I Vänsterpartiet har det varit en självklar sanning att de parlamentariska representanterna, de förtroendevalda, är underordnade partiets beslutande organ på respektive nivå. Men är det verkligen demokratiskt? Ordet förtroendevald antyder ju att det är väljarnas förtroende som ska vinnas. Här finns uppenbarligen en konflikt mellan två demokratiska system – nu senast illustrerat av turerna kring pansarskotten till Ukraina.

Ibland har detta antagit närmast groteska former, som när partistyrelsen under ett kalenderår hade 40 möten varav 18 enbart handlade om statsbudgeten. Så frågan är var besluten ska fattas. Är det de förtroendevalda i riksdag, kommun och region eller partistyrelse och distriktsstyrelse som ska besluta om budgetfrågor och andra frågor som avgörs i parlamenten? Hur ser den rimliga gränsdragningen ut mellan parti och parlament?

Vänsterns traditionella syn på partiets självklara överhöghet har ekon från den demokratiska centralismen. Den ordningen och det tänkandet borde nu ha övergivits. Partistyrelse och distriktsstyrelse ska sköta partiets inre liv, ansvara för att partiet står starkt organisatoriskt, utveckla partiets tänkande och anta partiprogram och andra övergripande program, lägga upp strategi och taktik inför val.

Endast i extrema undantagsfall av synnerligen stor vikt bör partiorgan enligt vår uppfattning gå in och ge direktiv eller förslag till de förtroendevalda. Pansarskotten till Ukraina skulle kunna vara en sådan fråga, eftersom ett beslut att skicka dem så uppenbart strider mot partiets fastslagna politik på området. Men inte heller i ett sådant fall får de förtroendevalda – riksdagsledamöterna – reduceras till knapptryckare.

Att de som sitter i partistyrelse och distriktsstyrelser, med huvudfokus på andra uppdrag, ska fatta beslut om diverse sakfrågor på detaljnivå, i stället för dem som valts för uppgiften, är inte rimligt och definitivt inte utmärkande för partidemokrati. Även de personer som är förtroendevalda är ju partimedlemmar och ska vägledas av partiets program.

Medan partiapparater ofta uppskattar följsamma ledamöter som inte sticker ut med sina ställningstaganden är det alldeles uppenbart att väljare har motsatta preferenser. Vi vill inte stå inför våra väljare med beskedet att ”det budgetbeslutet fick vi tyvärr inte fatta utan det togs av partistyrelse eller distriktsstyrelse”. Vi ser också en fara i en växande byråkratisering av partilivet, som begränsar de förtroendevaldas möjligheter att agera innan ett initiativ behandlats av en växande apparat av informatörer och specialister.

Vi påstår inte att detta är enkelt, men i konflikten mellan partiorgan och parlamentariska församlingar vill vi stärka de förtroendevaldas ställning och därmed också i förlängningen väljarnas möjlighet att påverka politiken. I en tid när politikerföraktet växer tror vi att det är viktigt att stärka relationen mellan valda och väljare.