Det är en ödesvecka.
Världens mäktigaste land kan komma att styras av den auktoritära uppviglaren Donald Trump, i allians med planetens rikaste man Elon Musk, som i sin tur äger världens viktigaste plattform för politisk debatt.
Aldrig har makten över politiken, domstolarna, ekonomin och det offentliga samtalet varit så samlad. Jag ryser inför vad de kan åstadkomma.
Klassiska amerikanska tidningar har redan börjat darra. Los Angeles Times och Washington Post har brutit med sin tradition av att stödja demokratiska presidenter, under trycket från sina ägare, mångmiljardärerna Patrick Soon-Shiong och Jeff Bezos.
Så när liberalerna varnar för att demokratin är hotad har de rätt, och vi socialister bör sluta upp till dess försvar. Det är inte för inte som arbetarrörelsen bidrog till att driva igenom demokratin världen över. Historiens mest lyckade samhällen har byggt på fria val och starka fackförbund – två fenomen som alla ovannämnda oligarker avskyr.
I dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt.
Men att fördöma dem är inte nog. Ännu viktigare är att förklara hur dessa män har kunnat bli så mäktiga. Men för liberalerna börjar allt med tarvligheten hos dessa individer själva.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver (27/10) att ”i fallet Donald Trump är det svårt att inte se hur en enskild individs karaktär i så hög grad är drivande.” I Aftonbladet skriver Kjell Häglund (29/10) att Malin Ekman sanewashar Donald Trump, alltså får honom att framstå som sansad genom att utelämna ”galenskapen, rasismen, sexismen, lögnerna, hatet”. Han nämner hennes namn så många gånger att det framstår som att han utövar voodoo.
De har inte nödvändigtvis fel, men vad har möjliggjort denna radikala rörelses framväxt? Jo, en kapitalism som blivit så oreglerad att enskilda människor inte bara kan styra gigantiska företag enligt sina egna nycker, utan dessutom växla in sina rikedomar till politiskt inflytande.
När ojämlikhet diskuteras framställs det framför allt som en fråga om rättvisa. ”För den som vill bekämpa fattigdom är rikedom någonting bra, även extrema förmögenheter”, skriver Mattias Svensson (18/1) i ett av sina årliga hån mot Oxfams ojämlikhetsindex. Han har en poäng: materiell orättvisa är möjligen ett viktigt retoriskt argument, men det är inte det centrala problemet.
Visst skadar det inte mig om familjen Wallenberg köper ännu en Patek Philippe-klocka, inte minst som de knappast blir lyckligare av det. Som ekonomen Carl Cederström skrev i Flamman i våras var 1800-talets socialister knappt intresserade av jämlikhet. Och som historikern Samuel Moyn påpekar är det exploateringen av arbetare som för Marx är ”det värsta vi människor kan göra mot varandra”, medan miljardärernas rikedomar bara är en symbol för denna ofrihet.
Men i dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt. Om en liten kast av miljardärer kan köpa advokater, regleringar, domare, möjligen även presidentval, så minskar friheten för alla oss andra. Visst kan vi förfasa oss över att Elon Musk lottar ut vinster om 10 miljoner kronor till väljare som röstar på Trump i vågmästarstater – men är inte problemet att han alls har den makten? Eller att svenska banker badar i så mycket pengar att de kan köpa upp några av landets kändaste journalister i ett svep?
Den som inte har någonting att säga om kapitalismen, har lika lite att säga om demokratin.
