I Dagens Nyheter ägnades nästan hela tidningen åt frosseri i glädje och hämndlystnad. För att inte tala om pressen i USA. Folk gråter glädjetårar vid Ground Zero. Reaktionen hos våra demokratier i väst på hämnd för attentat mot stat och människor är känslomässigt identitiska med diktaturernas. Dagens Nyheters huvudledare skriker ut att världen nu är en säkrare plats och George W Bush, som ägnade sitt politiska liv åt att jaga denne man,  säger att det är en ”seger för Amerika, för folk som vill ha fred och för alla som förlorat sina kära”. Orwell kunde inte ha skrivit det bättre.
I själva verket är Usamas död kulmen på 10 års sorglig och kriminell krigföring som följde i spåren av attentatet som drabbade USA den 11 september 2001. Det är omöjligt att säga hur många som dött i Afghanistan, Pakistan och Irak men det kan enligt en del beräkningar vara så mycket som en miljon människor.

Minns när en palestinsk kvinna dansade i glädje efter den 11 september, den hämndlystnaden (om den ens var på riktigt, bilderna ifrågasattes starkt efteråt) såg världen inte på med blida ögon. Trots att USA göder den krigsmaskin som håller befolkningen i Gaza under ockupation, isolation, inom stängsel och murar och mördar både ledare och civila som gör motstånd.
Lämplig reaktion på Usamas död? Återhållsamhet och realism. Konstatera att även om USA inte längre kan begå fler övergrepp mot civilbefolkningar i skuggan av sökandet efter just denne man så kommer hela tiden nya terrorister. Konstatera att det eviga kriget överallt måste avslutas för att världen ska få ro.