Den borgerliga regeringen planerar att sälja statliga bolag för 200 miljarder kronor under innevarande mandatperiod. Motivet till utförsäljningarna kan sammanfattas enligt följande: nyliberal ideologi.
I en första omgång är sex bolag utpekade: Nordea, Telia Sonera, OMX, Vasakronan, SBAB och Vin & Sprit. En påstådd anledning till utförsäljningarna är att betala av på statsskulden.
Teoretiskt skulle detta innebära mindre räntekostnader för staten. Nu är det emellertid så att de planerade vinsterna för bolagen är större än de minskade räntekostnaderna. Detta innebär med andra ord en löpande förlust framöver. Att minska statsskulden är därför inte något hållbart skäl. Speciellt inte då Sveriges offentliga skuldsituation är utomordentligt god.

Den formella benämningen när man beskriver olika länders offentliga skulder är offentlig nettoskuld. Detta syftar till det samlade resultatet av ett lands offentliga finansiella tillgångar med avdrag för skulderna. Fasta tillgångar i form av byggnader och järnvägar m.m. tas inte upp.
Sverige har inte längre någon offentlig nettoskuld. Det finns visserligen skulder, men dessa överträffas av ännu större finansiella tillgångar. Summan är istället ett överskott på dryga 500 miljarder kronor.
I diagrammet ser vi att det bara är ett fåtal av OECD-länderna, däribland Norge och Finland, som överträffar Sverige när det gäller offentliga förmögenheter. Diagrammet visar skulderna som procent av BNP. Negativ skuld är således tillgångar. De allra flesta länderna har skulder, totalt sett.
Att ett land befinner sig på skuldsidan innebär nödvändigtvis inte problem. Det beror på vad de lånade pengarna använts till. I de allra flesta fall rör det sig om fruktbara investeringar som betalas av under längre tid, exempelvis vägar, sjukhus och universitet m.m. som förhoppningsvis bidrar till en positiv utveckling.

Vi kan konstatera åtminstone tre viktiga saker när vi jämför ländernas offentliga nettoskulder. 1. Det finns inget som säger att offentlig skuldsättning per automatik är av ondo. Många länder har stora skulder som balanseras av värdefulla investeringar som betalas efterhand som de förbrukas. 2. Sverige har under inga omständigheter problem med ”statsskulden”
Tvärtom, vi har synnerligen goda möjligheter till omfattande investeringar och fortfarande vara skuldfria. 3. Sveriges skuldläge kan överhuvudtaget inte motivera utförsäljning av väl fungerande statliga företag.

I Sverige finns fortfarande en utbredd föreställning om att vi har problem med en stor statsskuld. Detta är en seglivad myt som grundades genom Svenskt Näringslivs (dåvarande SAF) opinionsbildning kring ”krisen” under 1970-talet och framåt. Kristänkandet blev ledstjärnan i en strategi att svartmåla det svenska välfärdssamhället. Med krisens hjälp kunde nyliberala idéer få fotfäste. 1982 var framgången ett faktum. Socialdemokraterna vann visserligen valet men påbörjade sin Tredje vägens politik, vars ekonomiska program utgick från kristänkandet. Lösningarna hade starka inslag av nyliberala resonemang och bröt därmed den traditionella keynesianska inriktningen. Näringslivet stod både för problembeskrivning och lösningar.

Idag ger de statliga bolagen vinster och utgör en viktig del i Sveriges långsiktiga närings- och regionalpolitik. Utan några hållbara motiv kommer de att säljas till högstbjudande – trots att de svenska statsfinanserna är bland de starkaste i världen. Regeringens skäl för detta är rent ideologiska och stämmer väl överens med ett av nyliberalismens mål – utplånande av gemensamt ägande.