Efter att jag hävdat att det endast är i en fullt federaliserad EU-stat som euron kan fungera som den är tänkt, frågar Johan Lönnroth hur jag skulle ställa mig till svenskt medlemskap i en sådan. Frågan är hypotetisk, eftersom en federal EU-stat knappast står för dörren. Men låt oss anta att den gjorde det.
Allt beror på den politiska utvecklingen. I dagens läge skulle en EU-stat förmodligen vara konstruerad på samma grund som dagens union, det vill säga en ordoliberal och marknadsmässig sådan. ECB är förmodligen världens mest nyliberala centralbank, helt frikopplad från demokratiskt inflytande: dess enda uppgift är att till varje pris hålla inflationen i schack – till och med USA:s Fed har ett dubbelt mandat och måste bry sig om arbetslöshetsnivån! Ett medlemskap på sådana premisser vore dåraktigt. Med tanke på den politiska utvecklingens nuvarande tendens kan man också vänta sig att en EUstat i framtiden skulle anpassa sig efter det allt mer etnonationalistiska klimatet i Europa. I en sådan situation måste ett svenskt medlemskap vara uteslutet.
En demokratisk kultur kräver gemensamma arenor för debatt och intellektuellt utbyte
Om tendensen i stället gick åt motsatt håll, det vill säga mot en allt mindre marknadsbetonad union, med större utrymme för sociala frågor och arbetares rättigheter, skulle saken hamna i ett annat ljus. Kritiker skulle säga att detta är omöjligt, så länge man inte bryter mot fördragen. Det må så vara. Men EU har alltid förändrats i samband med politiska och ekonomiska kriser. Vänsterns uppgift är inte att sitta och vänta på att en konservativ majoritet ändrar fördragen, utan att verka för att nästa kris leder till att fördragen förändras i progressiv riktning. Detta var bland andra Podemos och Jean-Luc Mélenchons mål under eurokrisen. Om det sker kan ett svenskt medlemskap bli aktuellt.
Ett problem kvarstår dock: avsaknaden av ett europeiskt demos. En demokratisk kultur kräver gemensamma arenor för debatt och intellektuellt utbyte. En sådan har man försökt skapa i Europa sedan upplysningstiden, hittills utan större framgång. Den enkla förklaringen till varför det är så svårt är den språkliga mångfalden: det går inte att upprätta en gemensam kultur på ett 20-tal olika språk. Valdeltagandet skulle förmodligen störtdyka om väljare tvingades rösta på gränsöverskridande partier vars ledare talade slovakiska eller nederländska. Och en gemensam stat med svag demokratisk kultur borgar för teknokratiskt och oligarkiskt herravälde. Om vi inte vill federaliseras på dålig engelska måste vi därför även i fortsättningen förhålla oss skeptiska till en gemensam EU-stat.
