”Mina problem med amerikanerna började när jag tog över en ödetomt och gjorde om den till en lekplats.”
Detta berättar Haj Ali Al-Qaysi, mannen i den svarta huvan vars bild spreds över världen när fotografierna från Abu Ghraib-fängelset avslöjades. Den Haj Ali jag möter är långt ifrån någon skräckinjagande figur. Han ger ett varmt intryck, och det är svårt att föreställa sig hur någon kunde vilja sända iväg honom till helvetestortyren i Abu Ghraib.
Innan problemen med amerikanerna började, arbetade Haj Ali som mukhtar, ledare för sin by i området kring Abu Ghraib. Han brukade föreläsa i moskéer, skördade dadlar och ansvarade för parkeringsplatsen intill byns moské.
Haj Ali berättar att amerikanerna började frakta dit bråte från den intilliggande flygplatsen, avfall som bland annat innehöll likdelar och porrtidningar. En av traktens läkare började rapportera om skador som folk åsamkat sig när de letade igenom soporna i jakt efter värdefulla saker.
”Tidigare hade jag föreställt mig amerikanernas demokrati som en enda stor lekplats”, säger Haj Ali skämtsamt. ”Istället har de förvandlat den till en stor soptipp full av kemikalier, likdelar och porr”.
I egenskap av byns överhuvud gjorde han ett försök att klaga hos de lokala myndigheterna. ”Det var då trakasserierna började”, berättar Haj Ali. Den 30:e oktober klockan elva på förmiddagen släpades han iväg av soldater från gatan där han arbetade, och fördes in i en arméjeep. Därifrån transporterades han till Al-Amriyya, en tidigare militärbas för den irakiska armén som amerikanerna nu använde som interneringsläger. Där fick han träffa en kapten vid namn Phillips, som sa ”Jag vet inte vilken myndighet som har begärt att få dig arresterad, men du kommer att hållas kvar här”. Ryktet om att Haj Ali hade arresterats hade nu nått flera av hans familjemedlemmar, som strömmade till för att kräva hans frigivning. Kapten Phillips frågade om Haj Ali trodde att folket utanför skulle gå till angrepp. Han svarade att han inte visste.
Han hölls kvar vid interneringslägret i två dagar, tills han på morgonen den tredje dagen försågs med en huva för ansiktet och transporterades vidare till det ökända Abu Ghraib-fängelset. ”Självklart visste jag då ännu inte var jag var”, berättar Haj Ali. ”Innan jag fördes in i fängelset fick jag genomgå en undersökning som gjordes på ett väldigt förnedrande sätt.” Proceduren tog ungefär en och en halv timme. Amerikanerna tog fingeravtryck, scannade av ögonens iris, och samlade prover, innan de förde honom till ett förhörsrum. ”Dessa rum liknar mest toaletter”, säger Haj Ali, ”översvämmade av avföring”. Två förhörsledare och en tolk satte sig på avstånd ifrån mig, längre bort från exkrementerna”. Haj Ali tvingades att sitta på golvet, i skiten. Den första frågan han fick var ”Är du sunni eller shia?” Haj Ali blev förbryllad. ”Det var första gången någonsin som jag hört den frågan”, säger han, och berättar att tidigare i Irak tillfrågades folk inte ens vid ansökan om giftermål om vilken religiös riktning de tillhörde.
Efter detta anklagades han för att ha attackerat ockupationens trupper. För att förklara sträckte Haj Ali sträckte fram sina fingrar, som är skadade på ett sätt som gör det omöjligt för honom att hantera ett vapen. ”Jag talade om för dem att jag inte var kapabel att delta och gav dem telefonnumret till den kirurg som hade opererat min hand.”
”De frågade också om jag kände Osama Bin Laden”, fortsätter Haj Ali. ”Jag svarade att jag kände till honom från TV”. De fortsatte att ställa liknande frågor, också om Saddam Hussein. ”Jag fick känslan av att de letade efter nånting att sätta dit mig för. Sedan påstod de att jag var antisemit och jag svarade att jag anser att semiterna är en del av hela mänsklighetens ursprung”. ”Du vet vad vi menar”, svarade en av förhörsledarna.
Efter detta fick Haj Ali höra att de som tillfångatagit honom visste att han var en inflytelserik person, att han var mukhtar i sin by. ”Varför inte samarbeta med oss?”, sa de. ”Vi kanske kan se till så att din hand blir opererad.” Förhörsledaren fortsatte: ”Vi är det mest framstående folket i världen. Vi har ockuperat er, och ni borde ge upp och samarbeta.”
Något som skulle stå klart senare var att gripandet av Haj Ali liksom många andra som delade hans öde, inte handlade om att ”stävja upproret”, utan snarare om att samla in underrättelseinformation och värva lojala samarbetspartners bland betydelsefulla personer i en by eller en stam. Men Haj Ali vek sig inte utan svarade att ”om ni själva ser er som ockupanter, då är motståndet mot den ockupationen tillåten såväl i islamisk lag som i internationell lag.” Förhörsledarna fortsatte att pressa honom att samarbeta, för att sedan hota att skicka honom till ett ställe ”där inte ens hundar kan leva, eller till Guantánamo”.
Efter detta inledande förhör placerades Haj Ali på en lastbil tillsammans med andra fångar, och säckar träddes över deras huvuden. ”Hur många har säckar över huvudet?”, frågade en av soldaterna. En av fångarna, en blind man, svarade att han inte hade någon. Även han hade anklagats för att ha attackerat ockupationens trupper. Därefter blev de nedtryckta och transporterades till en del av fängelsekomplexet som kallades ”Fiji”. Denna del bestod av tält, isolerade i grupper om fem, vilka omgärdades av taggtråd och sedan återigen avskildes av en femton meter hög mur. ”De som placerades där”, berättar Ali, ”var sådana som amerikanerna kallade för ’big fish’”.
Haj Ali fortsätter att berätta om levnadsförhållandena i fängelset. ”I varje tält trängdes fyrtio personer. Det fanns knappt någon plats alls, så ville man sova måste man lägga sig på sidan. I alla fem tälten bodde sammantaget ungefär trehundra personer.”
Fångarna tvingades använda portabla toaletter, vilket kunde innebära att man fick köa i två eller tre timmar. Ofta hade toaletten då hunnit fyllas till bredden med avföring innan det blev ens tur. Några andra sanitetsanordningar existerade knappt; i varje tält fick fångarna 75 liter vatten att dela på för alla ändamål. För att kunna dricka fick de använda flaskor tagna ur soporna. ”Även maten var av usel kvalitet”, berättar Haj Ali. ”Vi fick inga regelbundna måltider, och om någon enskild person bröt mot reglerna bestraffades vi kollektivt. Om en fånge till exempel pratade med en fånge från ett annat läger, drog de in en måltid för hela gruppen, eller tvingade alla att stå i solen under en längre period.
”En av de märkligare sakerna som inträffade”, berättar Haj Ali, ”var med en ung kille inblandad, en av Sadr-anhängarna. Sheikh Jaber Al-Qadi hette han. Eftersom alla utom han kom från sunni-städer som Falluja, Ramadi och Mosul, kände han sig utanför. Därför bad vi honom om att kalla till bön.” Det som då hände var att amerikanerna slet tag i honom och frågade: ”Varför ber du tillsammans med sunniterna?”, varefter de fortsatte att misshandla honom.
Under tiden i fängelset kom Haj Ali också i kontakt med folk från andra fängelser, såsom det i Mosul eller vid flygplatsen i Baghdad. Han lyssnade till berättelser om tortyr och såg spåren efter den på folks kroppar. Han hörde till och med talas om folk som injicerats med hallucinogena droger i syfte att framkalla skräckvisioner av skorpioner och andra mardrömslika bilder. Det var under denna period som Haj Ali fick idén att bilda en fångorganisation.
Så småningom förhördes Haj Ali igen, och återigen hotade de att skicka honom till Guantanamo. Enligt Haj Ali ”fanns kvinnliga soldater, som blottade sig under förhöret”. Under Ramadan infördes ytterligare ett stressmoment för fångarna. För en muslim är det under fastemånaden inte tillåtet att äta från solens uppgång till dess nedgång. Under denna period frestades fångarna med ett andra mål mat strax efter morgonbönen. ”De försökte bryta ner vår uthållighet på olika sätt”, förklarar Haj Ali. Till exempel lät man sex bullrande generatorer stå på dygnet runt. Varje generator var kopplad till tre lampor, vilket gav nästan obefintligt med ljus, men som däremot skapade en massa oljud. Givetvis fanns ingen elektricitet inne i tälten”.
En dag hörde Ali sitt nummer, 11716, ropas upp och han försågs med handklovar kring händer och fötter. Återigen drogs en säck ner över ansiktet på honom, och han fördes ut till en väntande arméjeep. ”När de tog av säcken igen såg jag en lång korridor där skrik hördes från människor som blev torterade.” De bad mig ta av kläderna; först min gallabiya, sedan undertröjan och till sist kalsongerna.” När han vägrade drog fem soldater tag i honom och slet av honom kläderna med tvång. Därefter blev han tvungen att gå en sträcka på tio meter som ledde fram till en trappa. ”De ville att jag skulle klättra upp längs stegen, men en skada på min ena fot gjorde att jag inte kunde lyfta benet ordentligt. Jag slant och föll och då började de slå mig. Därefter fick jag försöka igen. Så höll det på en timme innan jag lyckades ta mig upp för stegen.”
Efter detta placerades Haj Ali mot en vägg medan han i stående position bands fast till händerna i en dörrpost. ”De slog mig förstås igen, hällde urin och förorenat vatten över mig, skrev saker på min kropp, drog ett oladdat vapen mot mig, skrek svordomar in i örat på mig med en megafon och klickade med handbojorna strax intill mina öron. Så fick jag stå fram till dess att morgonbönen ropades ut”.
Vid tiden för morgonbönen kom en person och lyfte på huvan som dragits ner över Haj Alis ansikte. Han tilltalade honom med en libanesisk accent och frågade ”Känner du till mig?” Han fortsatte: ”Jag är välkänd. Jag har förhört folk i Gaza, på Västbanken och i södra Libanon. Jag har ett gott rykte om mig: Antingen får jag fram vad jag vill – eller så gör jag slut på honom”.
Handklovarna togs bort. Istället fick Haj Ali hänga som i ett kors över celldörren. ”Jag hänger upp dig i korsställning”, sa förhörsledaren. Nu fick han utstå ytterligare slag och ännu mer förorenat vatten. Ett skjutvapen trycktes mot känsliga delar av hans kropp. Ytterligare en person dök upp och lyfte på huvan. ”Jag kände igen hans arabiska accent, och förstod att han var israel, ursprungligen från Maghreb. Det är därför vi brukar säga att vi är offer för den amerikansk-israeliska ockupationen”.
På samma sätt fortsatte det i tre dagar i olika ställningar. De tvingade honom att stå på tå och hotade att ”låta hans hand ruttna bort”.
”Vad jag senare förstod”, säger Haj Ali, ”är att det jag genomgick var en del i en operation med namnet ’Iron Horse’, vars syfte vart att samla ihop inflytelserika personer, stamöverhuvuden och liknande, och förmå dem att samarbeta med ockupationen”. På morgonen den tredje dagen fick han åter tala med en utlänning, och återigen erbjöds han att bli frisläppt, mot att han utförde vissa uppgifter. ”Jag svarade att jag ingenting hade att säga”, berättar Haj Ali. ”Under hela den här perioden hörde jag skrik, kvinnor som skrek, barn som skrek… Så fort någon passerade förbi mig i korridoren, passade de på att slå till mig.
Efter middagsbönen försågs han återigen med handfängsel i form av plastband. Sedan förde de honom till en cell där han bands fast till händerna, liggande på rygg. En högtalare placerades i cellen, och låten ”By the rivers of Babylon” spelades om och om igen på full volym. ”I den stunden önskade jag faktiskt att de skulle sätta på mig huvan igen. Efter ett tag kom en förhörsledare in och tog bort högtalaren, men hörseln var borta. ”Jag hörde fortfarande den där låten, fastän musiken hade stängts av”. De försökte med att hälla vatten över huvudet på honom, men fortfarande kunde han inte höra ett ord av vad förhörsledaren sa.
Senare lät de honom stå upprätt mot cellgallret och sträcka ut händerna varpå hans händer fängslades i detta läge. ”Då hade jag inte fått mat på fem dagar”, berättar Haj Ali. Efter ett tag dök förhörsledaren upp och talade om att de hade förberett ett ’välkomstparty’”. Senare förstod Haj Ali att detta är något som alla tvingades genomgå.
”Jag fördes till cell nummer fyrtionio. Jag blev fotograferad, först med huva och sedan utan. När jag kastade ett öga på cellerna tvärs över korridoren, upptäckte jag att jag kände igen en av dem som satt därinne – en imam. Alla var nakna. ’Bry dig inte om det’, uppmanade de. ’Såhär har vi haft det i tre månader’”. Haj Ali försökte använda några använda pappersomslag att skyla sig med, men hindrades av amerikanerna.
”Alla tilldelades ett särskilt öknamn av amerikanerna”, berättar Haj Ali. En fick heta ’Big Chicken’, en annan ’Dracula’, och det fanns namn som ’Wolf man’, ’Joker’ och ’Gilligan’. Själv kallades jag för ’Colin Powell’”.
Nästa dag fick han träffa en av specialisterna, Charles Graner, som senare skulle komma att åtalas för brott begångna i Abu Ghraib. På ena handen hade Haj Ali ett sår som lagts om med ett bandage. Graner tog tag i bandaget och slet loss det, så att hela skorpan av koagulerat blod följde med.
Smärtan fick Haj Ali att förlora medvetandet. Följande dag bad han en av de kvinnliga fångvaktarna om något smärtstillande. ”Hon bad mig sträcka ut handen i glipan under dörren. Jag trodde att hon skulle titta på handen, men istället trampade hon på den och sa ’det här är en amerikansk typ av smärtstillande”.
Efter två veckor tilldelades han en filt. ”Jag försökte använda den för att skyla mig, och mina vänner gratulerade mig till den”. På den avdelning där Haj Ali befann sig, även kallat ”The Quarry”, villebrådet, kunde han höra folk skrika. ”När mat skulle distribueras till de kvinnliga fångarna skickade man nakna män för att servera dem.” De kvinnliga fångarna hade ofta tagits som gisslan för sina bröder, fäder eller söner. ”Vi hörde deras skrik, men det enda vi kunde göra var att ropa ’Allahu Akbar’”.
När två veckor hade gått började man påskynda förhören. Amerikanerna ville skicka tillbaka dem för att kunna ta in nya fångar, som kunde rotera mellan ”The Quarry” och tälten utanför.
”Varför förnedrar ni oss?” frågade en av Haj Alis vänner en kvinnlig soldat. Hon svarade då att ”sådan var ordern, att förnedra dem i den här positionen”.
Haj Ali fördes på nytt till förhörsrummet. Där fanns ett tiotal människor, vissa i militäruniform och andra i civila kläder. De hade telefoner med kameror i. ”Då visste jag inte att sådant var möjligt, utan trodde att de använde telefonerna till att spela in ljud eller nåt”, säger Haj Ali. Det var i detta rum de händelser ägde rum, som senare skulle kablas ut över världen som exempel på den amerikanska regimens tortyr och övergrepp.
”De tvingade mig att stå på en låda med en huva för ansiktet och armarna rakt utsträckta i luften. De sa att de skulle ge mig elchocker. Jag trodde dem inte. Då tog de två kablar och tryckte in dem i min kropp. Det kändes som att ögonen skulle falla ur sina hålor. Sedan föll jag till marken”.
Vid detta tillfälle råkade han bita sig i tungan. En läkare kom fram och föste undan huvan från ansiktet med ena tåspetsen och hällde vatten över honom. ”Han kunde inte se någon skada på tungan”, berättar Haj Ali, ”så han sa åt dem att fortsätta. Vanligtvis var läkarna delaktiga i tortyren. De kunde avslöja om en fånge låtsades, eller överdrev sin smärta. I sådana fall sa de åt torterarna att fortsätta”. Tre gånger blev han förd till samma rum, och fem gånger utsattes han där för elchocker.
Hans händer och huvud spändes fast vid ett rör i taket, och en bit torrt bröd trycktes in i hans mun. Därefter tog de foton av honom. Några gånger förhördes han också. Då brukade de hota honom och fråga om han ville ha mer tortyr. Då kunde Haj Ali svara att ”ju mer ni torterar oss, desto större blir den nåd Gud ger oss”.
Haj Ali var inte ensam om att utsättas för en sådan behandling. ”En av de saker jag såg”, berättar Ali, ”var hur de behandlade imamen från den största moskén i Falluja, en sjuttiofem år gammal man. De fick inte nog av att släpa omkring honom naken, utan klädde också ut honom i kvinnounderkläder”. ”En annan gång”, berättar Haj Ali, ”befallde de en fånge att urinera, samtidigt som han hade en säck över huvudet. När de tog bort säcken fick han se sin egen far, och detta tog de också bilder av”.
”Det fanns en imam där från en annan moské”, berättar Haj Ali. ”En av de kvinnliga soldaterna tog av sig kläderna framför honom och befallde honom att ha sex med henne. Han vägrade förstås. Då spände soldaten på sig en löspenis och våldtog mannen”.
Enligt Haj Ali fungerar dessa fängelser i praktiken som träningsläger för motståndsrörelsen. ”Kanske nittio procent av de intagna är helt oskyldiga”, säger han. ”Men när de kommer ut igen är de fullständigt beredda att ansluta sig till den väpnade kampen mot ockupanterna. Det är likadant för alla som blir behandlade på detta sätt, eller ser sin bror eller syster bli det”. Haj Ali understryker här vikten av att förstå vilka oerhörda konsekvenser arresteringarna och tortyren av kvinnor har för ett arabiskt samhälle. Efter fyrtionio dagar i ”The Quarry”, fick han höra sina förhörsledare prata om att han arresterats av misstag och att han skulle skickas tillbaka till tältet. Så nästa dag kom en soldat och hämtade honom, och återförde honom till tältlägret. ”Du har blivit pånyttfödd”, sa soldaten. Väl tillbaka i tältlägret, och efter att han blivit välkomnad av de andra, spenderade Haj Ali två dagar med att blicka upp emot himlen ”för att försöka sluta fred med ljuset igen, efter tiden i de mörka fängelsecellerna”. Han berättar att han under tiden i fängelset tappade trettioåtta kilo i vikt. ”Detta vet jag för att jag fick ett band runt handleden när jag togs in, där kroppsvikten angavs”.
Han fick tillbaka sina ägodelar efter detta, och föstes återigen in i en lastbil med en huva för ansiktet, men denna gång slapp han handfängsel. Efter att ha färdats ett tag slängdes han så ut ur lastbilen. ”När jag drog bort huvan från ansiktet såg jag att jag befann mig på en motorväg. Det var så jag fick reda på att jag blivit frisläppt”.
Så slutar Haj Alis berättelse från Abu Ghraib. Efter att han släppts fri och skandalen kring Abu Ghraib blivit offentlig, fick han utbildning av FN i mänskliga rättigheter. Han ville låta sina erfarenheter komma till användning i en ny organisation, och vände sig till den irakiska regeringen för att be om hjälp, men de svarade bara att ”i fängelser existerar inte något som kan kallas missförhållanden”.
De kallade till konferens ändå. Många slöt upp och en ny organisation grundades: ”Föreningen för de amerikanska ockupationsfängelsernas offer.” Syftet med organisationen är att sprida information om tortyren i fängelserna, erbjuda stöd till offren och hjälpa anhöriga att få kontakt med fängslade familjemedlemmar. Organisationen fokuserar inte enbart på amerikanerna. ”Flera av fängelserna drivs av privata företag, av kontraktörer”, säger Haj Ali. ”Där finns folk från hela världen. Det är inte bara amerikanerna som är skyldiga”.
”Allt det som händer i Irak nu är en väldigt naturlig reaktion på dessa brott”, säger Haj Ali. ”Det omtalade våldet är en fullständigt logisk respons”. Han fortsätter: ”Under Saddams tid fanns tretton fängelser. Nu finns det trettiosex stycken som drivs av regeringen, och ytterligare tvåhundra som drivs av regeringens milis. Förhållandena i de irakiska fängelserna har förvärrats. Vi har sett dokumenterade fall av människor som fått fingrarna avskurna och vars handflator genomborrats, allt under överinseende av USA: s regering”. ”De brott som begås i Irak är också brott mot folken i Europa och USA. De tappar ansiktet. Tortyren utförs av folk från alla nationaliteter”, säger Haj Ali med eftertryck. Han fortsätter: ”Jag anklagar inte någon som kidnappar en utlänning. Det är en reaktion på vad de har tvingats utstå”. Hans organisation arbetar nu med medicinsk och psykologisk rehabilitering för de drabbade.
