Det finns en typ av marknadsföring där företag, organisationer och myndigheter på ett vilseledande sätt kapitaliserar på progressiva värderingar för att vinna legitimitet. Den brukar kallas för ”pinkwashing” och har diskuterats flitigt under årets Pride-festival. Ett exempel är Sigrid Alikis kritik av försvarsmaktens pridekampanj (i ETC 4/8) som består av en bild föreställandes ett par leriga militärkängor med regnbågsfärgade skosnören. Den ackompanjerande texten var: ”Vi är beredda att gå hur långt som helst. Din rätt att leva hur du vill, som den du vill och med vem du vill – är vår uppgift att försvara.”
Det finns förstås flera perspektiv på den här kampanjen, liksom försvarsmaktens deltagande i Pride, där ett sätt att förstå dem båda är som exempel på progressiva framgångar inom organisationen, resultatet av hårt arbete från eldsjälar som vill driva värdegrundsfrågor och förbättra situationen för anställda som är HBTQ. Samtidigt är det i dag inte bara Aliki som gör kopplingen mellan hur försvarsmakten marknadsförs – utifrån föreställningen om moderna, västerländska, ”svenska” värderingar – och vad som brukar kallas homonationalism. Homonationalism syftar på ambitionen att förena HBTQ-rättigheter med ett (höger-)nationalistiskt projekt (mer om detta finns att läsa i Anna-Maria Sörbergs Homonationalism, publicerad på Leopard i våras). Som bekant har nationalistiska partier i Europa de senaste decennierna allt mer börjat tala om att värna både HBTQ-personers och kvinnors rättigheter – så länge hotet mot dessa rättigheter anses komma ’utifrån’, företrädesvis från muslimer mot vilka dessa rättigheter kan användas som slagträn. Alikis ledare gränsar till alarmistisk, men det går att hålla med om att kampanjen i förhållande till dessa tendenser kan upplevas som olustig.
Ett problem med att pinkwashing-stämpla organisationer och myndigheter är att det kan kännas svårt att med säkerhet hävda att de bara ger uttryck för fejkad progressivitet och läpparnas bekännelse. Ett produktivt sätt att diskutera är därför att ställa de som vill marknadsföra sig som progressiva till svars för sin konkreta HBTQ-politik och vad de uttrycker i andra sammanhang – det är från en sådan utgångspunkt som jag känner mig helt lugn med att kalla exempelvis Jimme Åkessons krokodiltårar över ”homosexuellas oro för massinvandringen” eller Avpixlat- och ’sverigevännernas’ Järva Pride för pinkwashing, men ställer mig tveksam till att beskriva den visserligen sega, men ändå långsamt framåtskridande, försvarsmakten i sådana termer.
Samtidigt ska man inte blunda för att frågan om HBTQ-rättigheter korsas av flera konfliktlinjer där det behövs fördjupade samtal och reflexion. Sektioner av papperslösa HBTQ-personer deltar i samma Pride-tåg som militären och polisen, det verkställande organ som ska förvisa dem från Sverige. Går det att förhålla sig neutral, eller krävs en positionering? När slutar det vara bra att samla så många som möjligt kring en fråga? Det kan både HBTQ-personer och feminister fråga sig i dag.
