Många har reagerat på att Vänsterpartiets kongress beslöt att inte lägga till ”antirasistiskt” till partiprogrammets formulering ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”. Eftersom vi i Storstockholms Antirasistiska Utskott stod bakom förslaget, så är vi självklart besvikna. Samtidigt tror vi att många misstolkat grunderna för beslutet.
I TT:s rapportering, som publicerats i flera tidningar, kunde man läsa att ”Det fanns en oro för att det blir svårare att samla stora grupper i en gemensam kamp mot kapitalismen.” Som om partiet vill locka till sig rasistiska väljare – något vi inte alls känner igen från kongressdebatten.
Ett av de främsta motargumenten kom i stället från Ali Esbati, som poängterade att vi redan är ett antirasistiskt parti, och att vår analys kan bli svagare om vi radar upp förtrycken efter varandra som om de vore oberoende, när de i själva verket samverkar.
Men vi måste också erkänna att många i partiet fortfarande tycker att antirasismen är mindre viktig än socialismen och feminismen. Några anser till och med att antirasismen splittrar klasskampen – men vår bild är att detta är en högljudd minoritet, som lyste med sin frånvaro under kongressen. Det här är problem som partiet behöver arbeta med, på samma sätt som vi under lång tid bedrivit ett internfeministiskt arbete. Men att vi medvetet skulle fiska bruna röster är en bild vi bestämt motsäger oss.

I själva verket tog antirasismen flera steg framåt under kongressen. Arbetet med representation av rasifierade grupper kommer att förstärkas, och avsnittet om rasism i partiprogrammet byttes ut. Den nya texten använder genomgående begreppet rasifiering, och beskriver i större utsträckning än tidigare rasismen som ett separat förtryck och mindre som en konsekvens av kapitalism och imperialism.
Att socialism inte alltid medför antirasism kan vi lätt se i dagens Sverige. Välfärdsstaten och folkhemmet har inneburit stora förbättringar för både arbetarklass och kvinnor, men många rasifierade har lämnats utanför och bildat en ny underklass. När klyftorna växer kan vi också se hur rasismen utnyttjas för att ställa svaga grupper mot varandra och berättiga fortsatt högerpolitik. Här blir den antirasistiska kampen ett verktyg mot kapitalismen. Därför tycker vi att det hade varit ett viktigt ställningstagande om partiet valt att kalla sig ”Socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt”. Vi tror också att det hade stärkt snarare än försvagat vår analys av förtrycken, och det hade varit helt i linje med det nya avsnittet i partiprogrammet.
Antirasismen gjorde framsteg på kongressen. Vi uppmanar alla som ändå blev besvikna att engagera sig i Vänsterpartiet och se till att vi förstärker och utvecklar vår antirasism, så att vi tillsammans kan ta ett ännu större steg nästa gång!