Trots ett angeläget ämne och bedårande karaktärer blir ”Passage” en feelgood-film med duktig eftersmak.
And the we danced-regissören Levan Akins följer upp sin succé med en film som inleds i den georgiska kuststaden Batumi, och förflyttar sig till Turkiet. Den pensionerade historieläraren Lia har lovat sin bortgångna syster att försöka hitta syskonbarnet som förskjutits av släkten för att det visat sig vara trans, och därför stuckit till Istanbul. En ung slarver, Achi, som bor med sin aggressiva bror och dennes hunsade fru, lovar att hjälpa till och följer med till Turkiet.
På resan möter de Istanbuls sexarbetare, transor och gatubarn och navigerar genom världar de inte är vana vid, utan att hitta den försvunna släktingen. Damen och den unga killen dricker och dansar och en vänskap växer fram mellan dem.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det kan sägas direkt: Passage är en (lite väl) perfekt film. En snygg, engagerande berättelse med varm humor. Av premiärpubliken får den stående ovationer – och det välförtjänt. Men ibland landar den farligt nära en skolboksfilm som tickar i alla svenska institutioners favoritboxar. Det är både ämnesvalen men också att personerna vi får följa är så väldigt goda. Även människor med stora hjärtan kan inrymma komplexitet. Som tittare vill man förstås glädjas åt figurernas ömsesidiga solidaritet – gatubarnen och fattigkvarterens invånare som hjälper varandra – och solskenshistorierna mitt i eländet värmer, men jag tror att vi också hade tålt att se lite mörkare sidor, hos fler än bara brodern i början av filmen, liksom olika frånvarande släktingar.
Kanske bidrar inforutan i början av filmen som informerar om att de språk som talas i filmen – georgiska och turkiska – är könsneutrala, till den präktiga stämningen, även om denna språkfråga förstås är intressant. Samtidigt är det uppfriskande med ett verk som porträtterar så utsatta människor: en förskjuten transperson, det hårda livet i transcommunityt, fattigdom. Människor som sällan skymtas i Hollywoods storproduktioner.
Passage är först och främst en glädje för ögat: utöver nattscenerna är det nästan en evig gyllene timme, de timmar på dygnet när ljuset är som mjukast.
Skådespelarinsatserna måste också nämnas. Mzia Arabuli som den pensionerade historieläraren skulle kunna bära upp en stumfilm bara med sitt ansikte – en perfekt kombination av värdighet, livsvisdom, och en skoj nedlåtenhet när det behövs. Det är också många av hennes vältajmade, barska repliker som genererar publikskratten, som ett korthugget ”vad fet du har blivit” till sin före detta elev, aggro-brorsan, eller ett snäsigt ”håll tyst har jag sagt” när Achi pratar för mycket.
Det är även i detta vardagsgnabb som deras situation fångas som bäst: övergivna av en hel värld, men lutade mot varandra.
