När jag börjar läsa Allt jag inte minns känns det som att jag ska få höra en hemlighet. Det väcks snabbt många frågor och allt man får veta är delvis dolt eller avhugget. Jag tänker okej, just nu förstår jag inte vad som är viktigt, jag vet inte hur det verkligen ligger till, men jag kommer att få veta. Snart.
Det handlar om Samuel som råkat ut för något och nu är det en författare som vill veta allt om honom. Precis som i Montecore – en unik tiger placerar Jonas Hassen Khemiri sig själv mitt i fiktionen och det gör gränsen mellan verklighet och fantasi vag. Det passar bra, för detta är ett tydligt tema i hela romanen.
Till de anhörigas förvåning och irritation tränger sig författaren ihärdigt på och intervjuar vårdpersonalen på Samuels mormors boende, hans mamma, vänner och grannar. Men framför allt pratar författaren med Vandad och Laide.

Vandad och Samuel träffas på en fest där Vandad befinner sig för att driva in en skuld och där Samuel står på dansgolvet och dansar ”som om han hade ett epilepsianfall”. Samuel är besatt av att minnas saker och därför också av att göra saker värda att minnas, att på ett lite naivt och desperat sätt fånga dagen. Hans minne är dock exceptionellt dåligt, eller är det verkligen det? Han känner så i alla fall, är livrädd att glömma saker.
Kort efter festen hänger Samuel och Vandad ihop varje dag och Samuel flyttar snabbt in i Vandads lägenhet. Sedan träffar Samuel Laide och blir besatt av den stora kärleken, vad det nu är, det vet han inte riktigt själv. Laide jobbar som tolk åt polisen, där hon desperat försöker göra något för alla de misshandlade kvinnor som hon får kontakt med.
När Samuels dementa mormor måste flytta till ett äldreboende låter Samuel och Laide några kvinnor som Laide har kontakt med flytta in i mormoderns tomma hus. Det urartar, allt urartar, och Vandad ska fixa det hela, eller förstör han allt? Det beror på vem man frågar, Laide och Vandads vittnesmål går alltid emot varandra.

Som vanligt i Khemiris böcker spelar formen stor roll. Här är det mejl, intervjuer och samtal som bygger texten. Det är inte samma språkliga experiment och underfundigheter som i Montecore, språket är rakare men vackert och effektivt. Det finns också en del roliga iakttagelser kring klass och exotisering, som när Vandad lägger märke till hur Samuel och andra innerstadspersoner tvångsmässigt måste kommentera allt i förorten med imponerad röst: ”Wow häftiga hus (om vanliga höghus). Mm vad gott det luktar (om äppelröken som ringlade ut från ett vanligt shishakafé). Nice med bibliotek (som om det var konstigt att det fanns folk i orten som läste böcker).”   
Eller när Vandad berättar att han ibland presenterar sig som ”Holabandola”, för om man ser ut som han så vågar ingen ifrågasätta ens namn.
Det finns en konstant stress över ekonomi. Både Laide och Vandad nämner hela tiden kvitton och notor som inte delades som de skulle. Vem utnyttjar egentligen vem? Vem har råd att välja de ekologiska citronerna och döma den som inte har? Vem har ett skyddsnät när timmarna på jobbet blir färre och färre?

Khemiri tydliggör hur svårt det är att säga vad som egentligen hänt, hur olika vittnesmål kan stå rakt emot varandra. Ändå är det Vandads röst som känns mest verklig, hans stycken hackar upp de andra rösterna som byter av varandra genom boken. Kanske är det för att Khemiri själv är mest rädd om Vandad. Han är den enda som han inte riktigt vågar driva med, vilket är bra. Vandad hade inte fungerat som karikatyr. Laide och Samuels gamla kompis Pantern framställs däremot ibland lite väl hånfullt. Dessa karaktärer blir då bara parodier på den självgoda aktivisten respektive den dekadenta konstnären och det är synd för de känns mer spännande än så.  
Annars finns det ett stort allvar i boken. Det handlar om sorg, om att bearbeta den och hitta strategier. Hela boken är som ett sorgearbete. Kan man ersätta saknade människor med andra, kan andras sorger hjälpa en att förstå sina egna?

När jag läst klart har jag inte fått alla svar. Jag vet fortfarande inte vad hemligheten är. Lite får jag känslan av att det är mitt eget fel, som att jag missat något mellan raderna. Det är lite irriterande. Men jag tänker också på allt som blir fel mellan människor, att det sällan reds ut och att alla bär med sig mycket olika erfarenheter och sår och att det är ett under att man i alla fall ibland kan nå fram till varandra. Jag tänker på en affisch som min kompis brukade ha över sin madrass. Det stod, i stor grön text, ”Du får ändå inte veta allt”. Den var finurlig, sorglig och gav tröst på samma gång. Så är också Allt jag inte minns.