Inrikes 09 juni, 2015

V träffade USA:s ambassad inför valet 2010

V träffade USA:s ambassad 2010. På mötet diskuterades bland annat trupper i Afghanistan och de rödgrönas strategier inför valet. Inget konstigt, säger Hans Linde, utrikespolitisk talesperson för V.

Enligt ett hemligt Wikileaksdokument träffade Hans Linde en representant för USA:s ambassad den fjärde november 2009. På mötet diskuterades Vänsterpartiets och de rödgrönas strategi inför valet. ”Hans Linde gav poloff (political officer, en term som används om diplomater, reds anm) förhandsinfo om hans partis politiska prioriteringar”, står att läsa.

Hans Linde ska ha berättat att de rödgröna partierna har möten på veckobasis. ”Linde säger att det inte kommer vara problematiskt att bygga konsensus kring de flesta inrikesfrågor”, rapporterar den ambassadanställde och fortsätter lite längre fram: ”Inom den rödgröna koalitionen är Afghanistan en så omtvistad fråga att Linde är pessimistisk inför att en överenskommelse skulle kunna formas före valet”, står det vidare i rapporten.

Samtidigt pågick förhandlingarna mellan de rödgröna partierna för fullt. Hans Linde satt i den utrikespolitiska arbetsgruppen. Det var inte okänt att Afghanistan var en svår nöt där. Men mötet ägde rum tre månader innan de rödgröna släppte sin utrikespolitiska plattform och långt innan det kom en rödgrön överenskommelse om att dra tillbaka trupperna i augusti 2010.

Personen som skrivit rapporten har döpt den till ”Svenska Vänsterpartiets utrikespolitiska mål: Ut med trupper från Afghanistan och mer press på Israel”. Det är också de ståndpunkter Hans Linde för fram under mötet, vilket i sig är officiella uppgifter om Vänsterpartiets politik.

Men han ska också ha talat om prioriteringar inför det kommande valet.

”I vilket fall kommer inte frågan [om trupper i Afghanistan] att spela så stor roll i valet, de rödgröna kommer att fokusera på frågor om arbete”, fortsätter rapporten. Det är oklart om det är vad Hans Linde ska ha sagt under mötet, eller om det är författarens egen analys.

Hans Linde själv tycker inte det är något konstigt över huvud taget med mötet.

– Vi gör ingen skillnad på ambassader. Jag kan inte komma ihåg att jag tackat nej till någon ambassad under mina nio år i utrikesutskottet.

– Jag skulle tycka det var konstigare om vi sade att vi kan träffa alla ambassader utom USA. Det vore märkligt om vi krävde av Margot Wallström att hon ska kritisera USA, men inte kan göra det själva direkt.

I det här dokumentet verkar det ju som att du pratar ganska öppenhjärtligt, om trupper i Afghanistan, hur de rödgröna ser på det och vilka prioriteringar ni har i valrörelsen. Hur ser du på det?

– Jag berättar om Vänsterpartiets politik, vilka frågor vi driver. Jag tror egentligen att allt jag sade där kunde jag ha sagt till en tidning. Det är självklart inte så att jag avslöjar några hemliga saker. Det ingår att man berättar om våra prioriteringar. Inför valet 2010 var trupperna i Afghanistan en viktig sådan.

Enligt dokumentet säger du att du är pessimistisk kring en samsyn om trupper i Afghanistan. Men det var innan de rödgröna släppt sin utrikespolitiska plattform och innan det kom en rödgrön överenskommelse om att dra hem trupperna. Hur ser du på det?

– Det var en beskrivning av läget. Vi var ensamma i Sveriges riksdag om att trupperna skulle tas hem. Det är klart att det var ett tufft läge.

Dokumentet är hemligstämplat enligt skäl 1.4 B och D. En term som används av myndigheter i USA och står för ”utländsk regeringsinformation” samt ”utrikes relationer eller USA:s utrikes aktiviteter, inklusive konfidentiella källor”.

Varför tror du att dokumentet hemligstämplades?

– Jag har ingen aning. Allt jag sade där hade jag kunnat sagt i en intervju med Flamman.

Det var USA:s ambassad som initierade mötet och det ägde rum på riksdagen.

Varför tror du att de ville träffa dig?

– Av samma anledning som de flesta ambassader vill träffa mig. Att jag är utrikespolitisk talesperson och om man vill veta vad V tycker och driver inom utrikespolitiken så träffar man mig. Men det var också i ett läge då vi satt och förhandlade om regeringssamverkan och då var man väl intresserad av att träffa oss som ett potentiellt regeringsparti.

Är policyn kring träffar med ambassader förankrad i partistyrelsen eller riksdagsgruppen?

– Jag vet inte om vi har någon skriftlig policy men vi har en internationell samordningsgrupp där vi diskuterar det och jag är öppen med vem jag träffar.

Det finns en formulering i dokumentet om att du är oroad över att en ytterligare liberalisering av migrationslagstiftningen skulle hota arbetsrätten. Hur kommenterar du det?

– Det är ett uppenbart missförstånd med den amerikanske diplomaten. Vi diskuterade arbetskraftsinvandring. Vi var oroade över den borgerliga regeringens policy ledde till social dumpning. Det var det som vi diskuterade, sedan har man blandat ihop det med flykting- och asylpolitik.

Enligt dokumentet säger även Hans Linde att V har en migrationspolitik som de är ensamma om i Sverige och att partiet ligger långt ifrån S i de här frågorna, som han menar snarare ligger närmare Moderaterna än Vänsterpartiet.

Kan du förstå om medlemmar i V är kritiska mot ett sådant här möte?

– Jag har svårt att förstå att man är kritisk mot att man berättar om vår utrikespolitik för andra organisationer och andra länder. Vi är beredda att gå in i en regering. Det blir ju jättemärkligt om vi säger att Sveriges utrikesminister ska kunna träffa ambassader och framföra kritik och synpunkter men inte kan det göra det själva.

Hans Linde påpekar att han träffar representanter för ambassader i princip varje vecka.

– Ibland är det trevliga möten, ibland är det inte så trevliga möten där vi är oense om mycket.

Hur var det här mötet?

– Det var ett möte där de ställde frågor till mig om vår politik. Det var inte ett möte där det var så mycket diskussion utan de ställde frågor om vår politik och jag redogjorde.

Hur ser relationen ut till USA och ambassaden idag?

– Vi har inte någon relation till USA eller till ambassader över huvud taget. Det här var enda gången på nio år som någon på USA:s ambassad har bett att få träffa mig.

Tidigare har Urban Ahlin från Socialdemokraterna och tidigare utrikesminister Carl Bildt varit i blåsväder efter att dokument från Wikileaks läckt om möten med representanter från USA.

– Jag har sett avslöjandena om Urban Ahlin och Carl Bildts olika möten och jag är väldigt kritisk till att man lämnar över information som inte är offentlig eller kritiserar sitt eget parti. Jag har varit väldigt noga med att vara formell och korrekt oavsett vem jag träffat och inte lämna över information som inte är offentlig på något sätt, säger Hans Linde.

Det står att du tycker det är ironiskt att utrikespolitik engagerar vänsterns medlemmar mer än inrikesfrågor. Är inte det att recensera sitt parti?

– Nu använder ni en ambassadtjänsteman på USA:s ambassad som en säker källa. Då får ni fundera på vem ni litar mest på; mig eller dem.

Enligt Hans Linde fick han en i stället en fråga om Vänsterpartiet var beredd att kompromissa om utrikespolitiken. Han ska då ha svarat att V är ett parti med stort internationellt engagemang och som inte kommer att lägga sig i utrikesfrågor.

I slutet konstaterar författaren att Vänsterpartiet inte har så många platser i riksdagen. Men att ”den vikt S lägger vid att oppositionspartierna enas inför valet kommer att ge vänstern oproportionerligt inflytande på den rödgröna politiken”.

Läs det hemligstämplade dokumentet här 

Tidigare svenska Wikileaksavslöjanden

Tidigare har avslöjats att Urban Ahlin, (S) träffat USA:s ambassad och bland annat kritiserat sitt eget parti för att vara idélöst och diskuterat Socialdemokraternas taktik inför valet 2010. Tidigare utrikesminister Carl Bildt (M) ska ha gett hemlig information till USA om vad som sagts under slutna regeringsförhandlingar mellan de borgerliga partierna på 70-talet då Bildt var assistent till dåvarande Moderatledaren Gösta Bohman.

Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 mars, 2026

Klämda mellan mullor och missiler

En kvinna stiger ur en taxi på en gata nära en affisch med Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei i Teheran den 2 mars 2026. Foto: AFP.

Donald Trump pratar om demokrati medan bomberna faller, vänstern talar om folkrätt medan diktaturen massmördar oppositionella. Det iranska folket har inte råd att vänta på någon av dem.

Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.

Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.

”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”

Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.

Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.

Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen. 

Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.

Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?

Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.

Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.

Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.

Läs mer

Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.

Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 02 mars, 2026

Grillen #11: Varför når vänstern inte unga män?

Specialavsnitt med Mímir Kristjánsson, Norges största vänsterprofil och stortingsrepresentant for Rødt. Vi pratar om norska lusekoftsmiljardärer, förmögenhetsskatt – och varför de vänstern inte lyckas tilltala unga män.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Mímir Kristjánsson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 mars, 2026

Läge för gröna skattehöjningar, Socialdemokraterna!

Den rödgröna oppositionen borde gå ”all in” med en mer radikal skattepolitik nu när opinionsundersökningar visar att även Centern kan åka ut riksdagen, menar debattören. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en opinionsundersökning från Indikator gjord i december 2025 kan vi notera att tre partier är under riksdagsgränsen: Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Låt oss hoppas att den opinionen håller i sig fram till valdagen.

Här finns två saker att ta fasta på. Dessa tre småpartier är de mest uttalade anhängarna av den allt mer impopulära nyliberalismen som odlar myten om marknadens ofelbarhet och skattesystemets syndfulla bestraffning av frihet och innovation, samt hemska krav på rättvisa.

För det andra tappar Socialdemokraterna sitt liberala alibi med Centerpartiet och ställs inför möjligheten till en mer radikal skattepolitik utan borgerlig låsning. Varför kan inte oppositionen gå all in och anta en mer radikal och solidarisk skattepolitik nu när Centern inte behövs? S, V och MP skulle tillsammans få 192 mandat i riksdagen och en marginal på 17 mandat över majoritetsgränsen.

Vore det inte mer intressant för S att arbeta för att detta ska bli verklighet? Särskilt med tanke på att man förlorat så många LO-medlemmars förtroende, samtidigt som LO i dag verkar ha det mest radikala och rättvisa skatteförslaget i jämförelse med alla partier i riksdagen.

Jag är ingen lobbyist, men här är mitt förslag till skattemotion som oppositionen skulle kunna enas kring, och som man redan nu kan börja lägga fram i en gemensam valplattform till höstens val. Inspirationen är hämtad från LO liksom den franske ekonomen Gabriel Zucman och Green New Deal. Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom följande:

1. Att ersätta nuvarande jobbskatteavdrag med ett mer träffsäkert, progressivt förvärvsavdrag inriktat på låg- och medelinkomsttagare och tillkännage detta för regeringen. 

2. Att höja beskattningen av stora kapitalinkomster och mycket stora privata förmögenheter, samtidigt som produktivt företagande skyddas, och tillkännage detta för regeringen. 

3. Att stegvis höja miljö- och koldioxidskatter med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster och tillkännage detta för regeringen. 

4. Att förenkla skattesystemet genom att avskaffa ineffektiva avdrag och stärka kontrollen av skatteflykt och ekonomisk brottslighet och tillkännage detta för regeringen. 

5. Att Sverige ska verka för internationellt samordnade regler mot skatteparadis och för global minimibeskattning av mycket stora förmögenheter och tillkännage detta för regeringen. 

Motiveringen är att skattesystemet ska finansiera välfärden, minska ojämlikheten, stärka sysselsättningen och bidra till klimatomställningen. I dag beskattas arbetsinkomster i många fall hårdare än kapitalinkomster, samtidigt som mycket stora privata förmögenheter beskattas lågt. Detta urholkar legitimiteten i skattesystemet och försvårar finansieringen av gemensamma åtaganden. 

En produktiv skatteväxling där skatten på arbete sänks för låg- och medelinkomsttagare, medan beskattningen av stora kapitalinkomster, mycket stora förmögenheter och miljöskadlig verksamhet höjs, kan samtidigt stärka både jämlikhet och tillväxt. Ett LO-inspirerat förvärvsavdrag, som ger störst relativ skattesänkning i de lägre inkomstskikten, förbättrar drivkrafterna till arbete och minskar inkomstskillnaderna, samtidigt som finansieringen säkras genom höjd kapital- och förmögenhetsbeskattning. 

Höjd beskattning av de största kapitalinkomsterna och en riktad beskattning av mycket stora privata förmögenheter bör utformas så att småsparande och arbetande kapital i mindre och medelstora företag inte drabbas. Fokus ska ligga på de allra största förmögenheterna och de högsta kapitalinkomsterna, där skatteuttaget i dag ofta är lågt i förhållande till bärkraften. 

Läs mer

För att klara klimatmålen behövs stegvisa höjningar av miljö- och koldioxidskatter, men dessa måste kombineras med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster, till exempel genom höjda familjeförmåner eller riktade energistöd, samt genom investeringar som sänker hushållens långsiktiga kostnader. 

Slutligen krävs ett enklare och mer transparent skattesystem där ineffektiva avdrag avvecklas och kontrollen mot skatteflykt, aggressiv skatteplanering och välfärdsrelaterad ekonomisk brottslighet stärks. Sverige bör samtidigt vara en drivande kraft i EU, OECD och G20 för att motverka skatteparadis och införa gemensamma minimiregler för beskattning av mycket stora privata förmögenheter. 

Varsågoda!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 01 mars, 2026

Vänsterallians utmanar i Stockholm: ”De rödgröna har misslyckats”

Lorena Delgado Varas står överst på förslaget till kommunvalsedel. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Tre mindre vänsterpartier går ihop inför höstens kommunval i Stockholm. Toppkandidaten Lorena Delgado Varas är kritisk mot vad huvudstadens rödgröna styre åstadkommit – men kan tänka sig ett samarbete om de kommer in i stadshuset.

– Det kan finnas de som tycker att vi är för radikala. Men titta på verkligheten, på barnfattigdom och hemlöshet och vad det gör med människor, säger Lorena Delgado Varas från scenen i Folkets hus i Rinkeby.

– Att låta det fortsätta, det skulle jag kalla extremt.

I salen på källarplan, pyntad med flertalet röda banderoller och en Palestinaflagga, har ett femtiotal personer samlats för valkonferens för Stockholms vänsterallians, som ställer upp i höstens kommunval i huvudstaden.

Namnet, som också spikades under konferensen, vann med två tredjedelar av rösterna mot förslaget ”Vänster i rörelse”. Ett tredje alternativ, ”Förenade vänstern”, fick noll röster.

I samarbetet ingår partierna Socialistiskt alternativ, Feministerna och Framtidens vänster. Trotskistgruppen Arbetarmakt har varit med och arbetat fram valplattformen, men deltar inte med kandidater.

– Samtalen har varit produktiva, vi har lärt oss mycket om och av varandra, säger Lorena Delgado Varas till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 28 februari, 2026

Äntligen är ”Svindlande höjder” lika ful som boken

Raseri, begär och klass. Allt berättas i kläderna i nya filmatieringen av ”Svindlande höjder”. Foto: Warner Bros.

Den senaste tolkningen ”Svindlande höjder” placerar konflikten i kläderna. Cathy var rasande, kåt och rebellisk, inte en modedocka för brittiskt 1800-tals-lajv.

Nej, Emily Brontës Svindlande höjder (1847) är inte mysig landsbygdsromantik. Det är en gotisk skräckis om klasshat, hämnd och en kärlek så giftig att den hemsöker nästa generation. Vi har föräldralöse Heathcliff som tas upp i familjen Earnshaw, älskar dottern Cathy, men nekas henne på grund av sin status (och hudfärg, i moderna tolkningar). Cathy väljer den rike Edgar Linton, och resten av boken ägnas åt Heathcliffs förödelse av alla inblandades liv.

När nu Emerald Fennell (regissören bakom Promising young woman och Saltburn) tar sig an verket, skippar hon linneförkläden och dämpade jordfärger. Tillsammans med kostymören Jacqueline Durran har hon skapat en Cathy i glansiga syntetmaterial och tyska mjölkflickekorsetter. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 28 februari, 2026

Palme var kurdvän, ändå var det vi som pekades ut

Kurdo Baksi glömmer aldrig Olof Palmes ord: ”Erkänn kurdernas nationella rättigheter”. Foto: TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Nej, tiden läker inte alltid alla sår.

I dag, när det är 40 år sedan Olof Palme mördades i hjärtat av Stockholm, tänker jag fortfarande på honom och hur landet hade utvecklats med honom – som statsminister eller debattör vid sidan om.

Mordet gjorde mitt 20-åriga jag och många svensk-kurder bestörta och förtvivlade. Palme betraktades som en kurdvän därför att han var den statsman som gav kurder mest politiskt stöd vid den tidpunkten. Kurdernas kärlek till Palme hade sina rötter i en intervju som Olof Palme gjorde med  min farbror journalisten Mahmut Baksi och som publicerades i Aftonbladet den 12 augusti 1980.

”Man måste också erkänna att kurderna, genom att de lever i fyra olika länder och där utgör en minoritet, befinner sig i en svår situation. Därför måste man känna sympati för det kurdiska folket och för dess lidanden”, sa Olof Palme och fortsatte:

Varför skulle kurder mörda en internationellt respekterad svensk politiker som stödde dem när ingen annan gjorde det?

”Men jag tycker att man måste erkänna kurdernas nationella rättigheter. Att bryta loss fyra bitar ur fyra olika länder för att skapa ett land är orealistiskt och går inte utan ett krig med en mycket osäker utgång. Ur min synpunkt sett är det därför mest realistiskt att erkänna kurdernas nationella rättigheter genom att inom dessa fyra länder tillerkänna dem ett kraftigt vidgat självstyre. Det måste vara lösningen.”

Intervjun kan låta oskyldig i svenska öron. Men det väckte ont blod hos makthavarna i Turkiet, som fortfarande vägrar att erkänna kurdernas etnicitet, kultur och språk. Är det något som kan reta gallfeber i huvudstaden Ankara så är det utan tvekan dessa tre ord: kurdernas nationella rättigheter.

Just därför blev jag förkrossad när polisens Palmespanare utpekade kurder gång på gång strax efter mordet. Vi svensk-kurder drabbades av en enorm demonisering. Fördomar, glåpord på gatan och ogrundade anklagelser försvårade livet för många av oss. Kurdiska barn blev kallade ”Palme-mördare” på lekplatser och på skolgårdar. Och kurder diskriminerades när de sökte arbete.

Jakten var absurd. Varför skulle kurder mörda en internationellt respekterad svensk politiker som stödde dem när ingen annan gjorde det?

Flera decennier senare är jag övertygad om att den turkiska säkerhetstjänsten (MIT) planterade PKK-spåret för att demonisera kurder – inte bara i Sverige utan även internationellt. 

I min fars stora arkiv i Spånga hittar jag i de största turkiska tidningarna Hürriyet, Milliyet, Tercüman och Günaydin, mellan den 3 och 11 mars 1986, dagarna efter mordet på Olof Palme, otaliga artiklar som visar att den turkiska säkerhetstjänsten arbetade hårt och systematiskt för att ge PKK skulden för Palme-mordet. 

Läs mer

Redan den 3 mars 1986 hade tidningen Tercüman, megafon för MIT, denna rubrik: ”Apo-anhängare (Öcalans smeknamn) står bakom mordet på Olof Palme. 8 PKK-militanter har tagit initiativ till mordet på Palme efter att den svenska regeringen nekat Abdullah Öcalan visum.”

Det tog decennier, närmare bestämt sommaren 2020, innan svensk-kurder kunde avskrivas från misstankarna om kopplingar till mordet på Palme. Då lade Palme-åklagaren Krister Petersson fram teorier om att det var ”Skandiamannen”,  Stig Engström, som mördade Olof Palme den där förfärliga natten på Sveavägen 1986. Jag blev väldigt glad och lättad efter presskonferensen. Den gav upprättelse till världens minst 40 miljoner kurder.

Själv hade jag fått en sorts upprättelse redan år 2000 när jag tilldelades Olof Palmes fredspris. Och så länge jag lever kommer jag att betrakta Olof Palme som en kurdvän, oavsett vad alla fula spel som säkerhetstjänster ägnar sig åt med jämna mellanrum.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 27 februari, 2026

Hur länge ska Sverige suga ut Norrland?

SSAB:s stålverk i Luleå tillverkar ett av världens främsta stål. Foto: Leonidas Aretakis.

Har du varit i Norrbotten? (Du kanske till och med bor där – grattis i så fall.)

Som du kanske vet har Flamman sin bakgrund i Malmfälten, det gruvtäta området i Gällivare med omnejd. Och nu har jag äntligen fått resa dit.

Jag åkte dit på inbjudan av Region Norrbotten, tillsammans med tre andra journalister, och på tre intensiva dagar besökte vi stålbolaget SSAB i Luleå, Försvarsmakten i Boden, samiska museet Ájtte i Jokkmokk, småföretaget Gefa systems i Gällivare, samt stadshuset och LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna. Jag hann till och med besöka Flammans minnesmärke i Luleå.

Problemet är bristen på infrastruktur, inte minst bostäder.

Tyngst av allt var dock malmgruvan, där vi fick åka till den djupa delen 1 365 meter ned. Här såg man krafterna i omlopp: gravsänkan som drar ned allt mer av Kiruna i gruset, en berggrund i ständig rörelse och de ofantliga mängder malm som forslas ut för 1,50 kronor kilot – men ändå ger intäkter på 100 miljoner om dagen.

Vi kördes runt på de 50 asfalterade vägmilen under mark, inspekterade de fem meter långa diamantborrarna som förbereder för sprängningar, såg ”processporr” i form av en automatiserad nedsläppning av malm till de djupare schakten, och träffade allt från maskinförare till gänget som fjärrstyr vissa lastvagnar med xbox-kontroller.

Flammanmonumentet i Luleå har ramats in av två modulhus. Foto: Anders Lindberg.

Här bryts minst 80 procent av all järnmalm inom EU, och gruvan motsvarar 0,5–0,8 procent av Sveriges bnp – vilket innebär att den skapar jobb till minst 50 000 människor inklusive underleverantörer och andra regionala effekter. Och bäst av allt: allt detta ägs av staten. (När det gäller utlandsägda gruvbolag är jag inte lika begeistrad.)

Därför är det lokala gruvmotståndet begränsat. Det enda parti som nationellt bedrivit gruvkritik är Miljöpartiet, som fick 0,44 procent eller totalt 61 röster i hela kommunen. (Bra därför att Amanda Lind pressades för sin inkonsekventa position i Dagens Nyheter i morse.) Det som finns är kritik mot den nya Per Geijer-fyndigheten som innehåller en av Europas största koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.

På 1 365 meters djup undrar man vilka väsen man riskerar att väcka. Foto: Leonidas Aretakis.

Gabna sameby, vars flyttleder överlappar med området, har sagt ”blankt nej” till planerna och kräver större inflytande över processen. LKAB menar i sin tur att påverkan blir begränsad och att renarna endast passerar området två gånger per år. Samtidigt är bara 10–15 procent av Sveriges samer med i en sameby med renskötselrätt, och många samer jobbar i andra näringar, inte minst i gruvorna – inklusive renskötare som vill bekosta lastbilar och skotrar.I övrigt framstår gruvmotståndet som en storstadsposition snarare än en lokal vänsterlinje. Det lokala Vänsterpartiet kräver att gruvornas infrastruktur byggs ut, inte minst den eftersatta och enkelspåriga Malmbanan som fraktar malmen upp till norska hamnstaden Narvik. Fackförbunden är också positiva, då både staden och regionen har höga löner och i princip bara frivillig arbetslöshet.

Problemet är i stället bristen på infrastruktur, inte minst bostäder. Våra ciceroner menade att man rentav flyger in personal till Espresso House i Kiruna, och när människor inte bor där de jobbar bidrar de varken till skatteintäkter eller folkliv.

Utblick över det omdiskuterade stålverket Stegra utanför Boden. Foto: Leonidas Aretakis.

Så att det finns en växtvärk råder det inga tvivel om. Och här kommer vi till regionens syfte med att kalla upp oss. Nämligen att det skrivs mycket om den industriella omställningen i norr, men att kunskaperna ofta saknas. De personer vi träffade, som IF Metall-ombudet och tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Emilia Töyrä, återkom ständigt till att småkommuner tvingas ansvara för gigantiska processer: dåliga järnvägslinjer, trånga hamnar, bostadsbrist och i Kirunas fall till och med flytten av en hel stadskärna.

Detta samtidigt som de värden som produceras i regionen är av nationellt intresse – centrala naturresurser och som ger Sverige stabila intäkter och lägre arbetslöshet, en militär försvarslinje mot Ryssland, samt fossilfri elproduktion och sällsynta metaller som är viktiga för både omställningen och oberoendet mot Kina.

Ger vi Norrland tillräckligt tack?

Svaret är förstås nej. Som Jonas Algers (grattis till nya jobbet på Katalys!) ständigt påpekar i Flamman måste staten kliva in för att bygga ut infrastrukturen, inte minst Malmbanan och hamnen i Luleå. Där ligger dessutom SSAB:s stålverk som tar fram världens kanske främsta högkvalitetsstål, och som nu tillsammans med LKAB planerar att ställa om stålproduktionen – med innovationer som kan påverka omställningen i hela världen.

Läs mer

Om man ska tro LKAB har de (det vill säga staten) samtidigt erbjudit Kiruna kommun att bekosta och bygga alla bostäder som behövs. Men politikerna har velat styra processen själva, något bolaget menar att de inte klarar av. Det katastrofala badhusprojektet, vars nota skenat till 1,37 miljarder, verkar antyda att de har en poäng.

Men i så fall: vilken småkommun hade klarat allt det här?

Det här var några av mina tankar efter den intressanta resan i norr. Jag hann inte komma in på minoritetsfrågan och rätten till marker för rennäring, jakt och fiske denna gång. Men jag ska följa upp den antingen i en nyhetstext eller i ett kommande brev.

Vad är dina tankar om allt detta? Älskar du också (gemensamt ägda) gruvor – och hur kan utmaningarna lösas?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 februari, 2026

Lovisa Broström: Politik är inte en tävling i lidande

Jacob Sanchez blir tårögd efter sitt framträdande i herrarnas friprogram vid de amerikanska mästerskapen i konståkning, lördagen den 10 januari 2026, i St. Louis. Foto: Stephanie Scarbrough/AP/TT.

I sin nya bok hamnar Johan Alfonsson i en välbekant vänsterfälla: att reducera politik till vem det är mest synd om. I stället för att söka allianser som kan förändra samhället kör han in ytterligare en kil mellan medelklass och arbetarklass – precis som Fredrik Reinfeldt under Alliansens tid vid makten.

De senaste 50 åren har stora delar av vänsterns samhällsanalys kretsat kring en enda fråga: vem är det mest synd om? Den som är mest utsatt har också antagits vara mest moralisk och historiskt progressiv, bara genom att ha det sämre. Vad som kommit i skymundan är hur man bygger allianser för att få makt och inflytande. Helt enkelt: Hur man skapar förändring.

För två år sedan skrev jag boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt. En huvudpoäng var att medelklassen, som i decennier framhävts som både privilegierad och moraliskt korrumperad, egentligen består av lönearbetare, med något bättre löner och arbetsvillkor. Den är beroende av sina jobb och av en fungerande välfärd, precis som arbetarklassen. Jag ville poängtera att den gemensamma kampen mellan medelklass och arbetarklass har varit avgörande för det svenska välfärdsbygget och den svenska modellen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)