Det kan mycket väl ha varit strategiskt sunt att inte fälla regeringen över strejkrätten. Men nu börjar Jonas Sjöstedt få slut på linjer i sanden.
Vänsterpartiet, den politiska skolgårdens spjuver, har åkt på stryk igen.
Först får man ett oväntat dåligt valresultat. Visserligen en framgång, men klart sämre än den röstmässiga storslam man redan hade börjat räkna hem.
Sen får man sig en släng av Stefan Löfvéns slev vid regerinsgbildnignen. Vänsterpartiet, får de höra, ska hållas utanför inflytande. Ändå, får de också höra, förväntas de rösta för Löfvens regering tillsamman med de borgerliga. I utbyte: en hemlig lapp.
På den här ledarsidan konstaterades redan då att Vänsterpartiets roll rimligen var att trycka på röd knapp.
Så blev det inte, och kanske var det rätt val.
Men hur många gånger kan V göra det svåra, lite tråkiga, valet utan att folk tappar tålamodet?
Innan de blir socialdemokrater?
Det blir en inskränkning av strejkrätten. V röstade emot, men fällde inte regeringen. Vänsterpartiets linje i sanden är dragen längre bort, vid de hägrande ändringarna i LAS som januariavtalets partier planerar inför framtiden.
Just vart linjerna ska dras är en central fråga i eftervalets vänster: För S är frågan hur långt till höger den går och för V hur långt åt vänster. För MP är frågan snarast om man kan hitta någon linje alls.
Jonas Sjöstedt har tidigare låtit som att strejkrättsinskränkningen skulle kunna vara skäl nog för V att ta fram det partipolitiska kärnvapnet misstroendevotum.
Men så var det alltså inte. Kommunikationen har inte varit helt solklar, vilket återspeglas i att olyckskorpar och revolutionärer rasar över ett upplevt svek som kanske eller kanske inte har inträffat.
Det är för all del något av ett normaltillstånd att Vänsterpartiets medlemmar har högljudda åsikter. Partiet utgörs trots allt av en samling samhällskritiska individer, som inte har för vana att stillatigande acceptera ens den egna ledningens beslut.
Mer akut handlar det dock om den stora del av vänstern som ser sig om partilösa men samtidigt tänker på V som det enda rimliga alternativet vid ett val.
Kommunikationen har inte varit helt solklar, vilket återspeglas i att olyckskorpar och revolutionärer rasar över ett upplevt svek som kanske eller kanske inte har inträffat
Det är mycket möjligt att partiets ledning har gjort allt rätt. Säkrat en regering som är det bästa tänkbara utfallet, offrat det som måste offras för större segrar framöver och skaffat sig den strategiskt starkaste situationen. Något hopp om att faktiskt stoppa inskränkningen av strejkrätten fanns knappast. Riksdagen är enig. De stora fackförbunden är, åtminstone överst, eniga.
Att ett enda parti på cirka tio procent var emot förändrar inget, oavsett hur hårt man slår på sin trumma.
Även om man hade fällt regeringen hade förslaget med all sannolikhet fortfarande gått igenom: majoriteten hade funnits kvar.
När Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson, förklarade varför V inte drog till med ett misstroendevotum i Flamman pekade han bland annat på begränsade möjligheter att få ”befolkningen i stort” att förstå varför strejkrätten var så viktig att man var beredd att skapa ytterligare en regeringskris.
Resonemanget är helt sunt. Om man bortser från att Vänsterpartiet faktiskt inte är ett parti för befolkningen i stort, utan för lite drygt tio procent.
Riskerar man att tappa förtroendet hos de radikala, rasande och röstande för att blidka resterande 90 procent?
Det blir lite svårt med kommunikationen för ett parti som har gjort det till sitt politiska projekt att stå kvar när det blåser, utan att låta sig påverkas av den rasism som vaknat i folkdjupet eller den konservativa kantring som präglar politiken i stort.
När Socialdemokraterna går högerut står Vänsterpartiet fast, brukar de ju säga. Men vad är poängen om man står fast bara precis till vänster om Stefan Löfven? Står man stilla, om man gör det på Stefans stora skor, då flyttar man ju ändå med när han kliver omkring.
En vänsterperson säger: nu får det fan vara nog.
En partiledning säger: inte riktigt än.
Hur många gånger till?
När förändringen av arbetsrätten kommer – och den kommer att komma – måste det kanske vara den sista. Åtminstone om V vill ha någon trovärdighet kvar i de grupper som faktiskt betyder något för dem.
