Vi betraktar de lagade sprickorna i fasaden på 16th Street Baptist Church i Birmingham, Alabama. På 1960-talet stod kampen för de svartas rättigheter som hårdast i just Alabama. Vi har alla hört namnen på städerna, Selma, Montgomery och Birmingham. År 1963 sprängdes baptistkyrkan på 16:e gatan av vita rasister. Fyra unga konfirmander dödades. I Birmingham fängslades Martin Luther King efter en fredlig demonstration.
En medelålders svart man på cykel kommer fram till oss. Han börjar genast guida oss runt i området och berättar om medborgarrättsrörelsen. Hela området kallas numera Medborgarrättsdistriktet. På andra sidan gatan ligger Kelly Ingram Park, som helt ägnas medborgarrättsrörelsen. 1992 utnämndes den till en park för ”revolution och försoning”. Parken är fylld av skulpturer om kampen. Polisens vilda hundar. Vattenkanoner som riktades mot demonstranter. Barn som sattes i fängelse.
– Den här parken var tidigare reserverad för vita, berättar mannen på cykel.
Bredvid parken ligger Civil Rights Institute med utställningar om de svartas kamp för medborgarrätt. På en tv-skärm visas intervjuer med segregationsförespråkare från 1960-talet. En professor förklarar att de ociviliserade negrerna behöver vita för att bli civiliserade. Det var bara drygt 40 år sedan.

USA är en ung demokrati. Inte ens med en mycket välvillig tolkning kan USA uppfattas som en demokrati före 1965. Det var då som president Lyndon B Johnson undertecknade lagar som förbjöd segregation och diskriminering. 1965 godkändes Voting Rights Act som skyddar alla medborgares rösträtt.
Mycket har förstås hänt sedan dess. Så har också amerikanernas åsikter förändrats. Miljoner vita kan nu tänka sig en svart presidentfamilj i Vita huset.
Fortfarande saknar dock fångar rösträtt. Även efter avtjänat straff kan före detta fångar vara fråntagna sin rösträtt. Med tanke på att USA är det land i världen som har den största andelen av sin befolkning i fängelse (1,5 procent) är detta ett stort problem. 13 procent av den svarta manliga befolkningen saknar rösträtt av detta skäl.

När vi utlänningar tänker på amerikaner ser vi ofta framför oss de politiska ledarna och den amerikanska livsstilen, såsom detta förmedlas via tv. Inte sällan får vi bilden av ett snabbmatskäkande, skjutgalet och moralkonservativt folk som är okunnigt och ointresserat av omvärlden, såvida inte snöda pekuniära intressen står på spel. Sådana inslag finns visserligen. Men under ytan har det skett betydande åsiktsförskjutningar i den amerikanska opinionen i en allt mer progressiv riktning.
Den mediala revolutionen med internet, dygnet-runt-nyheter och mobiltelefoner har påtagligt förändrat det amerikanska folkets möjligheter till information från källor som inte styrs av etablissemanget.
Det var inte så längesedan de flesta amerikaner fick nyheter så gott som enbart från lokaltidningar som begränsade sig till lokala nyheter. Nyhetsprogrammen på tv sändes samtidigt som de flesta amerikaner åt middag eller hade gått och lagt sig. Så är det inte längre.
Möjligheten att informera sig och få fler bilder av världen har mångfaldigats. Något som alltfler amerikaner också utnyttjar och uppenbarligen reflekterar över.
Det vore dock fel att hävda att tillgången till bred information är stor överallt. Det finns till exempel hotell som erbjuder den konservativa megafonen Fox News som enda nyhetskälla. Men forskningsinstitutet Media Matters gjorde förra året en sammanställning av den amerikanska opinionen i centrala politiska frågor. Den visade en överraskande och annorlunda bild av vad amerikaner egentligen tycker.

Merparten av amerikanerna vill ha en stark offentlig sektor som hanterar gemensamma problem. På en fråga om den offentliga sektorn ska göra större eller mindre, svarar 58 procent större. Amerikaner gillar starka fackföreningar och tycker att företagen och de rika borde beskattas hårdare. Så har till exempel ett lagförslag om stärkta fackliga rättigheter, Employee Free Choice Act, fått stöd av en majoritet i kongressens båda kamrar. Och både från demokrater och republikaner.
Trots att vi ofta hör talas om högljudda abortmotståndare är de flesta amerikaner för rätten till abort. På en fråga om Högsta domstolen bör ändra sitt beslut att tillåta aborter svarar 62 procent nej och 29 procent ja. Och på senare år har amerikanerna blivit allt mer positiva till jämlikhet mellan könen. 78 procent anser att kvinnor ska ha lika rättigheter som män då det gäller företagande, arbetsliv och politik. Åtta procent tycker att kvinnans plats är i hemmet.
När det gäller inställningen till homosexuellas rättigheter har opinionen förändrats väsentligt. 89 procent tycker att homosexuella ska behandlas lika på arbetsmarknaden. Det senaste decenniet har inställningen till äktenskap mellan homosexuella, adoption och likabehandling inom krigsmakten blivit allt mer positiv.

De flesta amerikaner föredrar diplomati framför krig. Trots en stark vapenlobby vill amerikaner ha hårdare vapenlagar hemmavid. 81 procent tycker att det borde krävas polistillstånd för att få köpa vapen, medan 19 procent motsätter sig detta. Medelamerikanen bryr sig om miljön och stöder åtgärder för att spara energi och utveckla alternativa energikällor. 75 procent av amerikanerna är till och med beredda att betala mer för elektriciteten om pengarna används för att utveckla alternativa energikällor.
Amerikaner ger ett klart stöd till allmän sjukförsäkring och föredrar offentlig sjukvård framför privat. 69 procent anser att det är regeringens ansvar att se till att alla amerikaner har en sjukförsäkring.
Kort sagt, dagens amerikaner skiljer sig inte så mycket från folk i den övriga världen. Frågan är varför de väljer politiska ledare som vill något annat än vad folket vill. Å andra sidan är det en fråga man kan ställa i många länder – inklusive vårt eget.

När man reser runt i mindre samhällen och städer slås man av de många kyrkorna. Ofta är de små. Det normala är att grannarna tillhör olika församlingar. De möts därför inte i kyrkan på söndagarna. Den religiösa samhörigheten är en annan än den man har med grannar. Det betyder att religionen inte står för något gemensamt.
Däremot iakttar vi två byggnader som tycks uttrycka något gemensamt: posten och skolan. Dessa båda institutioner har man tillsammans med grannarna. Oavsett hur små och fattiga samhällena är så står byggnaderna där, den statliga posten och den statliga skolan. Det är ordentliga stenbyggnader, monument över något som håller det amerikanska samhället samman.
I USA har man inte som i Sverige avskaffat posten, den lever kvar i högönsklig välmåga. De flesta skolor är statliga och sekulära. Visst finns det även privatskolor – vissa med religiös inriktning. Men det är undantag. På dessa områden är det alltså staten som gäller i detta kapitalismens förlovade land.
Amerikaner undviker helst att tala om religion och politik med såväl främlingar som grannar. Sådana frågor skiljer mer än de förenar. Därför är det bäst att låta bli för grannsämjans skull.
– Politik och religion ska man inte diskutera, säger Jennifer. Det gör bara att man blir osams.
Hon, en kvinna i 30-årsåldern som har svårt att få vardagen att gå ihop, jobbar som servitris på en restaurang i Birmingham, Alabama. Bägge föräldrarna härstammar från Europa. Själv är hon uppvuxen i norr, i Wisconsin. Man kan ju undra varför hon hamnade här i den svarta södern. Men att ställa en sådan rättfram fråga skulle förmodligen sätta punkt för samtalet, som redan tagit alltför lång tid och får henne att oroligt se sig om över axeln. Oönskade tonårsgraviditeter är inte heller ett lämpligt samtalsämne.
Jennifer vet inte hur hon ska rösta i presidentvalet.
– Jag vet inte om jag borde säga det här. Men jag bor på södra sidan av stan. Det är dominerat av svarta, en stadsdel med många problem och jag vågar inte låta min tioårige son sticka ut och leka på egen hand, säger hon för att förklara varför hon tvekar. Kanske blir det trots allt McCain som får hennes röst.
Över 40 år efter medborgarrättsrörelsens seger i rösträttsfrågan finns frågan om hudfärg under ytan.

I Clarksville, Tennessee, tar vi in på hotellet Riverview Inn. Från hotellrummets fönster ser vi Cumberlandfloden, en strandpromenad och flera restauranger. Efter en lång bilresa vill vi promenera från hotellet till strandpromenaden och få i oss en bit mat. Det visar sig omöjligt att genomföra. Det finns inga trottoarer eller övergångsställen! Vi måste ta bilen för att nå dit.
Bilen är viktig för amerikaner. Men det är nästan chockerande att se hur beroende de faktiskt är. Man måste ibland se och uppleva själv för att riktigt förstå.
I samhälle efter samhälle är det samma visa – inga trottoarer, inga övergångsställen. Vi får ta bilen för att tryggt ta oss över gatan. Det börjar bli i viss mån begripligt varför amerikaner klagar så högljutt över höjda bensinpriser trots att bensinen är hälften så dyr som i Sverige – just i somras runt sex kronor litern. Bensin är livsavgörande för många amerikaner. Man kan inte ta sig någonstans utan bil. Och priset har gått upp med 25 procent på ett år. Man har i praktiken byggt in sig i ett bilberoende. Det har förstärkts de senaste årtiondena.
Trenden har varit att stadskärnorna har tömts på vita, som i stället lockats till villaområden utanför städerna där det ena huset är det andra likt. Säkert finns det någon filosofi bakom byggnadsplaneringen: Vi som är lika ska bo tillsammans. Kvar i stadskärnorna finns inte sällan fattiga och/eller utslagna svarta.

Tidigare fanns någon sorts stadskärnor med trottoarer, övergångsställen och affärer. Sådant ser man bara i storstäderna nuförtiden där det också finns kollektivtrafik. Men i småstäderna är det annorlunda. Dessa är idag ofta folktomma spökstäder. Affärerna inne i stan har slagit igen till förmån för köpcentra utanför staden. Denna utveckling ser vi också i Sverige. Men den har inte gått lika långt.
Saker går hand i hand i den amerikanska ekonomin. Överallt finns hus till salu. Och stora stadsjeepar förstås som blivit alltför dyra i drift.
Orkanen Katrina i augusti 2005 var en omtumlande upplevelse för hela USA. Orkanen slog ut hela storstaden New Orleans, och allt som kom i dess väg i delstaterna Louisiana och Mississippi. Befolkningen fick fly hals över huvud. Tre år senare är förödelsen tydlig utanför stadskärnan i New Orleans. Hela bostadsområden står tomma. Längs kustlinjen mot Mexikanska golfen ligger tomt efter tomt med husgrunder eller en stentrappa, men utan hus. Fortfarande har bara hälften av New Orleans befolkning återvänt.
– Många av dem som evakuerades kommer aldrig att komma tillbaka, säger Mike som sopar gatan i de franska kvarteren. De har fått det bättre på andra ställen. Här är skolorna sämre, bostäderna dåliga, arbetslösheten högre.
En hel del av New Orleans har återuppbyggts. I synnerhet i centrum och rikemanshusen i förorterna. I de franska kvarteren syns inte ett spår av förödelsen. På Bourbon Street vinglar turister runt som vanligt med öl i plastmuggar.

Katrina tydliggjorde flera viktiga problem i det amerikanska samhället. Många av de resurser som hade behövts för att skydda liv och egendom befann sig i Irak. Krig utomlands kan alltså vara en risk också för den egna befolkningen hemma. Statens krisberedskap visade sig undermålig. President Bush och de lokala styresmännen stod handfallna. Det framstod som om regeringen inte brydde sig om New Orleans eftersom många av dess invånare var svarta, fattiga och arbetslösa. Efter Katrina har frågan om hur fattiga människor har det i världens rikaste land blivit central. Likaså behovet av en stark offentlig sektor som kan skydda medborgarna.
Det är en ödets ironi att orkanen Gustav slår till mot New Orleans tre år efter Katrina. Samma dag som republikanerna ska inleda sitt konvent och utse John McCain till presidentkandidat. Hela New Orleans får utrymmas. Det var som en påminnelse till väljarna om Bushregeringens misslyckande.
– Det visar att det finns en gud i himmelen, säger filmaren Michael Moore i tv-programmet Countdown med Keith Olbermann. Men jag hoppas att ingen blir skadad.
När vi reser runt på landsbygden i Tennessee slår det oss hur dåliga många av bostäderna är. Många hus är så kallade mobila hem. Det är enkla hus som färdigställs i en fabrik, som sedan transporteras på lastbil och placeras på en tomt. Försäljningen av mobila hem verkar vara en god affär. I stad efter stad ser vi försäljningsställen.
Kontrasterna är stora. Antalet miljardärer har nästan fördubblats under Bushregeringens tid. Samtidigt lever omkring 15 procent av befolkningen i fattigdom och så många som 40 procent beräknas falla under fattigdomsstrecket någon gång under en tioårsperiod. 45 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring.

Medan lönerna står stilla går priserna upp. Antalet familjer som inte har råd att betala sin bostad har ökat dramatiskt under första halvåret 2008. Redan i januari hade antalet exekutiva aktioner ökat med 57 procent sedan året före.
Under många år har amerikansk politik gjort väljarna cyniska. Oavsett vem som blivit vald så har politiken på många sätt varit densamma. Och varför ska man då engagera sig i politiken? I stället har folk inriktat sig på att göra sitt eget liv så bra som möjligt, oberoende av politiken. Många medborgare låter bli att rösta av denna anledning.
I detta val tycks läget vara delvis annorlunda. Åren med Bush har varit tillräckligt dåliga. Beslut som regeringen fattat eller avstått från att fatta har påtagligt påverkat amerikanernas vardag. Kriget i Irak har sänt söner och döttrar från varje amerikanskt samhälle in i stridens hetta. På så sätt har världen utanför kommit in i vardagen på ett sätt som amerikaner inte upplevt på länge. Det har också blivit uppenbart för de flesta att folk i omvärlden inte gillar att bli befriade av USA. Inte ens USA:s allierade i Europa har tyckt om vad Bushregeringen gjort.
När bensinpriset går upp med 25 procent på ett år står regeringen handfallen utan något som helst förslag till lösning. Behovet av en ny inriktning i landet har blivit tydligare, rent av en nödvändighet. Miljoner amerikaner har registrerat sig och engagerat sig inför valet. Ungdomar har aktiverat sig som aldrig förr. Förändring har blivit valets huvudparoll.

Vi fick en föraning av möjliga förändringar i valet till kongressen för två år sedan. Demokraterna tog då över båda kamrarna. Förhoppningarna på förändring var då stora.
– Det här är den mest radikala kongressen sedan 1930-talet, säger John Bachtell, som är distriktsombudsman för det amerikanska kommunistpartiet i Illinois. Vi har analyserat motioner och omröstningar i den nuvarande amerikanska kongressen och kommit fram till att den är förvånansvärt radikal.
Det har framför allt gällt att få ett snabbt slut på Irakkriget och att genomföra sociala reformer. På båda dessa områden har förhoppningarna inte infriats. Presidentens vägran att ens påbörja en avslutning av kriget i Irak har lett till ett dödläge.

Så länge Bush vägrar att avsluta kriget blir soldaterna kvar i Irak. Kongressen tvingas då ställa pengar till förfogande för att inte anklagas för att svika soldaterna. När kongressen lagt fram förslag om sociala förbättringar, till exempel förslaget att förbättra sjukvården för fattiga barn, så har Bush lagt in sitt veto. För att komma ur dödläget räcker det inte med majoritet i kongressen. Det är nödvändigt att också få en president med en mer progressiv inriktning.
Men demokraternas presidentkandidat Barack Obama har under valrörelsen betonat att det inte räcker med att få en ny president i Vita huset. Gång på gång har han påpekat att även demokratiska partiet är medskyldigt till det dåliga läge som USA befinner sig i. Det räcker inte med att det demokratiska partiet tar över makten. Det behövs också en förändring av politiken.

Obama uttrycker också att det inte räcker med att byta ut de folkvalda representanterna i politiska församlingar. Det krävs också ett folkligt engagemang och en folklig rörelse för att tvinga fram förändringar.
– Förändringar kommer inte från Washington. Förändringar kommer till Washington, påpekade Barack Obama i sitt avslutande tal vid demokraternas konvent i Denver, Colorado.
Presidentvalet i november kan sluta i demokratisk eller republikansk seger. Men förändringen i amerikanernas sätt att se på sig själva, sitt land och omvärlden, är där för att stanna.