Ledare 31 december, 2014

Vad hände Vänsterpartiet?

Det förväntade lyftet för Vänsterpartiet 2014 uteblev, det är dags att börja diskutera varför.

2014 blev ett händelserikt år i svensk politik, så också för Vänsterpartiet. Det började förhållandevis bra med en kongress som slog fast den inslagna linjen med fokus på vinster i välfärden och med en samhällsdebatt där frågan fortfarande stod i fokus. Opinionssiffrorna var ännu hyggliga, runt sju procent i många mätningar, och det såg ut som att Vänsterpartiet skulle göra ett rätt starkt val. Men lyftet uteblev, både i EU-parlamentsvalet och i riksdagsvalet, och det är dags att utvärdera varför.

Kongress
Året startade med den 40:e kongressen där partiordföranden Jonas Sjöstedt bekräftades som partiledare och där linjen med hård profilering på vinster i välfärden än en gång slogs fast. Det var ett parti med stark framåtanda som samlades. Med tusentals nya medlemmar i ryggen skulle det nu gå till två val på ett år, där det första helst skulle ge ett mandat till i EU-parlamentet och där det andra skulle leda till ett förstärkt parti som med framgångar skulle tvinga fram förändringar i svensk lagstiftning om vinster i välfärden och helst ge en plats i Stefan Löfvens regering.

Fokuseringen på vinster i välfärden var så stark att Vänsterpartiet till och med lät EU-parlamentsvalet i maj handla om det. Det var en pedagogisk övning som inte föll väl ut, väljarna förstod inte på vilket sätt de frågorna hörde ihop.

EU-parlamentsval
Överhuvudtaget visade resultatet i EU-valet, 6,3 procent (+ 0,65), bristerna i Vänsterpartiets nuvarande EU-linje, som enkelt kan beskrivas som varken hackat eller malet. Företrädarna hade själva svårt att i debatten förklara varför Vänsterpartiet röstar för ökad överstatlighet i vissa frågor (miljö och sociala) men inte i andra (till exempel aborträtt och sexköp). Flera gånger verkade företrädarna inte ens själva tro på linjens riktighet.

Det är lätt att förstå dem. EU-linjen ”utträde ja, men bara på lång sikt och fram till dess nej till överstatlighet men med stora undantag” är så komplicerad att förklara att den har förvandlat partiets kanske starkaste fråga till en av de svagaste.

EU-frågan är också märkligt frånvarande i debatten om vänsterns framtid och nära historia. Har alla glömt hur viktig den var för vänstern i början av 1990-talet? Jag minns att den i både ungdomsförbund och partiföreningar bildade stommen i den makalösa uppryckning som Vänsterpartiet uppvisade, från att vara utdömt som historiskt irrelevant på grund av murens fall till de nästan 16 procent som röstade på partiet i EU-parlamentsvalet 1999.

Trots att opinionen var starkt för ett EU-medlemskap gav vi inte upp. Var och varannan internutbildning handlade om EU, vi kunde till slut beslutsprocessen i EU bättre än de ledande politikerna i landet. Vi tjatade om frågan var vi än befann oss och vi drog stora växlar på den. Vi menade att EU var i grunden ett odemokratiskt och elitistiskt politiskt system och att det lagstiftade ekonomisk högerpolitik. När jag nu ser vardagen i ett av EU-krisen sargat Europa och Sverige kan jag inte se en enda punkt där vi hade fel.

Bara några år senare hade frågan vänt fullständigt, EU-omröstningen blev jämn och EMU-omröstningen blev till en av vänsterns få men oerhört viktiga segrar. Inte nog med det, en av Sveriges skickligaste politiker, Gudrun Schyman, dominerade frågan och, vill jag påstå, skapade mycket av sitt stora förtroendekapital på den. Det är lätt att glömma idag, när hon representerar Fi med en minst sagt luddig syn på EU, men Gudrun Schyman var en vansinnigt vass EU-kritiker och kombinationen av partiets tydlighet i frågan och hennes skicklighet i debatter gav ett uppsving som sedan dess har varit svårt att hämta tillbaka.

Antingen eller
Med den totala sociala nedrustning som pågår i flera av EU:s länder, med den export av fattigdom som vissa länder sysslar med, med lönedumpningen, med bankirernas makt och med den långa recession som EU trätt in finns all anledning att väcka frågan ordentligt till liv igen.

Då får man dock bestämma sig, antingen får vänstern göra som dåvarande partiledaren Lars Ohly föreslog i en opinionsartikel i Flamman 2009: sluta att kräva utträde och satsa på att demokratisera EU. Det finns många politiskt viktiga vänstertkrafter i Europa att samarbeta med kring den linjen, exempelvis Syriza i Grekland och Die Linke i Tyskland. Det är en tydlig och begriplig linje som är lät att förklara för väljarna och som har den fördelen att den kan tala om förändrade sociala och ekonomiska villkor för hela EU:s befolkning, allt ifrån de tiggande romerna från Rumänien till den svenska överklassen. Det finns vältaliga förespråkare för den linjen, bland annat på tidningen ETC:s ledarsida. Då kan man verka för en ny ekonomisk politik för hela Europa.

Eller så får vänstern återgå till en tydlig nej-linje i EU-frågan och konstatera att allt det vi sade om unionen har blivit verklighet och att det, tyvärr, är ett politiskt och ekonomiskt projekt som inte går att ändra på utan att i princip upplösa dess grunder. Det är skapats för och av kapitalet och har visat sig gång på gång stå i vägen för progressiv politik både nationellt och lokalt. Om en sådan linje får råda bör vänstern kräva utträde genast. Det går att hävda att Vänsterpartiet nu, 20 år efter inträdet, har respekterat folkomröstningens resultat men att följderna för Sverige blivit så negativa att det väljer att väcka sitt gamla krav till liv igen. Det skulle ge en rakare och enklare argumentation vid EU-parlamentsval och ge en möjlighet att komma bättre in i debatten i de frågor som skakar EU. Det skulle också ge Vänsterpartiet en tydlig profilfråga till, något som kommer att behövas framöver när frågan om vinster i välfärd utreds inför en eventuell ny lagstiftning. Flamman ställer under 2015 gärna upp med debattutrymme i EU-frågan, både i papperstidningen och i webbupplagan.

Besvikelse i riksdagsval
För trots den hårda profileringen lyfter inte Vänsterpartiet nämnvärt opinionsmässigt, trots att frågan om vinster i välfärden egentligen blir allt mer intressant. När de stora skandalerna med knäckebröd och vatten till barnen dominerade press och tv ledde det också till en liten ökning. Men lagom till riksdagsvalet hade andra frågor kommit och tagit över, många av dessa kring integration och rasism. Redan under våren hade partiet fått en allvarlig utmaning från vänster när Feministiskt Initiativ tagit sig in i EU-parlamentet på ett tydligt anti-SD-mandat. Många av de som såg Sverigedemokraterna som det största hotet mot demokratin i Sverige attraherades av aktivistparollen ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. I enlighet med den svenska polariserade debatten blev resultatet av valrörelsen att både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ gick starkt framåt i EU-valet. Feministiskt Initiativ lyckades skickligt att skildra båda årens val till strategiskt viktiga. I riksdagsvalet spreds de sista veckorna uppgifter om att en röst på Fi skulle vara nödvändig för att skapa majoritet för en Stefan Löfven-ledd röd-grön-rosa-regering. Det skulle alltså vara det klokaste valet för den som ville rösta mot Reinfeldt. Att uppgifterna inte stämde hindrade inte partiet från att attrahera mer än två procent mer än bara några månader tidigare. Rösterna kom i stor utsträckning från Miljöpartiet men också från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet förlorade antagligen mer till Socialdemokraterna än till Fi.

Vänsterpartiets prioriterade fråga om vinster i välfärden diskuterades efter sommaren allt mindre i media och partiet gjorde till slut ett val som måste anses vara en besvikelse, trots en minimal uppgång på 0,11 procent till 5,72 procent. Fi stannade på 3,12 procent och klarade inte riksdagsspärren. De hade även om de kommit in med fyra procent inte kunnat påverka Sverigedemokraternas vågmästarposition.

Efter valet stod det snabbt klart att Stefan Löfven inte hade haft en tanke på att släppa in Vänsterpartiet i en regering. Han menade att det skulle stänga dörren för samarbete över blockgränsen. Efter det beskedet gick, rent taktiskt, det mesta Vänsterpartiets väg. Partiet lyckades med att sätta stora avtryck i höstbudgeten (som senare skulle fällas av Alliansen och Sverigedemokraterna) och lyckades pressa fram en utredning om vinster i välfärden som ska lägga fram förslag om hur ”skattepengar ska gå till just den verksamhet de är avsedda för och överskott ska som huvudregel återinvesteras i verksamheten. Förslag till beslut i riksdagen ska läggas om detta och besluten ska föregås av en utredning.” Vänsterpartiet visade sig vara en hård och mycket skicklig förhandlare.

Förhandlingsframgångar
Storslam alltså, trots frånvaro av ministerposter. Ändå lyfte inte partiet nämnvärt i opinionen under hösten. Också denna ledarsida trodde sedan länge på att just detta läge, utanför regeringen men med starka krav på att få igenom sin profilfråga, skulle ge Vänsterpartiet ett gynnsamt opinionsläge. Slutsatsen som nu måste dras är att de som varnade för att frågan förvisso har stöd av en stor majoritet av väljarna men inte är viktig nog för dem när de väljer parti fick rätt. Om Vänsterpartiet till slut lyckas stoppa vinsterna i välfärden kommer det att vara en viktig sak för Sverige men troligen inte belönas rikligt av väljarna. Nu återstår ett hårt arbete med att arbeta fram nya profilfrågor eftersom partiet i sitt utåtriktade arbete sysslat nästan uteslutande med denna under flera års tid. 

Sen kom då de turbulenta hösten som länge såg att ut att ställa Vänsterpartiet inför ett mycket svårt extra val. Utanför huvudmotsättningarna i svensk politik och utanför debatten hade det varit svårt att göra sin stämma hörd. När Stefan Löfven inför rödgröna väljare skulle ha stått inför en svår utmaning från både Alliansen och Sverigedemokraterna hade det lockat många väljare på vänsterkanten att i första hand stötta den sittande regeringen. Decemberöverenskommelsen kom därför som en räddning för vänstern i sista stund och skapade snabbt ett läge där Vänsterpartiet, oavsett vad Socialdemokraterna säger om saken, så länge som överenskommelsen gäller har ett mycket starkt förhandlingsläge. Men pjäserna flyttas snabbt i svensk politik just nu och ingen kan lita på att överenskommelsen håller särskilt länge. Redan idag, på nyårsafton 2014, skvallrar borgerliga källor både om att starka krafter önskar upplösa alliansen och att Alliansen ”lurat” Löfven och ämnar fälla nästa stora budget redan i höst. Bäst alltså att inte känna sig allt för bekväm i nuvarande politiska läge.

Framtiden
Vad behövs göras för att stärka Vänsterpartiet på sikt? Politisk strategi är mer komplicerad än många i denna tid av snabba klick och twitterdebatter låtsas om. Snart sagt varje vänsterdebattör har ju slängt ut en artikel om hur Sverigedemokraternas framgångar skulle ha kunnat hejdats om bara vänstern gjorde si eller så. Men trots att det sällan är så enkelt måste vänstern nu börja analysera varför lyftet inte kommer. Om det stämmer att Sverigedemokraternas framgångar härstammar från människors oro för arbetslöshet, låga pensioner och en allt sämre välfärd, hur kommer det sig då att så få väljare har förtroende för vänstern i dessa frågor?

Här följer, i all ödmjukhet, några förslag på prioriteringar som skulle kunna stärka opinionen på sikt.

1. Gemensam nämnare.
Vänsterpartiet är ett mycket heterogent parti, man skulle till och med kunna säga spretigt. Den som följer partiets medlemmars aktiviteter i sociala medier och aktivism har mycket svårt att se fokus kring de frågor som partiet centralt för tillfället kampanjar kring. Om Vänsterpartiets ledning för tillfället kampanjar till exempel för rimliga lönevillkor för alla lastbilschaufförer i Sverige och ett stopp för lönedumpningen så rullar många medlemmar ändå på med de vanliga prioriterade vänsterfrågorna om strukturer, rasism, tiggare, allmän feminism och uthängande av särskilt dåliga högerdebattörer. I längden fungerar inte en sådan klyfta för ett parti som vill bli slagkraftigt. Ledningens prioriteringar måste motsvaras av medlemmarnas politiska intresse och vice versa. Det krävs ett ordentligt arbete för att mejsla fram vilka frågor partiet gemensamt ska kampanja kring och när man kommit överens om det måste det också synas på partiföreningarnas möten, i aktiviteter på gator och torg och på, den numera inte oviktiga scenen, sociala medier. Här finns ett stort utrymme för att hitta ett gemensamt tonläge och konkreta politiska frågor i det för partiet så viktiga feministiska arbetet.

2. Arbete åt alla.
Vänsterpartiet måste bli ännu starkare i att påpeka att Sverige behöver en helt ny ekonomisk politik som pressar ned arbetslösheten. För att det ska ske krävs först att partiet internt hittar svaret på hur det ska se på frågor om tillväxt och konsumtion, något som nu splittrar partiets medlemmar i minst två grupper, en nykeynesiansk och en grön tillväxtkritisk. Den permanenta massarbetslösheten är nyckeln till så många av samhällets andra problem att den kräver ständig fokus. Inte minst är den en ständig källa för Sverigedemokraterna att ösa ur när de ska peka ut syndabockar. Vänstern måste bli bättre på att peka ut de mekanismer i det kapitalistiska systemet som skapar grogrund för rasismen och inte bara stirra sig blind på de enskilda SD-företrädarna.

3. Vässa miljöpolitiken.
Vänsterpartiet är redan starkt i de viktiga frågor som rör klimat och miljö och som många väljare uppfattar som ödesfrågor. Genom att starkare koppla frågorna om klimat och miljö till frågan om arbetslöshet kan vänstern ta vid där Göran Persson lämnade idén om det gröna folkhemmet. Arbeten kan skapas i stor omfattning via åtgärder som klimatsmart ombyggnad av miljonprogrammen, rejäla subventioner till solceller på villor och statliga satsningar på miljöteknik i industrin. Det här arbetet har påbörjats men kan både vässas och flyttas fram i det utåtriktade arbetet.

4. Utveckla partiorganisationen.
Valet gav vid handen att Vänsterpartiet gjort bra val i alla tre storstadsregioner. Studera de enskilda exemplen. Vad gör Göteborg, Malmö och Stockholm som andra delar av partiorganisationen inte gör? Vad ska alla nya medlemmar arbeta med. Vad ska de studera? I förlängningen måste alltid ett vänsterparti vara ett medlemsparti med en stark organisation. I dess natur ligger att den inte kan vara en valmaskin. Demokrati och inflytande måste prägla såväl partiets krav som interna arbete.

5. Pensioner och sjukförsäkringar.
Underskatta inte sprängkraften i fattigpensionärernas och de sjukskrivnas krav på förbättrad ekonomisk situation och rättvisa spelregler. De ökande klyftorna i Sverige måste mötas offensivt och tydligt. Det får aldrig verka som att Sverigedemokraterna är de enda som bryr sig om människors berättigade oro för sin ekonomi och välfärd.

6. Demokrati och inflytande.
Påbörja arbetet med att lyfta in långsiktiga krav på dagordningen igen. Vänstern måste vara den kraft som talar om fördjupad demokrati i hela samhället, även i företagen och i ekonomin. På kort sikt måste vänstern bli starkare på att förklara hur människor kan få ökat inflytande i sin vardag, i såväl glesbygd, miljonprogram som i storstädernas inre delar. På lång sikt måste vänstern börja tala om systemkritik, klass och socialism igen. Det är en bräcklig värld vi lever i och det ekonomiska system vi lever i nu måste ifrågasättas i grunden. I slutändan är det en huvudanledning till varför vänstern finns till som politisk kraft. Det går inte att komma ifrån.  

Ovanstående förslag kommer inte i all hast att fördubbla Vänsterpartiets opinionssiffror eller stoppa Sverigedemokraterna. Men de skulle kunna ge en bra start på ett arbete och en debatt som på sikt kan stärka vänstern i Sverige. Och det vore inte så illa det heller. 

Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 05 november, 2025

Teodorescu Måwe har fel: Mamdani är judars bästa vän

Sionisten och tidigare konkurrenten till borgmästarvalet Brad Lander valde att stötta Mamdani. Foto: Heather Khalifa/AP.

Knappt hade Alice Teodorescu Måwe landat från sin resa till förintelselägret Auschwitz förrän hon började dra upp trådarna mellan nazismen och Mamdanis valvinst. ”[A]lla som urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit”, skrev hon uppbragt i går. Och så i dag: ”En antisemit vinner New York – ett oroväckande tecken i tiden.”

I själva verket är det precis tvärtom: en judisk tänkartradition, lika självklart som gula taxibilar och bagels, gör segertåg i New York.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)