Ingen förkroppsligar den tyska efterkrigshistorien bättre än den nu åttioårige Wolf Biermann, poeten och protestsångaren som gav röst åt motståndet i DDR och som skulle ha varit en minst lika värdig nobelpristagare som Bob Dylan. I likhet med den amerikanske barden har nu även Biermann givit ut sina memoarer; Warte nicht auf bessre Zeiten! (Vänta inte på bättre tider). Boken, som är en av de mest initierade skildringarna hittills av DDR:s uppgång och fall, har blivit en försäljningssuccé i Tyskland.
Wolf Biermann föddes 1936 i en arbetarfamilj i Hamburg. Med en judisk far räknades han som Mischling, raslagstiftningens beteckning för en individ av blandat judiskt-ariskt ursprung. Fadern, som tillhörde en kommunistisk motståndsgrupp mot Hitlerregimen, arresterades tidigt och skickades efter åratal i fängelse till Auschwitz, där han mördades. Efter kriget sände modern sin son till en internatskola i DDR, för att han skulle delta i uppbyggandet av ett nytt antifascistiskt Tyskland.
Den unge Biermann var inte den ende som tagit steget att flytta till DDR. Många intellektuella med sympatier för det kommunistiska samhällsbygget hade sökt sig dit och inom kort blev Östberlin en kreativ kulturmiljö. Det var här som Biermann började framträda med egna sånger och dikter, uppmuntrad av kompositören och Brechtmedarbetaren Hanns Eisler, som fast han skrivit musiken till DDR:s nationalsång stod i opposition mot regimens allt mer fyrkantiga kulturpolitik. Snart hörde också Biermann till oppositionen och det dröjde bara två år innan han uteslöts ur kommunistpartiet och belades med såväl publicerings- som uppträdandeförbud. Därpå följde elva år av isolering, då han måste inskränka sig till att framträda privat inför vänkretsen i hemmet på Chaussestrasse 131. Han förbjöds till och med att sitta i publiken vid offentliga konserter. Samtidigt blev hans publik på andra sidan muren större och större. Hans i hemlandet förbjudna dikter lästes i Västtyskland och punktligt till DDR:s 20-årsjubileum 1969 utkom LP-skivan Chaussestrasse 131, en oerhörd provokation i de östtyska kulturbyråkraternas ögon. Repressionen tilltog nu i styrka. 1974 dömdes exempelvis en person till tre och ett halvt års fängelse för att ha skrivit av en Biermanndikt och låtit den cirkulera.
För berömd för att fängslas, men ständigt trakasserad med baktanken att han självmant skulle anhålla om att få lämna landet
Trots att bostaden stod under Stasis bevakning dygnet runt kunde Biermann ta emot besökare från väst, som kom för att etablera kontakt och överlämna insmugglad litteratur. Bland dem som knackade på hos Biermanns kan nämnas Joan Baez, Allen Ginsberg, Herbert Marcuse, Rudi Dutschke, Peter Weiss och Ulrike Meinhof.
Med sina fräcka dikter och sånger, vilka häcklade allt från muren till Stasis hundar, hade Biermann blivit statsfiende nummer ett i DDR, för berömd för att fängslas, men ständigt trakasserad med baktanken att han självmant skulle anhålla om att få lämna landet. I likhet med många andra dissidenter vägrade han dock ge sig av, eftersom han fortfarande såg sig som kommunist i strid mot falska kommunister och deras privilegiestat, som en gång Brecht en kamrat utan partibok. Med tiden blev det allt viktigare för regimen att bli kvitt sin främste gisslare. Tillfället kom i samband med en inbjudan från det västtyska industriarbetarfacket I G Metall till en konsertturné i november 1976. Tre dagar efter den första konserten i Köln fråntogs han sitt medborgarskap.
Partiet hade förberett sig på protester i väst mot fördrivningen av Biermann. Sådana strömmade också in. Bland de protesterande fanns kända namn som Willy Brandt, Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre, Heinrich Böll, Hans Magnus Enzensberger, Günter Grass och Günter Wallraff. Värre i regimens ögon var att det italienska kommunistpartiet inbjöd Biermann till en serie konserter i Italien och att det västtyska broderpartiet förlorade hälften av sina medlemmar. Man hade inte heller väntat sig så omfattande protester på hemmaplan. Kritiken tog fart efter att tretton kända östtyska författare i ett öppet brev till partiet krävt att beslutet skulle tas tillbaka. Repressalierna blev omfattande, alltifrån fängelse till förlust av anställningar och studieplatser.
Efter Tysklands återförening har Biermann omvärderat tidigare uppfattningar, som den att DDR skulle ha varit den bättre hälften av det delade Tyskland. Numera beskriver han DDR som en totalitär diktatur, men klokt nog utan att sätta likhetstecken mellan DDR och den nazistiska terrorstaten. När Biermann 2003 gav sitt stöd åt den USA-ledda invasionen i Irak hamnade han i öppen konflikt med den tyska fredsrörelsen, och vid den tyska riksdagens 25-årsfirande av murens fall passade han som inbjuden gäst på att gå till generalangrepp på vänsterpartiet Die Linke, i Biermanns ögon en eländig rest av den gamla östtyska polisstaten. Men som den vänstermänniska Biermann ändå är avslutade han sitt framträdande med att påminna om att den sjunde november också är årsdagen av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, en historisk händelse minst lika viktig att fira som Berlinmurens fall.
Biermanns självbiografi Warte nicht auf bessre Zeiten, tillika titeln på en av hans mest berömda sånger, framförd vid den legendariska konserten i Köln 1976, är inte bara en inifrånskildring av den numera upplösta östtyska staten, utan även en ovanligt medryckande berättelse om ett halvsekel tysk historia. Det är bara att hoppas, att en översättning till svenska är under arbete.
