Fallet är bara ett av många exempel på hur USA-administrationen går fram för att tvinga den kubanska republiken på knä. Argenpress nämner flera exempel: Xerox’ dotterbolag i Zürich vägrade att förnya ett leasingkontrakt av en kopieringsapparat för den kubanska ambassaden. I Paraguays huvudstad Asunción vägrade Xerox sälja en liknande apparat till den kubanska legationen. Även företaget Ricoh agerade på samma sätt. Men priset tog, skriver Argenpress, det japanska Hitachi Printing Solutions Europe som vägrade sälja en färgpatron till Kubas ambassad på Irland när svärtan tog slut i printern.
Enligt de kubanska myndigheterna har denna ekonomiska inringning kostat landet i runda tal 80 miljarder dollar, när den kubanska regeringen tvingas köpa varor och produkter på världs- eller den svarta marknaden till skyhöga priser. Den har också sinkat landets vetenskapliga utveckling med 15 år.
Men än värre är blockaden av läkemedel, till exempel cancermedicin för barn. Många kubanska barn har tvingats resa till utlandet och få behandling till ett oerhört högt pris för den kubanska staten. I Mexiko övertogs Refractarios Mexicanos av USA-företaget Harbison Walker Refractories som omedelbart förbjöd all slags försäljning av cancermedicin till Kuba. Denna hade räddat många barn från att få sina ben amputerade efter att ha insjuknat.
Ytterligare tio företag i Argentina, Bahamas, Kanada, Chile, Holland och Storbritannien har blockerats av USA:s myndigheter, som kontrollerar de företag som använder sig av internet för att sälja turistresor till Kuba. Bushregeringen har också frusit alla ekonomiska och andra tillgångar som tillhör den kanadensiska stiftelsen Hola Sun Holidays Limited de Canadá som förmedlar turistresor till Kuba för USA-medborgare. ”Det svenska företaget NETGIRO tvingades informera sin kubanska partner att deras kontrakt ensidigt sades upp och att alla tillgångar frystes för att täcka eventuella reklamationer, efter att ha satts upp på den ’svarta listan’ som USA:s skattemyndigheter förfogar över”, skriver Argenpress i samma artikel. I februari i år dömdes den kanadensiske medborgaren James Sabzali till ett års villkorligt fängelse och böter på 10 000 dollar för att ha sålt en produkt som filtrerade och renade dricksvatten för den kubanska befolkningen.
De kubanska myndigheterna tvingas gå ut på världsmarknaden för att inköpa maskinen Braille till ett högt pris för att lära blinda barn att läsa.
Men inte bara Kuba oroar den amerikanska administrationen. En anonym funktionär i Colin Powells State Departement sa den 9 oktober att USA är oroat över den kubanska närvaron i Venezuela. Enligt den anonyme tjänstemannen tror USA att den kubanska närvaron kan skada det demokratiska systemet i Venezuela. Lite ironiskt blir det eftersom samma State Departement i en rad rapporter knappast anser Chávez vara av demokratiskt virke.
USA:s utrikesminister Colin Powells oro rör de 13 000 kubanska läkare som finns i Venezuela. Sjukvården är i Latinamerika en marknad precis som försäljning av fläskkotletter eller bilar. De venezuelanska privatläkarna vill inte bege sig ut i fattigområdena. De föredrar att hålla sig inomhus i sina luftkonditionerade mottagningar.
De kubanska läkarna täcker i dag 70 procent av den offentliga venezuelanska sjukvårdens behov och i första hand arbetar och lever de i de fattigaste områdena, såväl i städer som på landsbygden. Ett antal kubanska lärare har också, tillsammans med tusentals venezuelanska lärare och studenter under 18 månader, eliminerat analfabetismen via den kubanska pedagogiska metoden ”Yo, sí puedo”. Analfabetismen uppgick till 1,5 miljoner personer för ett år sedan varav det i dag bara återstår 200 000 analfabeter. Flera hundra kubanska idrottslärare har också organiserat den venezuelanska idrotten, som innan Chávez utgjorde en totalt övergiven samhällsektor.
Jag skyndar mig från bussterminalen de fem kvarteren till den kubanska läkarstation som nu ska invigas. De 35 graderna gör att svetten rinner efter nacken, bröstet och ner mot ljumskarna. Jag förbannar mig själv som ska släpa på en kameraväska som väger tio kilo. Solen står i zenit och bränner huvudsvålen när jag kommer till staden Charallave, sextio kilometer söder om Caracas.
Nestor Rodriguez är en av dessa 13 000 kubanska ”faror”. Han är samordnare för de cirka 50 kubanska läkarna i Charallave. Nestor är stolt även om han är en av de mest fåordiga kubaner jag har intervjuat.
– Här fanns ingen offentlig billig sjukvård tidigare. Det fanns och finns inget allmänsjukhus i Charallave. Läkare begav sig överhuvudtaget inte ut till de fattiga bostadsområdena. Där startade vi vårt arbete, säger kubanen som varit här sedan ett år.
De vanligaste sjukdomarna bland de fattiga är högt blodtryck, astma, hygieniska och sanitära sjukdomar. Brist på vatten och avlopp eller ”agua negra” – svart vatten –, avloppsvatten som är rena smitthärdar. Kliniken som invigdes i dag har en rad funktioner som de 160 000 invånarna i Charavalle tidigare tvingades resa till Caracas för att få utförda. När den stora fastigheten byggdes, stod inte kubanerna och tittade på utan deltog på sin lediga söndag med att mura väggar och ligga på knä när golven skulle gjutas.
– Det finns väl ingen kuban som inte deltagit i ”mikrobrigadsarbete” på Kuba, säger en skrattande Arlenis Aguilar, radioreporter på lokalstationen Radio Zamora Libre som bevakar invigningen denna dag. Nestor ler blygt instämmande.
I sin röda skärmmössa med Chávez på berättar hon att marken där kliniken nu står tillhör delstaten Mirandas guvernör, Enrique Mendoza. Denne deltog aktivt i statskuppen den 11 april 2002 och är hatad i Charallave, där vänstern dominerar totalt. Även om Chávez förlät kuppmännen som avsatte honom för 48 timmar så förlät inte folket i Charallave dessa män. Därför ockuperades marken och på denna inleddes bygget av en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till hälsovård.
Men Venezuela hade inte läkare och sjukvårdspersonal att sätta in. Det hade däremot Kuba och därför kom Nestor och hans 13 000 landsmän, ”som en gåva från Gud”, säger den äldre rynkiga kvinna med tårar i ögonen när hon kramar sin kubanske läkare. Nestor blir alldeles generad och vet inte vad han ska ta sig till och fortsätter då berätta om kliniken.
– Här kan vi ställa alla slags diagnoser som hiv, hepatit, alla slags sjukdomar med röntgen, säger Nestor och leder in mig i de rymliga lokalerna.
Barrio Adentro, som detta gigantiska hälsovårdsprojekt heter, startade för snart två år sedan. Det kostar inte ett öre för Nestors patienter. Naturligtvis har det väckt ursinne hos den privata venezuelanska läkarkåren som i Charallaves fall hade monopol på sjukvården. Venezuelas läkarförening gick till landets Högsta domstol och klagade på att kubanerna tog jobbet ifrån dem, och försökte med en juridisk fint få kubanerna deporterade. ”Rör ni våra kubanska bröder så får blir det över våra döda kroppar”, menade både Chávez och kubanernas patienter i fattigområdena.
På väggen till specialistkliniken sitter ett stort porträtt med Fidel Castro och Hugo Chávez och texten ”Bienvenido Fidel, un abrazo entre los pueblos de Bolivar y Marti” – Välkommen Fidel, en omfamning mellan Bolivars och Martis folk.
Tårarna rinner nerför flera av kubanernas kinder när de venezuelanska skolbarnen sjunger Kubas nationalsång som kulmen på invigningen av specialistkliniken.
En sådan kontrast mellan denna enkla ceremoni i en mindre stad i Latinamerika där de mänskliga rättigheterna för första gången förverkligas för den förkrossande majoriteten av människorna och den märkliga politiska kampanj som pågår mot Kuba i Sverige, tänker jag.
Här, i Charallave och Venezuela, stärks och fördjupas banden mellan de bägge karibiska folken genom Kubas imponerande projekt inom utbildning och hälsovård. Oppositionen i Venezuela, som i början skrek sig hes om en ”kubansk invasion”, tiger i dag som musslor.
För Kuba handlar det om tillgång till billig venezuelansk olja och att ett av Latinamerikas mest strategiska länder bryter USA-blockaden mot Kuba. En materiell och moralisk hand sträcks ut till en stat och folk som utsatts under 45 år för en inringning som FN år efter år fördömt.
I Venezuelas kölvatten finns Brasiliens president Lula, Argentinas Kirchner och en rad central- och sydamerikanska stater där hetsen från Sverige mot Kuba är totalt okänd. Snarare är det en förstärkning av den latinamerikanska självkänslan som i dag dominerar där Kuba är en självklar partner.
– De kubanska läkarna har besökt mer än 85 procent av befolkningen i Charallave och i dag täcker vi mer än 90 procent av sjukvårdsbehovet i staden, berättar Nestor. Därför har befolkningen i Charallave, som resten av Venezuela, tagit emot oss väl. Vi känner deras situation för vi lever med de venezuelanska familjerna. Vi har kommit för att arbeta och inget annat, summerar Nestor.
Colin Powell och de politiska kretsar, som verkar för att Kuba ska isoleras, lär få anledning att oroa sig än mer för framtiden. I ett samarbetsavtal mellan Kuba och Venezuela har de bägge länderna kommit överens om 116 projekt inom 15 olika verksamhetsgrenar där teknologi, livsmedel, hälsovård, utbildning, idrott och jordbruk står på dagordningen. Denna fortsatta integration mellan de två nationerna hälsas välkommen som ett sätt att försvara den nationella suveräniteten i Latinamerika. Med samarbetsavtalet förstärks ytterligare de ekonomiska och politiska banden mellan Venezuela och Kuba, ett samarbete som bägge parter drar nytta av.
Ett av de 116 projekten rör hälsovård och kubanska generiska läkemedel, vacciner, sjukvårdsutrustning och andra produkter. Kuba ska bidra till att bygga upp en venezuelansk produktion av vaccin.
Fidel Castro underströk i sitt tal att de latinamerikanska folken i dag har ett ofrånkomligt behov att ena sig, för att undvika att bli slukade av de stora maktcentran. Den kubanske statschefen påpekade att det kapital, som de rika länderna för ut från utvecklingsländerna, i stället skulle kunna utgöra sociala reformer och investeringar i enlighet med dem som just nu genomförs av den bolivararianska revolutionen i Venezuela.
– Latinamerika lever i dag i en situation av mer kris men mer än någonsin av upprorskänslor och medvetenhet. Det är i detta sammanhang man ska se det venezuelanska exemplets överlägsenhet.
Castro underströk att det är omöjligt att regera 550 miljoner latinamerikaner med den nyliberala modellen som i dag befinner sig i en återvändsgränd.
Han nämnde det karibiska offret Haiti som ”ideligen invaderas av de mäktiga som är inkapabla att skicka en enda läkare”. Kuba har över 500 läkare på Haiti och ansvarar för 70 procent av den haitiska hälsovården.
Venezuelas energiminister, Rafael Ramirez, uttryckte å sin sida sin tillfredsställelse över de ”utomordentliga resultaten” från de 116 projekten i samarbetsavtalet mellan Kuba och Venezuela som undertecknades 2000.
Såväl Venezuela som Kuba verkar för att förstärka den latinamerikanska integrationen. I början av oktober besökte Ali Rodriguez, styrelseordförande för det mäktiga statliga oljebolaget PDVSA, Argentina där riktlinjerna om ett kontinentalt offentligt oljebolag drogs upp.
Ett offentligt tv- och massmediabolag på kontinental nivå ska också bildas som motkraft mot CNN, BBC och Reuters. Som pricken över i:et besöker Argentinas president Nestor Kirchner också snart Kuba. Samarbetet mellan de bägge länderna har förstärkts betydligt sedan ett år tillbaka.
Frihandelsorganisationen Mercosur fungerar också som en motkraft mot USA:s förslag till ALCA – och mot de nuvarande förhandlingarna om TLC, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och varje enskilt latinamerikanskt land, som ett sätt att ersätta det havererade ALCA.
Det är dessa händelser som utgör bakgrunden till Colin Powells och USA-administrationens oro. Men USA kommer att slåss med näbbar och klor för att bevara sina handelsprivilegier på vad det kallar för sin ”bakgård”.
