–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

– Sättet på vilket vi förstår kultur och nationella berättelser formas i hög grad av nationalstatens exkluderande principer. Så frågan är: vad händer i en värld full av mångfald, när den stöter samman politiska krafter som vill homogenisera folk? säger Lea Ypi när vi träffar henne ett par timmar innan boksamtalet på Kulturhuset i Stockholm.

I de bästsäljande memoarerna Fri: en uppväxt vid historiens slut (2022), som gav Lea Ypi stjärnstatus även utanför akademin, fick vi följa barnet Lea som knappt lämnat landet, men som på särskilt klara dagar kunde skymta den italienska östkusten från stranden i Dürres, och som gladdes åt att få krama Stalinstatyn utanför Kulturpalatset i Tirana. När Hoxharegimen löstes upp på 1990-talet rämnade också Lea Ypis bild av familjen som övertygade kommunister. En förtigen, transnationell släkthistoria med rötter i den osmanska aristokratin uppdagades: den tidigare premiärministern och fascistmedhjälparen Xhafer Ypi var Leas gammelfarfar, och otaliga släktingar hade fängslats eller skickats att tvångsarbeta i kollektivjordbruken. Familjen Ypi var varken några riktiga kommunister eller albaner, inte heller greker eller turkar.

Vi måste tänka på en internationell organisering av arbetarrörelsen bortom nationalstaten.

Den centrala frågan för Lea Ypi i första boken blev den om friheten. Själv uppfattade hon inte ”slutet på historien” som en frigörelse – de trånga trossatser på vilka Hoxhas socialism vilat hade snart förbytts i liberala och IMF-indränkta motsvarigheter. Den här gången tog de formen av ideologiska program som introducerades ut- och uppifrån, men som skulle realiseras genom nationella reformer i den postkommunistiska staten. Hennes farmor, Leman Ypis, kosmopolitiska förståelse av frihet var den som tilltalade Lea Ypi mest:

– Jag ville utforska min farmors historia och se hur de historiska omständigheterna och den filosofiska idén om frihet hänger ihop. Jag ser det, filosofiskt sett, som ett sätt att utveckla diskussionerna om frihet i Fri.

Farmor Lemans liv inleds i en privilegierad tillvaro i Thessaloniki 1918. Hemma i den stora villan vid havet talas det franska och hon introduceras till upplysningsfilosofer av sin intelligenta men tungsinta faster Selma. Frågan om frihet utvecklas i uppföljaren till en diskussion om hur man upprätthåller värdighet när ens förutsättningar vänds upp och ned av stora historiska omvälvningar.

Idén till boken föddes när ett för barnbarnet okänt foto på Leman och hennes make Asllan Ypi från deras bröllopsresa i Cortina 1941 spreds på Facebook. Var inte alla familjedokument försvunna efter kommuniståren? Och varför hade farföräldrarna valt det fascistiska Italien som resmål?

I en taxi mot underrättelsetjänsten Sigurimis arkiv i Tirana, tar bokens berättelse sin början.

Gång på gång vidhåller Lea Ypi för arkivpersonalen, men kanske mest för sig själv, att hon är där i egenskap av forskare, inte familjemedlem. Forskaridentiteten blev ett skydd mot oron inför vad hon skulle hitta i arkiven.

– Farmor var en viktig person för mig, så det var till en början väldigt svårt. Jag visste att folk går till dessa arkiv med tanken att de ska hitta offer och i stället hittar förövare.

Ju djupare i arkiven hon når desto komplexare blir bilden av Leman och de omständigheter som omgärdade hennes liv. I arbetet vävs flera livsöden samman till en berättelse om modernitetens ankomst till Balkan efter de osmanska och habsburgska imperiernas fall. Gränserna som drogs om, människorna som flyttade – eller flyttades – och tvingande identiteter som befästes enligt nationalstatens, och så småningom den kommunistiska statens logik.

Mitt i detta stod Leman, stundvis handfallen, men fast besluten att behålla sin värdighet.

De teman som löper genom boken – frihet, moral, gränser – är också centrala i Lea Ypis forskning, men där som täta teoretiska resonemang, abstraherade från levd erfarenhet.

– Att gå från filosofi till litteratur har fått mig att ifrågasätta saker som jag tagit för givet. Det är en sak att ha vissa idéer om värdighet, och en annan att se betydelsen av dem i verkliga livet, säger hon och fortsätter:

– Boken är en kamp mot nihilismen, ett försök att tänka kring det filosofiska konceptet värdighet. Vad som förlänar oss värdighet är förmågan att handla i linje med mål och föreställningar om gott och ont. För Leman var idén om moralisk agens avgörande, att alltid kämpa för att vara sin egen person trots att olika krafter drar från olika håll. Det var centralt under min uppväxt.

Staten verkade se på Leman som ett hot, någon att hålla ögonen på, men Lea Ypi beskriver henne som ganska opolitisk, åtminstone i jämförelse med sig själv. Som filosof hämtar hon näring ur Kants moralfilosofi och försöker förena denna med socialistiska idéer. Detta återspeglas i boken där Leman beskrivs både som historisk aktör som handlar utifrån sin moral, och en människa bland många andra vars livsvillkor ständigt omförhandlas av strukturella, ansiktslösa krafter.

– Jag förstod aldrig som barn när min farmor sade att hon hatar greker. Jag brukade fråga henne: ”Hur kan du vara född i Thessaloniki, prata flytande grekiska och laga mat på grekiskt vis och sedan säga så”?

– Men faktum är att staten bär ansvaret för att hon uteslöts och hamnade i Albanien, trots att hon aldrig egentligen kände sig albansk. I slutändan är alla nationella identiteter sådana. Det hänger också ihop med hur identiteter manipuleras inom kapitalismen. Men eftersom vi inte har begreppen att analysera dessa konflikter, reduceras de till identitetsfrågor.

Häri återfinns kärnan i Lea Ypis kritik av nationalstaten: om nationalism till en början var en progressiv kraft i kampen mot de stora imperierna, blev den snart ett projekt som inte handlade om att frigöra människor, utan om att undertrycka klasskonflikter och ge legitimitet till de nya staterna. Med sin kosmopolitiska bakgrund saknade Leman en plats i denna nya ordning.

Lea Ypi menar att vi i dag lever i det politiska glappet mellan vad nationalstaten erbjuder och de strukturer som dikterar villkoren för våra liv. Medborgerliga rättigheter och arbetarrörelsen är alltjämt kopplade till nationella gemenskaper, trots att vi är insnärjda i globala, ojämlika ekonomiska relationer. Såväl bolånetagaren som den ekonomiska migranten är underkastad beslut och processer som den saknar politiskt inflytande över. När vänstern övergav internationalismen inlemmande den denna motsättning i sin egen rörelse och blev allt mer irrelevant:

– Så länge vänstern hålls som gisslan i nationalstatens logik har den ingen chans. Den behöver återupptäcka kritiken av kapitalismen som transnationell kraft. Det var ju det den gamla socialdemokratin ägnade sig åt, innan splittringen mellan revolutionärer och reformister. Vi måste tänka på en internationell organisering av arbetarrörelsen bortom nationalstaten.

Det knackar på dörren och vi påminns om att det är dags att runda av. Efteråt, när vi bläddrar bland bilderna från intervjun, tar vi fram fotot på Leman och Asllan där de sitter nedsjunkna i varsin solstol utanför ett elegant alphotell. Leman bär en vit päls och ler brett mot kameran. Hennes kisande ögon påminner inte bara om Lea Ypis egna, utan tycks också vara den gåtfulla blick som historien kastar tillbaka och påminner om att vi själva en dag ska bli det förflutna.

– Boken handlar inte bara om det förgångna, utan om vår syn på oss själva i framtiden.