– Planet har lyft, men pojkarna är kvar i Sverige, säger hon då. 

När hon skriver ett dygn senare är de inte längre det.

Till vardags jobbar Romila Khan som socionom, men på fritiden har hon engagerat sig i flera utvisningsfall som rör utsatta kvinnor. 

En av dem är Sadia Umar, som suttit i förvar i väntan på utvisning sedan sommaren 2024, något hennes juridiska ombud anmält till FN. Hon kom till Sverige 2011, och är gift med en svensk man. Nu sitter Sadia på sluten vård, där Romila nu är och besöker henne.

Pojkarna hon talar om är Sadias söner – Adan, 19, Falak, 18, och Arsh, 15. En fredagsmorgon i början av mars väcktes bröderna av en grupp poliser, som bad dem klä på sig och följa med utan att de fick veta vart.

Yngsta brodern Arsh har autism, epilepsi och en intellektuell funktionsnedsättning, något storebror Falak berättar ”ses som ett straff från Gud” i en intervju med DN. Familjen är oroliga att han inte skulle få någon vård, eller det stöd han behöver dagligen.

Trots detta har Migrationsverket i två separata asylprocesser kommit fram till att varken Sadia eller hennes söner har tillräckliga skyddsbehov, och anser att de ska utvisas.

– Pojkarna har bott i Åkersberga i 14 år. De kan inget om Pakistan, talar inte språket, känner ingen. Sverige har satsat på killarna sedan förskolan, nu är det dags att skörda. Varför slösa de här resurserna bara för att göra en poäng?

Med bara timmar kvar till att flyget ska lyfta avbryts brödernas utvisning, med hänvisning till deras mående. Dagen efter kommer preskriptionstiden att gå ut för familjens utvisningsbeslut, vilket tillåter dem att söka asyl på nytt.

Migrationsverket tar inte hänsyn till något längre, vi ska bara ut, siffran ska bli högre till nästa val.

Det sker inte. Samma dag som preskriberingen förs Falak och Adan för tredje gången till Arlanda, och sätts på ett flyg – som lyfter, utan mamma Sadia eller lillebror Arsh. Brödernas advokat Mona Haghgou Strindberg menar att utvisningen planerats och genomförts helt utan att hon kontaktats eller informerats av gränspolisen.

– Nu tar de barnen. Var går gränsen? Familjer ska inte delas på det sättet, de hade lovat att en eventuell utvisning skulle ske tillsammans. Det här är gangsterfasoner, övergrepp, säger Romila Khan upprört.

– Rent krasst känns det som beställningsjobb från regeringen. Man tar inte hänsyn till något längre, vi ska bara ut, siffran ska bli högre till nästa val. Det här Sverige känner jag inte igen, och jag har bott här i 40 år.

Samma vecka debatteras ett migrationspolitiskt reformpaket i riksdagen, som uttryckligen tagits fram ”i syfte att få fler att lämna Sverige efter ett beslut om avlägsnande”. De som får avslag på sin asylansökan ska inte längre istället få söka arbets- eller uppehållstillstånd, och ”återreseförbud” ska kunna gälla i fem år i stället för ett.

Under debatten frågade miljöpartisten Annika Hirvonen socialdemokraten Ola Möller (S) om hans parti anser att den som inte kan återvända till sitt hemland ska ”kunna födas och dö på Migrationsverkets återvändandecenter”. Ola Möller svarar, ordagrant:

– Herr talman! Slutsatsen blir ju den, ja.

Ludvig Aspling (SD), som deltog i debatten, menar i ett mejl till Flamman att ”regeländringarna inte påverkar asylprocessen som sådan”, då de som omfattas av ändringarna redan fått sin asylansökan prövad, i vissa fall i domstol.

”Skälet till att vi måste minska asylinvandringen är att denna i stort varit en katastrof för Sverige”, konstaterar han. Tony Haddou (bilden), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, säger till Flamman att denna regering ”har en iver att utvisa människor”.

– Det är häpnadsväckande att driva igenom ett sådant här otroligt dåligt förslag. I praktiken kommer man göra människor permanent papperslösa. Det är ansvarslöst och rättsvidrigt.

Preskriptionstiden på utvisningsbeslut ska förlängas med ett år, från 4 till 5, samt inte börja gälla förrän individen har lämnat Sverige. Viktor Wärnick (M) argumenterar i riksdagen för att dagens lagstiftning gör att människor ”blir del av det så kallade skuggsamhället” genom att stanna kvar i Sverige trots ett utvisningsbeslut.

– Man ska bli av med försörjning, boende, inte få studera och kastas ut från systemen. Det driver ut människor i utsatthet, ökar exploateringen på arbetsmarknaden, och sätter människor i rättslöshet, numera på livstid, säger Tony Haddou.

– Det här är ytterligare ett steg i att angripa asylsökande.