De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.
Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.
”Företaget har gått bra historiskt, och vi brukar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Metalls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”
Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.
Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetarklassen.
Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt politiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad som driver denna grupp och hur de ser på världen har undersökts i otaliga studier och böcker. Bland de mest kända är sociologen Arlie Russell Hochschild och juridikprofessorn Joan C. Williams. Även nuvarande vicepresidenten J.D. Vance har bidragit med sin självbiografiska Hillbilly Elegy.
Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill ”förstå arbetarklassen”. De har ofta även en politisk agenda: den som inte försöker förstå dessa människor kommer även i framtiden att förlora val.
Williams skriver i Outclassed: ”Om du bryr dig om klimatförändringar, abort eller vill försvara demokratin, måste du bry dig om den lägre medelklassen.” Klassblindhet, menar hon, är självdestruktiv för den som har progressiva värderingar.
Vänstern tenderar att förklara västvärldens högerpopulistiska våg med materiella omständigheter: brist på sjukvård, bieffekter av handelsavtal som Nafta och sjunkande reallöner.
Denna samhällsutveckling har missgynnat arbetarklassen, särskilt männen, vilket fått många att vända sig mot samhället och anamma reaktionära idéer.
Om vi drar en parallell till Sverige visar SCB:s senaste partisympatiundersökning att 25 procent av LO-väljarna röstar på Sverigedemokraterna – en minskning från fjolårets 30 procent. Men enligt SCB:s statistikdatabas sympatiserar fortfarande 32 procent av LO-männen med SD – en stabil siffra över tid.
En vanlig förklaring är att både Socialdemokraterna och Demokraterna har tappat arbetarna, och i synnerhet arbetarmännen. Teorierna om varför är många: att partierna fokuserat på kulturfrågor, att klassförtryck ersatts med fokus på minoritetsgrupper, eller att kampen mot inflation prioriterats över kampen mot arbetslöshet.
Williams föreslår i Outclassed ytterligare en förklaring: att det är osäkerhet på arbetsmarknaden, snarare än fattigdom, som driver människor till högern.
Hon beskriver hur dagens säkra arbeten främst finns inom den så kallade pink collar-sektorn – typiskt kvinnliga yrken inom service, omsorg och kundbemötande, ofta deltidsarbete och ganska osäkra anställningar.
Dessa står i kontrast till stabila manliga arbetarjobb (blue collar) eller välbetalda tjänsteyrken (white collar).
Vad manliga arbetare efterfrågar är inte bidrag eller medborgarlön, utan stabila, välbetalda, klassiskt manliga arbeten. Slutsatsen hos Williams – och många andra – är att dessa människor har en stark yrkesidentitet. De vill känna stolthet över sitt arbete, att samhället ser och erkänner deras bidrag. Att de har sin pålitliga roll som familjeförsörjare, och utan den inte vet vilka de är eller vilken roll de fyller. De vill inte främst ha pengar, utan återvinna sin gamla status.
Status är ett komplext begrepp som delvis – men inte uteslutande – hänger ihop med utbildning, arbete och inkomst. Studier visar att arbetarkvinnor upplever att deras status har ökat, medan arbetarmän upplever att den har sjunkit, trots liknande ekonomiska förutsättningar. Högre utbildning har fått allt större symbolisk betydelse, även om den inte alltid leder till bättre löner eller villkor.
Sverige har hanterat dessa förändringar bättre än USA, inte minst genom satsningar på omskolning och vidareutbildning när industrier lagts ned eller flyttat utomlands. Det har varit en styrka i den nordiska välfärdsmodellen: att ge människor en andra chans, att låta dem finna sin plats i det nya samhället och behålla en viss status. Sverige har inga breda rostbälten eller appalachiska opioidhärdar – här är livslångt lärande och flyttbidrag tidens melodi.
Plånboksfrågor och välfärd återkommer ofta som lösningar för att vinna tillbaka arbetarmän från SD eller Trump
Men här finns en stötesten. Plånboksfrågor och välfärd återkommer ofta som lösningar för att vinna tillbaka arbetarmän från SD eller Trump. När det gäller det sociala och kulturella blir det däremot svårare. Statusförlust kan nämligen bara kompenseras till en viss gräns med ekonomiska medel.
Hur ska man förhålla sig till dem som anser att feminismen gått för långt, eller att rätten att dra rasistiska skämt inger en känsla av frihet? Det har skett en kulturell förändring som vänstern inte vill kompromissa med – men det vill inte SD-väljarna heller.
Williams föreslår något så ovanligt som familjeterapi – där vänstern särskilt ska träna på att inte tala nedsättande om en grupp som redan känner sig som förlorare. Inte håna särskrivningar eller använda idén om ”vita kränkta män” som den eviga syndabocken. Hon menar att i den moderna kapitalistiska ekonomin har industriarbetare tappat både ekonomiskt och statusmässigt, och vänstern behöver inte gnugga in det hårdare hos dem.
Man kan se försök till detta i Sverige. Socialdemokraterna har återvänt från de kulturella frågorna till de ekonomiska. I sitt linjetal på partikongressen i maj 2025 betonade Magdalena Andersson att det är vanliga arbetare som måste prioriteras – i ett läge där reallöner urholkats och hushållsekonomin blivit en kamp. Vänsterpartiet har samtidigt förtydligat sin arbetarklassprofil, med särskilt fokus på industriarbetare, pensioner, skolor och jobbtillväxt.
Men spänningen kvarstår. Skillnader i syn på feminism, mångfald och kulturkamp låter sig inte lösas med prat eller plånbokspolitik. Det växande fältet av böcker om den vita amerikanska arbetarklassen erbjuder inga definitiva svar, men det är en början. Ett sätt att närma sig ett mer konstruktivt förhållningssätt till arbetarmännen – och till den statuskamp som pågår under ytan i både USA och Sverige.
