Vi bjuds sällan in till blocköverskridande samtal. Regeringssamarbete är det inte tal om. Vi ser båda med skepsis på mainstreammedia och hänvisar ofta till alternativ forskning och nyhetsrapportering. Beträffande vår samhällssyn, ställer vi, precis som SD, olika grupper mot varandra, och vi hävdar envist att den senaste tidens samhällsförändringar bekräftar vår analys. För SD handlar det om den förmenta flyktingkrisen och för oss den nyliberala ordningen. Utifrån detta säger vi oss ta ställning för förlorarna.
Som jag ser det har SD dragit de fulla, och helt rimliga, konsekvenserna av deras predikament, medan vi saknar en enhetlig strategi för hur vi ska nå ut med vår politik.
Vi har mycket att lära av deras resa.
Minska träffytan
Sedan Jimmie Åkesson tog över ordförandeposten har SD arbetat hårt för att tvätta bort rasiststämpeln. Det går inte att förneka att detta burit frukt. Sedan valet 2002 har de dubblerat sina röstetal vid varje val, och många mätningar visar att de kan göra det igen nästa år. 28 procent av privatanställda arbetare röstar i dag på SD – jämfört med våra fem. LO:s största parti heter SD. De har letat sig in i de breda folklagren, men utan att tappa kärnväljarna. Nazisterna har ju som bekant inga andra parlamentariska alternativ.
Till skillnad från SD vägrar vi att stöta oss med det gamla gardet. Hela vårt partiprogram är en lång eftergift till olika falanger inom partiet. Det tydligaste exemplet är kravet på att avskaffa kapitalismen. När vi får frågan vad detta innebär och, framför allt, hur vi ska nå dit på demokratisk väg, blir vi svaret skyldig. Precis som med rasismen inom SD blir det ett praktiskt verktyg för våra motståndare att distrahera väljarna från sakfrågorna.
Med detta inte sagt att vi ska sluta hålla marxistiska studiecirklar för nyfikna medlemmar, eller att vi ska stöta bort folk som tror på det klasslösa samhället. Men en mer pragmatisk hållning till vissa delar av vårt ideologiska arv skulle inte skada.
Less is more
Precis som SD ska vi koncentrera oss på det som vi uppfattar som samhällets stora ödesfråga. Det är vår fasta övertygelse att det är det kapitalistiska systemets inneboende motsättningar som ger upphov till utsugning, kriser och olika former av konflikter. Det demokratiska skyddet mot detta stavas Välfärd. Här är vi i dag det enda parlamentariska alternativet, och här ska vi lägga vår kraft. Med detta inte sagt att vi ska strunta i frågor om klimat, rasism och feminism – de kan ofta direkt härledas ur den marxistiska analysen – men vi behöver faktiskt inte utmåla oss som de enda sanna förkämparna. Hur mycket vi än vill det, så har vi inte monopol på dessa frågor. Dessutom finns det en stor risk att potentiella väljare skräms bort, att folk tror att man måste vara moraliskt oklanderlig för att kunna gå med i partiet.
Ställ ultimatum!
Avslutningsvis måste vi visa att vi menar allvar med vår politik. Återigen ska vi göra precis som våra antagonister SD. Det är inte vårt ansvar om regeringen inte får igenom sin budget i riksdagen. Om det läggs fram en budget för ökade klyftor ska vi fälla den. Punkt slut. Detta är så självklart att det känns dumt att ens behöva nämna det.
Just nu bedriver Socialdemokraterna välfärdspolitik med moderat skattepolitik, som Daniel Suhonen uttryckte det, och det sker, tyvärr, med vårt beredvilliga stöd.
Alltför ofta förklarar vi våra tillkortakommanden med yttre faktorer, att kapitalet i olika former skulle vara för starkt, att vi motarbetas av den borgerliga pressen – faktorer utanför vår kontroll. Det är hög tid att vi börjar rikta sökljuset mot oss själva. Vi måste inse att våra svårigheter ligger i att nå ut till de väljargrupper som sympatiserar med den politik vi vill driva. Det är inte politiken det är fel på, det är vår kommunikation.