Vid årsskiftet 2011/12 genomförde Vänsterpartiet en sammanslagning av riksdagsgruppens kansli och partikansliet. Partiledningen förklarade att man på central nivå ville ha en jämnare fördelning av resurser. I maj 2013 antog partistyrelsen ett ”dokument” betitlat Riksdagsuppdraget. Dess status är lite svår att fastställa. Det är inte skrivet som stadgar brukar skrivas utan mer som ett PM.
I ”dokumentet” slås dock utan vidare spisning fast att riksdagsgruppen ”är en del av den gemensamma partiorganisationen”. Det tycks inte var något problem för PS att riksdagsgruppen är folkvald och utsedd av några hundra tusen väljare medan PS är utsedd cirka 12 000 medlemmar.
Av formuleringen ovan och den allmänna tonen kan man sluta sig till att PS ser sig som överordnad riksdagsgruppen. Enligt all statsvetenskap, även marxistisk, är riksdagen en del av statsapparaten. Med den formulering som finns i ”dokumentet” blandas stat och parti samman och man bortser från de viktiga politiska erfarenheter och teoretiska bidrag som eurokommunismen på 70-talet lämnade som värdefullt arvegods till dagens vänster.
I det dokument som PS antagit finns ingen ansats till att problematisera och klargöra förhållandet mellan riksdagsgrupp och partiledning – ett problem som funnits inom arbetarrörelsen sedan man fick sina första riksdagsledamöter. Av dess partier har den hanterats med känslighet men ibland även klumpigt. Vänsterpartiets PS har inte hanterat denna fråga med någon större eftertanke. Detta har tagit sig uttryck i anmärkningsvärd klåfingrighet när det gäller riksdagsgruppens och enskilda ledamöters arbete. PS föreskriver i detalj hur ledamöterna skall utföra sina uppdrag.
Man tycks lida av föreställningen att en ledamot inte klarar av att sköta mer än de frågor som hör till det egna utskottet. Vill någon till äventyrs göra något på annan ledamots politikområde skall detta ”godkännas” av den som sitter i detta utskott, den så kallade talespersonen.
Självklart skall man tala med och informera den utskottsansvarige. Men att stadga talespersonens ”godkännande” är att tilldela utskottsansvarig vetorätt, vilket faktiskt står i motsättning till riksdagsledamöternas demokratiska rättigheter och kan innebära en otillbörlig inskränkning av en folkvalds yttranderätt. Ledamöterna förvandlas till vakthundar med uppgift att bevaka sina revir. Politiska initiativ snöps. Och vad händer om en ledamot bryter mot det av PS föreskrivna regelverket? Vilka repressalier har gruppens ledning att vidta? Formellt inga alls, men det finns ju alltid informella sådana, vilka med osviklig säkerhet leder till dålig stämning. Tilliten kamrater emellan försvinner. Utöver detta vill PS att ledamöterna bara skall lägga enskilda motioner i ”mindre eller lokala frågor”. Varför begränsa även denna rättighet? Huvudsaken är väl att man inte går emot partiets politik. Vem avgör för övrigt vad som är stort eller litet?
Ytterligare en fråga måste ställas. Vad är det som motiverar dessa detaljerade föreskrifter? Finns det kamrater som driver en politik som allvarligt strider mot partiets huvudlinje? Brottas partiet med fraktioner som driver en annan politik än partiets och mot vilka man vill skärpa tonen? Att kamrater inom partiet är oeniga i olika frågor är både naturligt och nödvändigt, för att partiets ska kunna utvecklas. Men är det någon eller några som gått ut med en från partiet väsensskild politik. Ingen vad vi vet!
En gammal marxistisk tumregel är att man ska se saker i sitt sammanhang, gör man inte det gräver man ned sig i enskildheter. Den rigorösa uppdelningen i olika så kallade politikområden uppmuntrar ledamöterna till att bli perspektivlösa nördar. Det överdrivna talet om att ”prioritera” vissa politikområden leder även det lätt till allvarliga försummelser så att man prioriterar sig rakt in i perspektivlösheten. Hur bär man sig åt i frågor som berör flera utskott? Hur gör man om en fråga är av både nationell och lokal art?
Man kan för övrigt fråga sig: Var det verkligen frågan om en fördelning av partiets centrala resurser eller en vilja till maktkoncentration och detaljstyrning av riksdagsgruppens arbete som omorganisationen egentligen handlade om? Eller är denna detaljstyrning en icke avsedd biprodukt av omorganiseringen? Oavsett orsak måste något göras åt saken. Partiet har fått en byråkratisk kvarnsten om halsen.