I Flamman den 15 januari skrev Karin Rågsjö om negativ syn på äldre kvinnor i Vänsterpartiet och om brist på rotation på parlamentariska poster. Jag tycker att hon har rätt om bristen på respekt för kunskap och erfarenhet hos äldre medlemmar, särskilt kvinnor. Men sen säger hon emot sig själv genom att föreslå en princip som tvingar kompetenta kamrater att avgå efter tre perioder i en parlamentarisk församling.
Vad är problemet med partikamrater som sitter länge i riksdag, landsting och kommuner? Det enda som Karin nämner är att de som sitter länge ”täpper de till flödet för andra som vill arbeta parlamentariskt”. Så blir det bara om alla V-ledamöter i en församling sitter kvar länge. Oftast byts några ut varje val och några avgår under mandatperioden så att det blir förnyelse.

Ett problem som kan uppstå är att en långsittare med åren blir maktfullkomlig eller bekväm av sig. Sådana exempel finns, men det gäller långtifrån alla. CH Hermansson satt i ganska många år i riksdagen utan att någonsin hemfalla åt maktberusning. Om inte Gudrun Schyman slarvat med sin deklaration tror jag ingen skulle kräva hennes avgång eftersom alla förstod att hon var en stor valmagnet för partiet. Många andra exempel kan ges på samma sak.
Jag har just arbetat i valberedningen för V:s lista till landstinget i Stockholms län. Som förberedelse intervjuade vi samtliga 23 ledamöter i den nuvarande landstingsgruppen, även de som avgått under perioden och de som sitter i nämnder utan att vara med i fullmäktige. Svaren visade att gruppen fungerat väl och att inga pampfasoner utvecklats. Genom att några ville avgå och andra inte föreslogs till omval gick det bra att få in sex helt nya och fyra personer under 35 år på valbar plats samtidigt som vi behåller veteranerna Håkan Jörnehed, Gunilla Roxby-Cromwall, Catarina Wahlgren, som alla föreslås till en femte period (medan Birgitta Sevefjord och Kerstin Pettersson föreslås på ersättarplats en sjätte period).
Menar Karin Rågsjö att vi skulle spola dessa veteraner på grund av en abstrakt princip? Det vore att rejält försvaga V:s position i landstingspolitiken. Jag anser att valberedningar och valkonferenser kan avgöra när det är dags för gamla rävar att bytas ut. Inga formella regler behövs för att lösa de problem som kan uppstå.

Karin Rågsjö skriver att ”ingen är oersättlig”. Det är att underskatta kompetens och erfarenhet. Att arbeta i en parlamentarisk församling kräver mycket kunskap. Jag har sett ett flertal ideologiskt skarpa kamrater som inte lyckats tränga in i det komplicerade juridiska systemet för att kunna göra politik av sin ideologi. Många unga har hoppat av när de upptäckt att de måste binda upp varje vecka under fyra år för parlamentariskt arbete. Det är helt enkelt inte sant att vilken partimedlem som helst kan klara detta. Om vi tar in många nya kan andra partier enkelt dribbla bort våra kamrater i det politiska rävspelet. Det vill inte jag.
Förnya med respekt för kunskap och erfarenhet. Låt politiken gå först!