Vad som driver denna grupp och hur de ser på världen har undersökts i otaliga studier och böcker. Bland de mest kända är sociologen Arlie Russell Hochschild och juridikprofessorn Joan C. Williams. Även nuvarande vicepresidenten J.D. Vance har bidragit med sin självbiografiska Hillbilly Elegy.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill ”förstå arbetar­klassen”. De har ofta även en politisk agenda: den som inte försöker förstå dessa människor kommer även i framtiden att förlora val.

Williams skriver i Outclassed: ”Om du bryr dig om klimatförändringar, abort eller vill försva­ra demokratin, måste du bry dig om den lägre medelklassen.” Klassblindhet, menar hon, är självdestruktiv för den som har progressiva värderingar.

Vänstern tenderar att förklara västvärldens högerpopulistiska våg med materiella om­ständigheter: brist på sjukvård, bieffekter av handelsavtal som Nafta och sjunkande reallö­ner.

Denna samhällsutveckling har missgynnat arbetarklassen, särskilt männen, vilket fått många att vända sig mot samhället och anamma reaktionära idéer.

Om vi drar en parallell till Sverige visar SCB:s senaste partisympatiundersökning att 25 pro­cent av LO-väljarna röstar på Sverigedemokra­terna – en minskning från fjolårets 30 procent. Men enligt SCB:s statistikdatabas sympatiserar fortfarande 32 procent av LO-männen med SD – en stabil siffra över tid.

En vanlig förklaring är att både Socialdemo­kraterna och Demokraterna har tappat arbetar­na, och i synnerhet arbetarmännen. Teorierna om varför är många: att partierna fokuserat på kulturfrågor, att klassförtryck ersatts med fo­kus på minoritetsgrupper, eller att kampen mot inflation prioriterats över kampen mot arbets­löshet.

Williams föreslår i Outclassed ytterligare en förklaring: att det är osäkerhet på arbets­marknaden, snarare än fattigdom, som driver människor till högern.

Hon beskriver hur dagens säkra arbeten främst finns inom den så kallade pink collar-sek­torn – typiskt kvinnliga yrken inom service, om­sorg och kundbemötande, ofta deltidsarbete och ganska osäkra anställningar.

Dessa står i kontrast till stabila manliga arbe­tarjobb (blue collar) eller välbetalda tjänsteyr­ken (white collar).

Vad manliga arbetare efterfrågar är inte bi­drag eller medborgarlön, utan stabila, välbe­talda, klassiskt manliga arbeten. Slutsatsen hos Williams – och många andra – är att dessa människor har en stark yrkesidentitet. De vill känna stolthet över sitt arbete, att samhället ser och erkänner deras bidrag. Att de har sin pålitliga roll som familjeförsörjare, och utan den inte vet vilka de är eller vilken roll de fyller. De vill inte främst ha pengar, utan återvinna sin gamla status.

Status är ett komplext begrepp som delvis – men inte uteslutande – hänger ihop med utbild­ning, arbete och inkomst. Studier visar att arbe­tarkvinnor upplever att deras status har ökat, medan arbetarmän upplever att den har sjunkit, trots liknande ekonomiska förutsättningar. Hö­gre utbildning har fått allt större symbolisk be­tydelse, även om den inte alltid leder till bättre löner eller villkor.

Sverige har hanterat dessa förändringar bätt­re än USA, inte minst genom satsningar på om­skolning och vidareutbildning när industrier lagts ned eller flyttat utomlands. Det har varit en styrka i den nordiska välfärdsmodellen: att ge människor en andra chans, att låta dem finna sin plats i det nya samhället och behålla en viss status. Sverige har inga breda rostbälten eller appalachiska opioidhärdar – här är livslångt lä­rande och flyttbidrag tidens melodi.

Plånboksfrågor och välfärd återkommer ofta som lösningar för att vinna tillbaka arbetarmän från SD eller Trump

Men här finns en stötesten. Plånboksfrågor och välfärd återkommer ofta som lösningar för att vinna tillbaka arbetarmän från SD eller Trump. När det gäller det sociala och kulturel­la blir det däremot svårare. Statusförlust kan nämligen bara kompenseras till en viss gräns med ekonomiska medel.

Hur ska man förhålla sig till dem som anser att feminismen gått för långt, eller att rätten att dra rasistiska skämt inger en känsla av frihet? Det har skett en kulturell förändring som vän­stern inte vill kompromissa med – men det vill inte SD-väljarna heller.

Williams föreslår något så ovanligt som fa­miljeterapi – där vänstern särskilt ska träna på att inte tala nedsättande om en grupp som redan känner sig som förlorare. Inte håna sär­skrivningar eller använda idén om ”vita kränkta män” som den eviga syndabocken. Hon menar att i den moderna kapitalistiska ekonomin har industriarbetare tappat både ekonomiskt och statusmässigt, och vänstern behöver inte gnug­ga in det hårdare hos dem.

Man kan se försök till detta i Sverige. Soci­aldemokraterna har återvänt från de kulturella frågorna till de ekonomiska. I sitt linjetal på partikongressen i maj 2025 betonade Mag­dalena Andersson att det är vanliga arbetare som måste prioriteras – i ett läge där reallö­ner urholkats och hushållsekonomin blivit en kamp. Vänsterpartiet har samtidigt förtydligat sin arbetarklassprofil, med särskilt fokus på industriarbetare, pensioner, skolor och jobb­tillväxt.

Något lånat, något rött

Socialdemokraterna svänger – men åt vilket håll? Flamman besöker partikongressen i Göteborg.

Inrikes Jacob Lundberg

Men spänningen kvarstår. Skillnader i syn på feminism, mångfald och kulturkamp låter sig inte lösas med prat eller plånbokspolitik. Det växande fältet av böcker om den vita amerikan­ska arbetarklassen erbjuder inga definitiva svar, men det är en början. Ett sätt att närma sig ett mer konstruktivt förhållningssätt till arbetar­männen – och till den statuskamp som pågår under ytan i både USA och Sverige.