Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?
Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.
För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ni läste rätt. EU har accepterat något lägre tullar i utbyte mot att tvingas köpa varor från USA.
Mötet hade planlagts för att nå ett avtal innan utgången av den frist som Trump gett EU för att undvika 30-procentiga tullar. Under en hjärtlig presskonferens med påklistrade leenden meddelade de två ledarna att 70 procent av EU:s exporter till USA i stället kommer att beläggas med 15-procentiga tullar, till ett värde av 780 miljarder dollar. Tullarna gäller bland annat mediciner, bilar och halvledare.
I utbyte ska EU sänka sina egna tullar, köpa olja, gas och kärnbränsle från USA till ett värde av 750 miljarder dollar, investera 600 miljarder dollar i USA:s ekonomi samt köpa amerikanska vapen.
Ni läste rätt. EU har accepterat något lägre tullar i utbyte mot att tvingas köpa varor från USA. En win-win alltså – för Trump.
Som många påpekat liknar detta snarare maffiaorganisationers utpressningsmetoder än en förhandling. Man kan också jämföra det med 1800-talskoloniers förhållande till sina moderländer. Talet om EU:s ”vasallisering” låter allt mindre överdrivet för varje dag som går. Kina, Mexiko, Kanada: alla har gjort mer motstånd än Europa. Analytikern Bruno Maçães kommenterade avtalet med att han ”aldrig sett något liknande”.
Europeiska politiker och förhandlare kan visserligen peka på att de amerikanska tullarna för andra länder är mycket högre, att man hellre köper bränsle från USA än Ryssland och att många av vapenleveranserna redan var förbokade. Det är också möjligt att Kommissionen räknar kallt med att Trumps ombytliga och opålitliga natur ska göra att delar av avtalet inte ens hinner träda i kraft innan han röstats bort igen. Det är i så fall en riskabel kalkyl.
I Sverige drabbas särskilt stålindustrin, som fortfarande omfattas av 50-procentiga tullar
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz motiverade överenskommelsen med att man ville ”undvika en onödig eskalering”, eftersom alternativet var högre tullar och att USA helt överger Ukraina. Det kanske man har gjort. Men man har också visat för hela världen att man är oförmögen att stå upp mot en ledare som man i åratal har hävdat håller på att riva sönder den ”regelbaserade världsordningen”.
Argumentet att EU är för splittrat för att visa upp en enad front mot USA är ihåligt: EU är oenigt, men knappast i fråga om handel. Varför skulle något land gå med på att gratis sälja ut sin exportsektor? Europeisk export till USA beräknas sjunka med 30 procent som ett resultat av detta avtal. I Sverige drabbas särskilt stålindustrin, som fortfarande omfattas av 50-procentiga tullar, men nu kan även läkemedelsföretag tvingas göra stora nedskärningar.
Det gynnar inga europeiska arbetare, men heller inga europeiska kapitalister – den grupp som många alltför ensidiga vänsterkritiker hävdar att EU grundades för att stödja.
Om unionen inte ens kan stå upp för de senares intressen är det berättigat att fråga sig: varför finns den överhuvudtaget till?
