Efter en veckas regeringskris och försök att blockera en populistisk regering är Femstjärnerörelsens och Legas regering åter på plats i Rom. Men även om konfrontationen med Bryssel är välkommen är det ingen progressiv seger.
Det tog en vecka, sedan var man tillbaka på ruta ett igen. Italiens president Sergio Mattarella vägrade först acceptera den finansminister som Femstjärnerörelsen och Lega hade föreslagit. I stället kallade han in en luttrad IMF-ekonom att leda en teknokratregering i väntan på nyval. Problemet var bara att populisterna kontrollerar parlamentet. Dessutom kom nya opinionsundersökningar som visade att båda partierna hade ökat sitt stöd sedan valet, och då främst Lega som i en undersökning till och med var största parti. Mattarella fick alltså finna sig i att Guiseppe Conte tar över premiärministerposten sedan en ny finansminister utsetts, Giovanni Tria.
Till skillnad från den petade finansministerkandidaten Paolo Savona vill Tria att Italien stannar i eurozonen, i övrigt är det dock inte mycket som skiljer dem åt. Det faktum att Savona diskvalificerades för att han tidigare ska ha sagt att euron är ett ”fängelse” för Italien – en enligt de flesta ekonomer helt korrekt beskrivning – fick många att kräva att president Mattarella avgår eller ställs inför riksrätt. Mattarella hänvisade i sin tur till den italienska grundlagen som säger att Italien ska styras i enlighet med EU:s principer. Frågor kvarstår dock om var presidentens makt slutar och på vems uppdrag han kan och bör agera.
Utpressningsförsök
Enligt makthavare och experter på EU-nivå har försöken att avskräcka Italien från att tillsätta en EU-skeptisk, populistisk regering inget med politik att göra. Det tycks för dem vara en helt igenom ekonomisk fråga, något som nödvändigtvis måste falla på sin egen orimlighet eftersom marknaden kommer att sända ut subtila signaler som övertygar folket om att ändra sig. Det var kontentan av den tyske EU-kommissionären Günther Oettingers uttalande i en intervju i förra veckan:
– Jag tror att de kommande veckorna kommer att visa att utvecklingen på marknaderna, statsobligationerna och för Italiens ekonomi kommer vara så långtgående att det blir en möjlig signal till väljarna att inte rösta på populister till höger eller vänster.
Jag tror att de kommande veckorna kommer att visa att utvecklingen på marknaderna, statsobligationerna och för Italiens ekonomi kommer vara så långtgående att det blir en möjlig signal till väljarna att inte rösta på populister till höger eller vänster
Uttalandet fick hård kritik, inte bara från italienskt håll utan även från Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Rådets Donald Tusk. Det är dock tydligt att det är just det man hoppas på.
Men i fråga om eurozonen är argument om marknadens ”osynliga hand” inte lika gångbara som på andra håll. Som den tyske ekonomijournalisten Paul Steinhardt har påpekat är marknadens beteende gentemot Italien ett helt och hållet politiskt fenomen.
I Europeiska Centralbankens senaste rapport från slutet av maj står det att finanspolitiken i euroländer med hög statsskuld kan påverka räntorna för vissa statsobligationer inom eurozonen (Italiens statsskuld är 132 procent BNP – den näst högsta efter Greklands). Enligt bankens vice-chef Vítor Constancio är budskapet tydligt. ”Italien måste hålla sig till EU-reglerna om finanspolitiken. Det är budskapet”.
De senaste sex månaderna har räntan på italienska statsobligationer stigit till 2,55 procent. Det är nästan två procentenheter mer än de tyska. Det är helt naturligt att mainstreammedia och den nyliberala politikerklassen beskriver det som varningssignaler från kapitalmarknaderna. Men eftersom ECB och den italienska centralbanken kan styra räntan genom att köpa statspapper bör det enligt Steinhardt tolkas som ett politiskt motiverat angrepp från den odemokratiska ECB på en demokratiskt vald regering.
I spekulationerna om varifrån ordern till ECB och Mattarella om att blockera Contes regering kom ifrån har både Angela Merkel och den tyska centralbanken nämnts. Det faktum att Femstjärnerörelsen och Lega har egen majoritet i parlamentet – som dessutom bara lär bli större i händelse av nyval – verkar dock ha tvingat etablissemanget att acceptera faktum.
Motsägelsefullt program
Men trots att konfrontationen mellan Italien och Tyskland är välkommen utgör den nya italienska regeringen ingen seger för det progressiva Europa. Delade meningar råder visserligen om hur det ekonomiska programmet ska tolkas och vad det kommer att få för konsekvenser om det implementeras. Vissa pekar på de keynesianska inslagen som syftar till att stimulera efterfrågan genom vidlyftiga investeringsökningar i den offentliga sektorn. Det faktum att man vill sänka pensionsåldern till 60, öka de offentliga utgifterna och införa basinkomst ses som bevis på dess progressiva agenda.
Samtidigt finns inslag som uppenbarligen drivits igenom av det traditionellt marknadsliberala och statsfientliga Lega, såsom kravet på en platt skatt. Det är något som kraftigt skulle gynna de rikaste samtidigt som det berövar regeringen nödvändiga skatteintäkter. För den franske ekonomen Daniel Cohen är dessa motsägelser så stora att han inte tror att regeringen kommer att kunna genomdriva sitt program.
– Det här är en allians mellan två radikala partier från olika kulturer, ett från norr och ett från södern. Femstjärnerörelsen vill sänka pensionsåldern, införa basinkomst och öka utgifterna. Lega vill sänka skatten, vilket gör at underskottet riskerar att växa från två till sju procent. Man kan sänka skatten eller öka utgifterna, men om man gör båda två samtidigt blir situationen explosiv.
Risk för ny finanskris
Hittills har Italien i likhet med andra skuldsatta sydeuropeiska länder hållits flytande med hjälp av det som kallas ”quantitative easing”, alltså den europeiska centralbankens uppköp av ländernas dyra statsobligationer. För Cohen är det osäkert om den politiken kommer att kunna fortsätta med den nya regeringen i Italien, något som skulle kunna leda till en ny finanskris.
– Om den italienska statsskulden attackeras av spekulanter ser jag inte vad ECB kan göra. Jag ser inte hur de ska kunna fortsätta köpa deras skuldbrev för att hålla dem flytande. Det är möjligt men det krävs ett enormt mod av ECB-chefen Mario Draghi. Vi rör oss alltså kanske mot en ny finanskris. Jag tror att vi går mot en konfrontation, inte genast men om regeringen insisterar på att fullfölja sitt motsägelsefulla program och det kommer en finanskris kan det bli tal om att Italien måste lämna eurozonen, säger han.
Han påpekar också att ECB är delad i två fraktioner. Chefen Mario Draghi som satt allt sitt politiska kapital på spel för att rädda euron kommer att lämna sin post nästa år. Han kan då efterträdas av chefen för den tyska centralbanken Jens Weidmann, en person som alltid varit öppet kritisk mot Draghis expansiva politik. En konfrontation mellan honom och den nya italienska regeringen skulle kunna utlösa en kris som tvingar Italien att lämna euron hävdar Cohen.
Under tiden har den nya italienska regeringen redan sjösatt den del av programmet som är allt annat än motsägelsefull. I lördags meddelade Legas ledare och inrikesministern Matteo Salvini på plats i den sicilianska hamnstaden Pozzalo att ”det ljuva livet är över för illegala migranter”.
