Eftersom staten fortsatt kommer att stödja kapitalet måste den utsättas för demokratisk press från facken, menar sociologiprofessorn Vivek Chibber. Han må åtnjuta stjärnstatus, men låter mer som en vanlig sosse skriver Johan Alfonsson, som läst hans senaste bok.
Vivek Chibber, som anses vara en av samtidens mest intressanta marxistiska tänkare, har som så många andra i vänstern ställt sig frågan: Hur kan vi ta oss ur den nyliberala mardrömmen? Hans svar formuleras i den nyligen utkomna boken Confronting capitalism: how the world works and how to change it (Verso). Chibber har tidigare gjort sig känd för att angripa postkoloniala teorier som han menar akademiserat vänstern och gjort dess politiska projekt obegripligt för många. Syftet med hans senaste bok är mer konstruktivt.
Kapitalismen måste enligt Chibber förstås som ett system baserat på privategendom och där marknadslogiken står över allt. Marknaden beskriver han som en krigszon: alla slåss mot varandra och alla måste underordna sig dess logik. För att stå sig i konkurrensen och skapa vinster måste kapitalägarna producera så billigt så möjligt. Kostnader kan gå ned genom att höja arbetstakten, öka kontrollen över arbetsprocessen och hålla tillbaka lönen. Ägarna tar vinsterna och löntagarna får betala för det med sin tid och hälsa.
Hur kommer det sig att det här kan fortgå? Eftersom löntagarna är i majoritet och vi lever i en demokrati, borde det inte gå att rösta bort denna orättvisa? Här påpekar Chibber att kapitalet har ett unikt inflytande över staten, som är beroende av tillväxt, vilket gör att dess normaltillstånd är att driva en politik som är gynnsam för kapitalet. Det här blir tydligt när staten lättvindigt kastar ut pengar i krisstöd till företag men inte anser sig ha råd att avsätta pengar till en krisande välfärd. Samtidigt väger den ekonomiska elitens åsikter tyngre än vanligt folks och deras politiska inflytande är därmed större.
Hur kan då kapitalets makt minska? Chibber verkar ha gett upp tanken om att det är möjligt att radikalt förändra staten och menar att denna kommer fortsätta stödja kapitalet – men om den utsätts för demokratisk press kan progressiv politik trots det genomföras.
Argumentet är att en fackligt och politiskt organiserad arbetarrörelse kan utgöra en press på kapitalet, som då inte vill riskera konfrontation utan i stället går med på löntagarnas krav, så som i 1970-talets Sverige då många arbetsrättsliga lagar kom till. På senare tid har det dock vänt och det är arbetarrörelsen som blivit rädd för konfrontation och blivit mer defensiv. Fackföreningarna har varit delaktiga i att införa strejkförbud och har nu under inflationskrisen köpt högerns myt om att lönerna måste hållas nere för att skydda kapitalet, som om de hade samma intresse. Chibber menar att utvecklingen beror på att löntagarnas förmenta representanter tappat kopplingen till sin bas och med det förlorat insyn i vilka problem de möter.
I boken sägs att vägen ut ur denna situation är en medlemsstyrd rörelse som bygger på de levda erfarenheterna av dominans i lönearbetet. Eftersom det är i arbetets sfär som kapitalet dominerar människor är det också här kampen måste stå.
Vad är då målet? Enligt Chibber är staten i västvärlden stabil och han menar att vänstern måste erkänna detta och inte sträva efter en total samhällsomvandling utan snarare efter progressiva reformer. Han lyfter marknadssocialism, där ekonomin är under demokratisk kontroll och där människor går före profit, som en väg framåt.
Slutsatsen är något förvånande då det tidigt i boken slås fast att privatägandet av produktionsmedel är grunden till kapitalismen – man hade därför förväntat sig förslag som begränsar ägandet. I sin strävan att hitta pragmatiska lösningar på problem här och nu låter marxisten Chibber därmed allt mer som en sosse, vilket är symptomatiskt för delar av den amerikanska vänstern som Chibber är en del av. Här framställs 1970-talets Sverige som slutmålet. Om vänstern ska nå framgång krävs bättre visioner än så.
