Striden inom det republikanska partiet blev tydlig i förra veckan i samband med den konservativa CPAC-konferensen, där det framkom att partiet i allt högre grad är splittrat mellan två falanger. På ena kanten finns den mer aggressiva gruppen som ledde marschen fram mot invasionen av Irak, och på den andra kanten en grupp som är mycket skeptisk till att landet ska inleda några fler militära äventyr utomlands.
Det är den senare gruppen, som har nära kopplingar till den så kallade Tea Party-rörelsen, som tycks vara på uppgång. En av dess företrädare är Kentuckysenatorn Rand Paul, som nyligen förvandlades till en stjärna på både höger- och vänsterkanten efter att i senaten ha hållit ett 13 timmar långt maratontal, en så kallad filibuster, mot den hypotetiska användningen av drönarattacker mot amerikanska medborgare på amerikansk mark.
Enigheten inom partiet har inte förbättrats av den kritik mot Rand Paul som kommit från senatorerna John McCain och Lindsay Graham, vilka har starka neokonservativa åsikter i fråga om nationella säkerhetsfrågor.
Partiet är även djupt splittrat mellan de grupper, varav Tea Party-rörelsen är en, som menar att Pentagon inte ska undantas från budgetnedskärningar och de inom partiet som försvarar försvarsutgifter, bland annat McCain och Graham.
Splittringen bland republikanerna har redan lett till flera strider under Baracks Obamas tid vid makten – däribland om interventionen i Libyen och frågan om man ska ge stöd till rebellerna i Syrien. Och det tycks vara en växande spricka.
De neokonservativa är framför allt oroliga för att den krigströtthet som råder i USA, tillsammans med partiets fokus på att minska budgetunderskottet, ska leda till att republikanerna återgår till “isolationismen” – vilket är en referens till att partiet motsatte sig USA:s deltagande i andra världskriget ända fram till den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941. Efter denna attack förklarade Adolf Hitler krig mot USA, vilket tystade isolationisterna. Efter andra världskriget blev bilden av Sovjetunionen som ett globalt hot den förhärskande inom partiet, vilket ledde till att hökarna inom det republikanska partiet kunde behålla sitt grepp om utrikespolitiken under de kommande 45 åren.
Efter kalla krigets slut öppnades dock en möjlighet för konservativa krafter inom partiet som eftersträvade minskade statliga utgifter och minskad statsförvaltning, samt ansåg att utländska engagemang inte bara utgjorde ett hot mot landets ekonomi utan även mot individers frihet.
Många republikanska politiker ställde sig därför bakom de nedskärningar av försvarsbudgeten som inleddes med början under president George H.W. Bushs administration.
År 1996 författade dock den neokonservative debattören Bill Kristol tillsammans med Robert Kagan en artikel i Foreign Affairs där de uppmanade till en mer Reagan-sinnad utrikespolitik och varnade för en utveckling mot en “ny-isolationism” bland republikanerna. Året därpå bildade författarna tillsammans den neokonservativa tankesmedjan Project for the New American Century, PNAC, vars doktrin undertecknades av inte mindre än åtta av de politiker som senare skulle komma att ingå i George W. Bushs administration, däribland Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz.
PNAC fungerade inte bara som ett stöd för de republikaner som delade grundarnas vision om en “vällvillig” amerikansk “hegemoni” inom världspolitiken med en överlägsen militärmakt som grund, utan gruppen bedrev även lobbyarbete för allt högre försvarsanslag och “regimbyte” i Irak, samt en allt hårdare politik gentemot Kina – det land som enligt gruppen var den framtida konkurrenten i en global världsordning dominerad av USA.
Personerna som sedan satt vid nyckelpositioner inom den nya Bush-administrationen kom att utnyttja alla möjligheter de fick genom terrordåden mot USA den elfte september 2001. Och för precis tio år sedan inleddes den amerikanska invasionen av Irak, något som enligt planerna skulle få resten av världen att inordna sig i den nya världsordningen.
Endast en liten minoritet inom republikanska partiet uttalade starka reservationer mot kriget – däribland Rand Pauls pappa Ron Paul samt senatorn Chuck Hagel – som precis utsetts till landets nya försvarsminister trots att neokonservativa krafter gjorde sitt yttersta för att stoppa nomineringen. Men den stora majoriteten inom republikanerna ställde sig bakom Irakinvasionen, något som underströk att de neokonservativa krafterna hade tagit kontrollen över partiet.
Tio år senare är dock situationen annorlunda. Det beror inte bara på att det utvecklats en allt bredare konsensus om att Irakinvasionen var ett stort strategiskt misstag. Det handlar också om att allt fler amerikaner anser, vilket slagits fast i flera opinionsundersökningar, att landet helt enkelt inte har råd att upprätthålla de imperialistiska visioner som hökarna företräder. Att motståndet är särskilt starkt bland de yngre deltagarna i opinionsundersökningarna ger ytterligare vind i seglen för de republikaner som eftersträvar en mer försiktig utrikespolitik.
Inget talar dock för att hökarna är beredda att ge upp utan strid, och deras ställning i partiet har trots allt förblivit stark. Det bevisades inte minst då enbart fyra republikanska senatorer, däribland Paul, röstade för att godkänna Hagel som ny försvarsminister.
