Den nya administrationen i Vita huset möttes med stora förhoppningar över hela världen. Men Latinamerika har aldrig tagit ut några segrar i förskott, väl medvetna, av sina egna erfarenheter, om vad Pentagon och Vita huset kan vara kapabla till.
Eva Golinger är USA-advokat, författare och expert på både USA:s utrikespolitik och Latinamerika. Hon säger till Flamman att någon skillnad mellan Bush och Obama, visavi Latinamerika, inte existerar. Bekräftelsen på det är att Obama snarare ökar sin militära och strategiska närvaro, via sju nya militärbaser i Colombia, skisserar krigsscenarier mot ”anti-USA-länder” och intensifierar sin patrullering av kusterna kring Latinamerika och Karibien med den 4:e Flottan, en enorm koncentration av krigsfartyg och stridsplan.
– De senaste månadernas accelererande aggressioner från Washington mot Latinamerika visar att det till och med är sämre idag än tidigare. Det bekräftar egentligen att innehållet i USA:s utrikespolitik inte är partipolitik utan en imperiets politik. För såväl republikaner som demokrater tillhör imperiet, och försvarar samma intressen. Obama är förlängningen av Bush.
På toppmötet med Latinamerikas statschefer i Trinidad-Tobago i maj sa Obama: ”Låt oss se framåt i stället för bakåt”.
– Det var en ren show. Det hade inget med verkligheten att göra. Obama är kampanjexpert. Han har ett team som skriver hans vällödiga tal. Hans ord om att inte titta bakåt är dessutom en förolämpning mot Latinamerika, som har lidit just av USA:s interventionspolitik med statskupper, diktatorer och terror. Det förflutna får vi aldrig glömma för det är det som har gjort vad vi har och är idag.
Obamaadministrationen fortsätter att stödja oppositionen i Venezuela, som till och med har fått höjda anslag; från sju till tio miljoner dollar, officiellt, för sina destabiliseringsaktioner mot regeringen Chávez.
Hon liknar USA:s politik vid den ”lågintensiva krigföring” som Reagan förde mot den sandinistiska vänsterregeringen under hela 1980-talet och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.
– Idag kallar de officiellt denna krigföring budgetåret 2010 för ”irreguljärt krig”. Det handlar om att nöta och nöta, både ekonomiskt, psykologiskt som militärt i ett utdraget krig. Målet är att orsaka en inre konvulsion, genom att spela på legitima politiska eller ekonomiska problem, med målet att folket upphör med sitt stöd till en regering och stat. Målsättningen är att orsaka förändringen inifrån och inte via en direkt militär intervention. Jag kallar den för en ljudlös invasion.
Den colombianske paramilitäre ledaren Geovanny Velásquez uppgav i förhör med åklagarna för några veckor sedan att Chávez’ motkandidat i presidentvalet förra året, Manuel Rosales, ska ha erbjudit Velásquez 25 miljoner dollar för att mörda Chávez och att pengarna förmodas ha USA-ursprung.
– Mina undersökningar sammanfaller med hans uttalanden, men också med Rafael Garcia, den colombianska säkerhetspolisens informationschef för DAS’ databas. Pentagondokument som jag förfogar över från 2003 visar att colombianska och venezuelanska paramilitärer samordnar sina terroristoperationer i Venezuela, med målsättningen att mörda president Chávez och destabilisera landet. I maj 2004 greps 146 colombianska paramilitärer från AUC på en ranch utanför Caracas i full stridsmundering. Sedan 2003 existerar också AUV, Venezuelas förenade självförsvarsstyrkor, bildad under överinseende av AUC-ledaren Carlos Castaño. Uppgiften är att skicka in fler paramilitärer och orsaka terror och skräck hos befolkningen och att paralysera regeringsarbetet för att förhindra att landet utvecklas. Den psykologiska effekten av denna plan är att frånta Chávez det folkliga stödet.
I ett officiellt dokument från USA:s flygvapen bekräftas Pentagons militärstrategiska planer för den amerikanska kontinenten. Eva Golinger har dragit fram de viktigaste punkterna, i de nära 400 sidor tjocka dokumentet, som lades fram för den amerikanska kongressen för några veckor sedan. Men president Chávez avslöjade redan på UNASUR:s möte den 28 augusti de centrala riktlinjerna i vad den venezuelanske presidenten karaktäriserar som USA:s krigsplaner mot Venezuela och Latinamerika. Den etappen är nu nådd, anser Fidel Castro i en ”Reflektion” och går så långt som att hävda att Colombia har annekterats av USA som inte bara har tillgång till de sju militärbaserna utan även till alla civila flygplatser om man så önskar.
Men målet är inte främst Colombia, utan Venezuela, med världens största olje- och gasreserver och världens åttonde största sötvattenreserver. Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999: ”För att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt”. Han önskar också en intervention i Ecuador: ”Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga!”
Colombias president Uribe och Obama har hittills hävdat att USA:s sju militärbaser i Colombia ska utgöra spjutspetsen mot knarkkarteller och terrorism. Men flygvapnets dokument visar upp en annan sida av det militära avtalet: ”Colombia garanterar möjligheten att anföra operationer i ett komplett spektrum för hela Sydamerika”. Med ”komplett spektrum” menas användandet av alla vapengrenar samtidigt.
– Detta påstående motsäger Uribes och State Departments förklaringar, menar Golinger. Både Colombias och USA:s regeringar har offentligt vidhållit att det militära avtalet enbart handlar om operationer och aktiviteter på det colombianska territoriet för att bekämpa knarkhandel och terrorism. Uribe gav samma försäkringar på UNASUR:s möte i Bariloche, Argentina den 28 augusti då militärbaserna debatterades.
Det amerikanska flygvapnet ska rusta upp flygbasen Palanquero, förlänga landningsbanan för att förvandla basen till Lokalitet för säkerhetssamarbete (CSL), ett fantasifullt nytt ord för militärbas där USA-lagar ska stå över colombianska. Och den militärpolitiska målsättningen med denna flygbas är glasklar:
”Utvecklingen av denna CSL ger oss en unik möjlighet för operationer av komplett spektrum i delar av en kritisk region i vår hemisfär där säkerhet och stabilitet är under konstant hot av terroristiska upprorsrörelser finansierade av knarkhandeln, antiamerikanska regeringar/…/ ”
– Det är inte svårt att föreställa sig vilka sydamerikanska regeringar som av Washington anses vara ”antiamerikanska regeringar”. Deras (Obamaadministrationen) ständiga aggressiva uttalanden mot Venezuela, Bolivia och till och med mot Ecuador visar att det är ALBA-länderna som uppfattas som ett ”konstant hot”. Att ett land klassificeras som ”anti-USA” är att betrakta det som en fiende till USA. I detta sammanhang är det logiskt att dra slutsatsen att USA kan reagera med en militär aggression mot en region full av ”fiender”, fortsätter Golinger.
Krigshypotesen bekräftas än mer i dokumentet:
”Avsikten är att utnyttja den existerande infrastrukturen, förbättra USA:s kapacitet för att snabbt besvara en kris och försäkra den regionala tillgången och USA:s närvaro. Palanquero bidrar med uppgiften till rörelseförmågan för den garanterar tillträdet till hela den sydamerikanska kontinenten med undantag av Kap Horn”.
USA:s militär gör heller inga som helst försök att dölja att det militärstrategiska avtalet mellan USA-Colombia förstärker ”vår kapacitet för att leda underrättelse-, spionage och rekonoceringsoperationer (ISR), förbättra den globala räckvidden och förstärka vår kapacitet att genomföra ett expeditionskrig”.
– Krigsspråket i detta dokument belägger de verkliga avsikterna bakom det militära avtalet mellan Washington och Colombia; de förbereder sig för krig i Latinamerika, sammanfattar Eva Golinger.
Några dagar innan Flammans intervju med Eva Golinger greps tre colombianska säkerhetspoliser (DAS) i Venezuela och hemliga dokument beslagtogs från agenterna. Sanningshalten i dessa bekräftades senare av Bogotá som krävde att spionerna skulle utlämnas till Colombia. Uriberegimens operationer Fénix, Salomón och Falcon hade inletts men planerna korsades av gripandena. Målet i dokumenten? Destabilisera Venezuela, Ecuador och Kuba.
Det ansedda veckomagasinet Semana i Colombia valde att rubricera det militära avtalet USA-Colombia med orden: ”Yankees Welcome!” Men frågan som Latinamerika ställer är: Välkommet till vadå?
