År 1970, när jag kom till min enhet – Kompani A, Fjärde bataljonen, 503:e infanteriet, 173:e Luftburna brigaden – i det som då var Republiken Vietnam, var jag upplagd för strid. Jag trodde att om vi inte stoppade kommunisterna i Vietnam, skulle vi så småningom få bekämpa denna globala konspiration på gatorna i Hot Springs, Arkansas.

Jag hade härdats genom basträning, infanteriträning och fallskärmsträning, fått lära mig att använda mina vapen och min utrustning, och jag var övertygad om min förmåga att kuva de där beniga ”Untermenschen”.

Därför blev jag bestört när en av mina nya kolleger, en veteran som hade varit där i tio månader, sa till mig. ”Vi kommer att förlora kriget”.

Inte bara det – han sa att om jag ville överleva mitt år där, måste jag förstå en mycket grundläggande sak. Alla vietnameser var fiender, och för oss fotsoldater var detta ett raskrig.

Inom en månad var det uppenbart att allt han sagt var sant, och att varje skäl till kriget som upp-gavs till Amerikas folk var osant.
Vi hade en bataljonschef som jag aldrig såg. Han brukade flyga i helikopter och ge instruktioner om saker som ”ta enheten 13 kilometer norrut”.

I det inre höglandet är 13 kilometer någonting vi måste hacka ut med machetes, i 35-gradig hetta bärande ibland 40 kilo mer än vår kroppsvikt, genom brant och hal terräng.
Bataljonschefen höll aldrig i en machete såvitt vi visste, och efter att ha givit order kunde han flyga tillbaka till högkvarteret med luftkonditionering i LZ English nära Bong-son. Vi brukade fantisera om att skjuta ner hans helikopter, som ett sätt att ge utlopp för vår djupa avsky mot denne ansiktslöse, stele despot.

Igår, när jag läste att USA:s överbefälhavare George W Bush, som en annan fåtölj-macho, sände ett meddelande till de ”icke-existerande” irakiska gerillamännen: ”Kom an”, fick jag en bild i huvudet av en tjugoårig soldat med ett alltmer skört äktenskap, som har varit hemifrån i åtta månader. Han deltog i den inledande invasionen och fick höra att han skulle vara hemma till den 4 juli. Han har en ny bekantskap med lik, och allt han trott sig veta förra året håller på att revideras. Han har sänts ut på gatorna i Fallujah (eller någon annan stad) där han redan har blivit beskjuten ett par gånger med automatvapen, och hans nerver är utanpå kroppen. Han har på sig skyddsutrustning i Kevlar och keramik, Kevlar-hjälm, kånkar på ammunition, granater, handbojor, första hjälpen-utrustning, vatten och annan utrustning. Hans vapen väger tre kilo, fem med dubbelt magasin. Hans kängor är knutna och hans långärmade skjorta är knäppt vid handlederna. Det är mellan 30 och 40 grader mitt på dagen. Han har ätit torrmat tre gånger om dagen – de gånger han har aptit i hettan – och till och med hans urin har börjat lukta konserver. Mygg och sandflugor plågar honom på kvällarna och han har antagligen något vaktskift varje natt så att han aldrig får sova hela natten igenom. Han och hans kamrater börjar gå varandra på nerverna. Ryktena om att få komma hem, eller inte komma hem, håller honom i en känslomässig berg-och-dalbana. Orderna uppifrån är motsägelsefulla, förvirrande och ofta dumma.

Hela befolkningen förefaller fientlig och han har utvecklat en djup aversion mot Irak och dess folk – liksom mot offentliga sagor.
Det är denna kille som kommer att få höra av någon att George W Bush, i kostym och med magen full av god mat, just vrålade en manlig smädelse från en 20-gradig studio mot det ”icke-existerande” irakiska motståndet.
Denne nuvarande president ser slutligen sina opinionssiffor falla. Hans legitimitet undergrävs när till och med etablerade media har upptäckt att förevändningarna för kriget var lögn.

Det kan ha varit kontroll över oljan trots allt.
Antikrigsrörelser omgrupperar sig som en motståndsrörelse. George W Bush har använt sin enda talang – att göra bort sig – och påbörjat den tvivelaktiga processen att alienera de trupper han är beroende av för att klara av sin neokonservativa ambition att rita om världskartan med vapen.

Någonstans i Balad, eller Fallujah, eller Bagdad, finns en soldat som talar om för den nyanlände: ”Vi kommer att förlora kriget”.