Efter nästan sex år av stadigt försämrade relationer mellan Venezuela och de USA-allierade delarna av omvärlden tog utvecklingen plötsligt ett språng ut i det okända i förra veckan. Onsdagen den 23 januari hade såväl regeringen som oppositionen planerat att hålla demonstrationer till minne av störtandet av diktatorn Marcos Pérez Jiménez 1958. Det få hade räknat med var vad som skulle ske under oppositionens manifestation.
Inför tusentals oppositionsanhängare i Caracas höll den 35-årige talmannen i Venezuelas parlament Juan Guaidó upp ett exemplar av landets konstitution och förklarade sig vara redo att axla ansvaret som landets legitime president. Den dittills även i Venezuela i princip okände Guaidó hade visserligen antytt att han skulle utmana president Nicolás Maduro när denna svors in för sin andra mandatperiod tidigare denna månad. Men att situationen skulle eskalera så snabbt var få förberedda på.

Bedräglig maktbalans
Utanför landets gränser tycks dock vissa inte ha varit riktigt lika förvånade över händelsen. Det dröjde bara några timmar innan Guaidó blivit erkänd som Venezuelas legitime president av USA, Kanada, Colombia, Brasilien och elva av de 14 länder som ingår i den så kallade Lima-gruppen som tillsatts i det enda syftet att få till stånd en regeringsväxling i Caracas. De enda medlemmarna som har motsatt sig att lägga sig i Venezuelas angelägenheter är Mexiko och de pyttesmå St Lucia och Guyana. EU:s gemensamma svar var att uppmana till nyval, dock utan att erkänna Guaidó som president. Storbritannien valde dock att bryta mot blockets linje och sälla sig till USA:s läger.
Den dramatiska upptrappningen som av allt att döma är ledd från Vita Huset har i ett slag isolerat Maduros regering ytterligare. Men bilden av en isolerad, svag och illegitim regering som panikartat klamrar sig fast vid makten mot alla odds är också missvisande. Ryssland och Kina har tidigare stött Venezuela ekonomiskt och militärt och de var inte sena att upprepa stödet efter förra veckans händelser. Därutöver har Turkiet, Bolivia och Kuba uttryckt sin solidaritet med regeringen. Så länge Maduro också har stöd av militären internt kommer maktbalansen i och utanför Venezuela göra att varje försök till väpnat uppror riskerar att snabbt urarta i regelrätt inbördeskrig med utländska makter bakom varsin proxy-aktör.

Militärens stöd centralt
Maduros grepp om militären har varit avgörande för hans politiska överlevnad med tanke på hur många röster regeringen förlorat till oppositionssidan de senaste åren. De allt vanligare försöken till militärkupp som har avslöjats de senaste åren antyder att detta grepp kan vara på väg att lossna. Så sent som förra måndagen, två dagar före Guaidós utspel, skedde det senaste avslöjandet. En grupp soldater ska ha rånat en vapendepå vid en barack i Caracas och försökt få till stånd ett väpnat uppror innan de greps. Uppgifterna om hur många som deltog varierar mellan 40 och 120. Enligt Reuters greps 25 personer. I torsdags höll dock försvarsministern Vladimir Padrino ett direktsänt tal i tv där han gav sitt fulla stöd till Maduro och anklagade USA och dess allierade för att planera en statskupp.
Det har dock inte hindrat USA från att fortsätta antyda att en militär invasion kan bli aktuell. President Donald Trump har fortsatt upprepa sitt mantra om att ”alla kort är på bordet”. Men som tidigare när det kommer till Venezuela är det två andra personer i presidentens stab som har tagit en mer aktiv roll.

Hökarnas verk
Vice-president Mike Pence, som tidigare har spelat en ovanligt aktiv roll i den diplomatiska offensiven mot Venezuela, spelade in ett tal till Venezuelas opposition där han ger Juan Guaidó USA:s fulla ekonomiska och diplomatiska stöd. Ännu längre gick den nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton som tycks ha ett närmast patologiskt behov av militära invasioner. Från att för bara några månader sedan ha gjort allt i sin makt för att USA ska börja bomba Iran har han nu ställt in siktet på Venezuela. Bolton vägrade att utesluta en militär invasion när han intervjuades i måndags. På hans block syntes dessutom orden: ”5 000 soldater till Colombia”. Dock tycks det interna och utländska stödet för Maduro ha fått honom att moderera budskapet något.
– Det vi fokuserar på i dag är att avskärma den illegitima Maduro-regimen från sina inkomstkällor. Vi ser det som konsekvent med vårt erkännande av Juan Guaidó som Venezuelas konstitutionelle interimspresident att dessa inkomster går till den legitima regeringen, sade han till pressen.
Konkret innebär detta en ny omgång sanktioner mot det statliga oljebolaget PDVSA. Totalt kommer sju miljarder dollar att frysas. Därutöver kommer bolaget att förlora elva miljarder i exportintäkter under det kommande året.

Kan förlora kontrollen
Men även om fokuset än så länge fortfarande ligger på det ekonomiska planet är risken stor för att Trump och kompani förlorar kontrollen över utvecklingen och tvingas vidta åtgärder som man inte planerat. Maduros svar efter erkännandet av Guaidó har hittills varit att klippa alla diplomatiska band med USA. Samtliga ambassadanställda fick 72 timmar på sig att lämna landet förra onsdagen. Trump valde först att ignorera ordern men i torsdags återkallade man alla anställda som inte är nödvändiga i nödlägen. Om regeringen väljer att gripa dem som stannar ställs Vita Huset inför valet att eskalera situationen ytterligare eller det förödmjukade alternativet att dra tillbaka sina hot. Med tanke på hur Trumps administration brukar reagera är det senare alternativet mindre troligt.
Samtidigt fortsätter situationen i Venezuela att urarta, oavsett vad USA och dess allierade i regionen väljer att göra. Inget tyder på att regeringen är kapabel att vända den ekonomiska utvecklingen, och så länge situationen försämras kommer allt mer av det folkliga stöd som fortfarande håller regeringen levande att fortsätta erodera. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan regeringen faller av sig själv om utvecklingen fortsätter på samma spår. Det enda som skulle kunna utgöra en möjlig lösning är, som den tidigare rådgivaren till Hugo Chávez Temir Porras sade i en intervju med The Jacobin, en intern nationell dialog mellan regering och opposition. Men för att en sådan överhuvudtaget ska kunna komma till stånd krävs att regeringen ges ett visst svängrum med olika alternativ. Förra veckans handlingar av USA och oppositionen stängde ytterligare fönstret till just en sådan dialog.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.