Det är inte konstigt att klumpen i halsen aldrig hinner försvinna. Varje dag händer det nya sattyg som bygger på berget av oro, känslan av förluster, landvinningar som vridits ur händerna på oss. Fler flyktingboenden som brinner, fler uttalanden med fascistoid eftersmak som uttalas av sverigedemokratiska ledamöter av Sveriges riksdag. Fler människor i min närhet som oroar sig över om det är de eller deras barn som skadas nästa gång, bara för att de är mörkhyade.
Samma dag som polisen konstaterar att ett av de värsta terroristattentaten som det här landet har varit med om hade rasistiska motiv, presenterade regeringen och Allianspartierna en uppgörelse som i stället för att komma med storskaliga lösningar på den resursbrist som nu föreligger i kommuner och landsting, bekräftade gärningsmannens världsbild: det finns en våg, ett tryck, som måste dämpas, stoppas, det pågår en ohållbar utveckling och det är bråttom att göra något.
De trasiga och rädda människor som trots allt kommer hit får den hjälp som finns att få. All personal på boenden för ensamkommande barn, alla volontärer på stationer runt om i Sverige och alla tjänstemän på Migrationsverket var fram till i fredags en del av ett öppet mottagande, ett kaotiskt och illa organiserat mottagande, men fortfarande öppet. Nu har politikerna som ingått migrationsöverenskommelsen fört in även dessa hårt arbetande människor i ett mer restriktivt projekt. Det är detta som är Sverige nu. Vi vill ta emot färre, inte fler.
Den här ledarsidan har tidigare förklarat varför vi förespråkar en reglerad invandring, men en väldigt generös flyktingpolitik. Det är två olika saker och det är viktigt att komma ihåg. I och med uppgörelsen kommer vi se att handeln med uppehållstillstånd ökar, liksom antalet lågbetalda arbeten under slavliknande villkor. Vi kommer se människor som i desperation tvingas konkurrera med löner och villkor bara för att få stanna i Sverige. Som Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets förhandlare i migrationsuppgörelsen, skrev: ”Det räcker inte längre med myndigheters bedömning av människors skyddsbehov, utan chefen görs nu till domare över människors livsöden”.
Även inom vänstern höjs nu röster om att vi måste ”inse att vi inte kan ta emot alla”. Per Sundgren, aktiv vänsterpartist och lektor i idéhistoria på Södertörns högskola, skrev i en Facebook-kommentar till Jonas Wikströms ledare om överenskommelsen att ”det finns helt enkelt en gräns för vad vi klarar av på ett anständigt sätt och utan att ange en exakt siffra är det dumt att inte låtsas om att vi inte har bostäder, lärare och samhällsservice som klarar obegränsad flyktinginvandring”.
Nej, på lång sikt finns det ingen gräns för hur många vi ska ta emot och inte heller någon gräns för hur bra det är med en kraftig befolkningsökning i det här landet. På kort sikt finns det en gräns då mottagandet blir sämre än man skulle önska. Även om man skulle höja skatten så dröjer det innan resurserna kommer. Det vi kommer få se är socialsekreterare som sjukskrivs, överfulla boenden och tältlösningar. Fler volontärer kommer behövas där staten och kommunerna inte mäktar med. Men låt oss lösa de konkreta resursproblemen ett i sänder – inte teoretisera om gränser för vad samhällen klarar av. Låt oss fundera på vilka tillfälliga lösningar som är acceptabla innan välfärden tillförts mer resurser. I andra vågskålen ligger trots allt att människor lämnat allt de har och knackar på vår dörr.
Det är inte så konstigt att den typ av kritik som Per Sundgren framför uppstår. Vänsterns svar i den pågående situationen är att svara med öppenhet, medmänsklighet och sammanhållning. Gott så. Men svaren måste bli mer konkreta för att människor ska våga tro på vad vänstern säger. Det är klart att det finns pengar till fler bostäder, lärare och samhällsservice – men de finns inte på rätt plats.
Trots att det under den senaste veckan har uppstått smash-läge efter smash-läge så kommer det väldigt få uttalanden från Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som beskriver det verkliga problemet. Resurserna för att bygga ett starkare och mer sammanhållet samhälle finns, men de är alldeles för orättvist fördelade. Det räcker inte att recensera Socialdemokraterna och hävda att de förlorat politiskt kapital. Det är klart de har gjort, allt för länge. Det räcker inte att stapla självklarheter om att Sverige är ett land som står för öppenhet och gemenskap, för det motbevisas varje dag just nu. Det är viktigt, men det räcker inte att säga att högern har gjort detta möjligt. Det är nämligen uppenbart. Vänstern måste visa på alternativet.
För om vänstern inte ens själva tror att välfärden hade klarat det antal medmänniskor som vi nu ser om det hade varit vi som suttit vid regeringsmakten, hur ska då någon annan tro på det? För en vänsterledare som kallar sig socialist i opposition bör motståndet mot Jimme Åkessons världsbild visas varje gång tillfälle ges. När nyheten om storbankernas miljardvinster kommer ut samtidigt som Migrationsverkets nya prognos för flyktingmottagandet kommenteras från ojande politiker är det öppet mål. För den vänster som inte bara tänker på sin egen regeringsduglighet finns det utrymme att säga det uppenbara: höj skatterna och slopa krona för krona-principen. Det är dags att låna pengar och skrota överskottsmålet. Om inte nu, då en stor mängd människor flyr hit från krig och djävulskap, så när?
Det spelar ingen roll hur många gånger vi har sagt att det är nu eller aldrig. För det är det, varje gång. Vi har en socialdemokratisk regering som inte litar på väljarna utan enbart navigerar genom spelteorier med målet om att hålla sig kvar vid makten. Vi har en i stort sett enig borgerlighet som tagit över Sverigedemokraternas världsbild och vi har ett nyfacistiskt parti som bara växer och växer i opinionen.
Kom igen nu. Vi vet ju att det går.
