiets generalsekreterare och landets premiärminister. I Ungern satt stalinisten Gerö kvar vid rodret, men oppositionen växte och de politiska diskussionerna var glödheta.
Männen kring Gerö tänkte ut ett genialt drag för att dämpa kritiken och skaffa sig sympatier – de bestämde att Lasz Rajks rehabiliterade benknotor skulle hyllas med statsbegravning! Utrikesminister Rajk anklagades 1949 för spioneri och maskopi med ”de folkfientliga jugoslaviska krigsmakarna och agenterna åt den amerikanska imperialismen: Tito, Rankovitj, Kardelj och Djilas”. Han dömdes till döden och avrättades.
Statsbegravningen ägde rum lördagen den 6 oktober. Den blev ett enastående tillfälle för oppositionen mot Gerö att visa sin styrka. 350 000 ungrare kom till ceremonin på Hösök tere (Hjältarnas plats).
Nästa veckoslut, 13-14 oktober, bildade oppositionella studenter Ungerska högskole- och universitetsstudenters Union, MEFESZ. Några bråkstakar bara, sa ungraren Miklos i DUV. Dagen därpå frågade jag åter hur många studenter som gått med. Alla, svarade han och såg genuint förvånad ut.
MEFESZ krävde att en ny partikongress skulle hållas omgående med nyval på samtliga förtroendeposter, samt att revisionisten Nagy skulle bli ny regeringschef. Vidare fullt likaberättigande mellan Ungern och Sovjetunionen och att sovjettrupperna skulle lämna landet. Därefter flerpartisystem med allmänna och fria val.

Ett fritt val hade hållits 1945 efter andra världskrigets slut. Småbrukarpartiet segrade stort med 57 procent av rösterna och 245 mandat. Kommunisterna fick 70 mandat, Socialdemokraterna 69, Nationella bondepartiet 23 och Demokraterna 2 mandat.

År 1947 buntades alla partier ihop med våld i Ungerns arbetande folks parti, MDP, under kommunistisk ledning och med Stalins välsignelse.
Sara som jag lärt känna berättade hur det gick till. Hon arbetade som funktionär hos sossarna när två män från den fruktade säkerhetspolisen AVH hämtade henne. Eftersom hon vägrade medverka i den politiska svindeln hamnade hon i ett sovjetiskt fångläger i Vorkuta i norra Sibirien.
Fyra år senare fick hon skicka ett vykort till sin mor som först då fick reda på att dottern fortfarande levde.

Stalin dog i mars 1953. Till jul det året blev Sara rehabiliterad och återvände till Budapest. Hon fick en liten lya i en gul byggnad som kallades Vita huset för att oskyldigt dömda bodde där. ”Av misstag kvarhållen som krigsfånge mars 1947 – december 1953” stod det i hennes sovjetiska papper. Soldat hade hon dock aldrig varit.
Den 23 oktober fick jag reda på att ett demonstrationståg var på väg över Margitbron. Jag klängde upp på en fullpackad spårvagn åt det hållet och sprang sedan mot floden. Den väldiga demonstrationen med hundratusen unga krävde ungersk-sovjetisk vänskap på likaberättigad grund. Talkörer skallade: Ut med Gerö! Vi vill ha Nagy! Russzki go home!
I täten bars en stor ungersk flagga med hål i mitten; folkrepublikens symbol med ax, hammare och den röda stjärnan var bortklippt. I fönstren längs gatorna mot parlamentet där vi gick hängde folk ut flaggor med runda hål, hurrade och jublade. Demonstranterna sjöng och viftade med röda fanor.
Den väldiga parlamentsplatsen fylldes sedan till sista ståplats av folk på hemväg från jobbet som ropade Nagy! Nagy! Kvällen kom. Plötsligt blev det kolmörkt. Något ledande snille trodde kanske att folk skulle gå hem då. En demonstrant tände eld på en hopvirad tidning och sekunden efter var platsen ett hav av fladdrande lågor. Gatlyktorna tändes då på nytt.

Spårvagnar och bussar stod övergivna. Jag sprang med tusentals andra mot Hjältarnas plats. Tungt flåsande såg jag hur stålvajrar lagts runt nacken på den höga Stalinstatyn och kopplats till brummande lastbilar. Vajrarna gick av, massan började gapskratta och ropa galghumoristiska ramsor om ”Den Store Stalin”. Då kom några karlar med gastuber och skärbrännare och skar av statyn i knävecken. Den brakade ner på asfalten under enormt jubel och släpades bullrande iväg efter en lastbil.
Jag bodde på Palace Hotel i centrum av Pest mitt emot tidningen Nepszava. Dit släpades Stalinstatyn. Folk sågade och hamrade loss souvenirbitar av metallen dygnet runt. Den röda stjärnan på Nepszavas tak vräktes ner.
Skjutandet började vid radiohuset där AVH-poliser sårade och dödade demonstranter. Studenterna stormade polisstationer och skaffade vapen. Ordningspoliserna lät sig avväpnas utan motstånd och gick hem.

Jag såg en civil man dödas utanför Nationalteatern.

En rasande flock män och kvinnor sparkade sönder hans ansikte och bröstkorg, en ohygglig syn. Han påstods tillhöra AVH. Cheferna i AVH levde däremot tryggt i stora villor i Buda dit inga demonstranter kom.

Mot morgonen började kolonner av sovjetiska tanks rulla in mot centrum. Kulor mot dem studsade bara på pansarplåten.
Då och då slog en tankgranat hål i en yttervägg så man såg rakt in i en lägenhet. De sköt sparsamt.
Gerö fick gå, Kadar blev partiledare och Nagy regeringschef. Revolutionskommittéer bildades spontant överallt på arbetsplatser och i bostadskvarter. Charlie från Glasgow och jag tog oss in i MEFESZ’ högkvarter på universitetet och intervjuade två skärpta killar. De sa att upproret var en ungersk oavhängighetsförklaring och att de inte kämpade mot socialismen utan mot bristen på socialism.

En sovjetisk pansarbil fick motorstopp och några soldater tittade ut. Ungrare i närheten vällde plötsligt upp som en flodvåg, avväpnade de överraskade killarna, slog ihjäl dem, hällde ut en reservdunk bensin och tände på. Det var ett likbål jag såg, osande av bränt kött.
Den 25 oktober hejdades en stor demonstration av tre sovjetiska tanks. Inget skjutande. Diskussioner. Tanksen vände och körde i täten, fullpackade med glada demonstranter. Som sedan besköts på parlamentsplatsen av AVH:s stalinister. 200 dog.

Nagy höll ett radiotal och sa att sovjettrupperna skulle lämna Budapest. Vilken fest det blev! Alla krogar och kaféer fylldes, folk åt, drack, grälade, hurrade, sjöng och dansade. Mond mért szeretsz te mást blev en sorts upprorets signaturmelodi.

På arbetsplatserna övertogs makten av nyvalda arbetarråd. I en gemensam deklaration förklarade de att ingen utomstående skulle släppas in på deras domäner.

De beväpnade studenterna anslöt sig till det nya nationalgardet, abdikerade som revolutionärer, blev ordningens tjänare och förlorade allt politiskt inflytande!
Under några lugna dagar byttes de sovjettrupper ut som varit länge i landet och ofta sympatiserade med ungrarnas krav på självständighet. De nya som kom var indoktrinerade med att de kämpande ungrarna var fascister. Visst fanns det enstaka fascister som grävt upp sina k-pistar, gömda sedan andra världskriget, men de var lätt räknade och utan egentlig betydelse.
Vid urangruvorna i Pecs till exempel, hade den sovjetiska garnisonen ställt sig på revolutionskommitténs sida. Samtliga blev förmodligen arkebuserade sedan de kallats hem.
När sovjetiska pansarförband åter mullrade in i Budapest följdes de av infanteri som rensade stan. De kom den 4 november, en klar söndagsmorgon med frost. Luften fylldes av kanonernas dån och k-pistarnas gälla hackande.
Jag lämnade hotellet för att få en uppfattning om hur folk reagerade. I parken bakom Erkelteatern överraskades jag av lätta granater som visslade i trädtopparna. Jag sökte skydd i en källare full med ungrare. En man sa att granatsalvorna kom från en stalinorgel. Alla var trötta och uppgivna. Bara det går över snart så inte allt blir förstört igen, suckade en mamma.

När jag gick hem till hotellet i skymningen höll några karlar på och grävde gravar i en plantering åt stupade kamrater. En knastrande radio sa att Kadar nu var regeringschef. Nagy hade avsatts och avrättades senare.
Kadar har valts med en betryggande majoritet av tusen ryska granater, ropade en av gästerna när vi åt brödsoppa i hotellets lilla matsal i skydd av en tjock tegelmur. På gatan utanför rasade en häftig strid.

Soldaterna som tog hotellet var unga bondpojkar från Ukraina. Svårt sårade soldater förbands i hotellets källare. Fyra dog. Ingen militärläkare kom.

Striderna ebbade ut. Det blev overkligt tyst. 22 döda unga ungrare låg på gatan upp mot stationen, svepta i ett tunt lager snö. Den frihetskamp de gav sina liv för ledde i ett längre perspektiv till sovjetimperiets sönderfall.

Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)