Socialdemokraterna har lidit dundrande nederlag i valet: sämsta sedan 1914. Vart skall denna rörelse gå? Som vid många tidigare valnederlag, troligast åt mitten. Det är inte i första hand LO-arbetarnas röster som smet över till moderaterna, utan den mytomspunna ”medelklassen”.
En första anmärkning gäller begreppet. Medelklassen är förmodligen ett av våra mest missbrukade ord. Ingen har tillfredställande kunnat definiera den eller tala om vad den vill. Och det är inte konstigt. I denna hög samlas de flesta som blir över vid en rigid marxistisk klassanalys – litteraturprofessorer samsas med militärer, välavlönade tryckeriarbetare, sekreterare och violinister. Ibland anses den tunn. Ibland ingår alla i den. Och hvad vilja medelklassen? Medelklassen spricker i bitar när den skall sättas samman med politisk handling. Den tillskrivs allt: upphov till nazismen, 68-revolten och Bengt Westerbergs snälliberalism.
Vid närmare påseende har vi att göra med två olika fenomen. Det första är att de flesta som skall hävda sig i den politiska sfären kommer från, eller hamnar i en ekonomisk och kulturell position i mellanskiktet. Det andra är att skikten mellan de två huvudsakliga klasskrafterna, arbete och kapital formas i (och är överrepresenterade i) den dragkampen.
I Sverige har 1900-talets välfärdsbygge från början formats med alliansen mellan arbetarklassen och mellangrupperna som grund. Den som vill se en uteslutande proletär socialdemokrati får leta i ett annat land. När Göran Persson säger att hans recept är att ta mitten och täck upp åt vänster ligger det mycket i det. Det har format mellangrupperna: de har till stor del immuniserats mot den råa högern.
I stort sett sedan 1992 har en ganska knapp övervikt röster vägt över åt vänsterblocket. För att locka dem till den andra sidan fick Fredrik Reinfeldt 2006 bruka mycket vänsterretorik: han har nu täckt upp mitten och högerut, och vann ändå bara med 120 000 röster. Den självklara strategiska utmaningen är att få tillräckligt många tillbaka, säger vissa socialdemokrater: därför måste vi åt höger.
Men strategin har både risker och problem.
I väntan på en exakt sociologisk valanalys kan vi anta att Reinfeldt faktiskt vann mittengruppen genom att ha högre trovärdighet i jobbfrågan. Det finns ingenting som säger att en vänsterlösning på sysselsättningsfrågan skulle skrämma bort mittenväljare. Tvärtom har de just röstat på en kandidat som uppmärksammade problemet. Reinfeldt har redan börjat räkna bort de 1,2 miljoner ”i utanförskap” som han stödde sig på under valkampanjen. Vänstersidans uppgift är att lösa deras problem bättre än den förra regeringen lyckades med. En politik som inte attackerar det allt stressigare arbetslivet är ett förlorarspår i denna debatt.
I övrigt kopierade Reinfeldt vänsterretoriken när det gäller offentlig service i sjukvård och skola. Att förflytta sig högerut i någon av de sista fallen skulle vara rent kontraproduktivt: det är just den förlorarposition Reinfeldt lämnat. Troligen uppstår snart en situation när regeringen ger högre statsbidrag till kommunerna för att anställa fler, men där Reinfeldts gamla moderater i kommuner och landsting tackar för pengarna och sänker skatten. Om vänstersidan står fast i dessa frågor är det skördetid. Om inte, tappar man hela sitt övertag.
Den politiska debatten och de partipolitiska organisationerna i Sverige är redan till stor del anpassade efter välbeställda grupper. Resultatet är att den lägre arbetarklassen stöts ut ur det politiska systemet: de är de facto inte representerade, de känner sig föga tilltalade och de engagerar sig i mindre utsträckning. Ytterligare anpassning bort från klasspolitik ger dem bara möjligheten att rösta på olika former av missnöjespartier eller sluta rösta. Risken finns för ett tredelat politiskt system: en del till höger, en del till vänster och en del till extremhögern. Vi närmar oss detta läge i Norge, Frankrike och vissa tyska delstater. Ett läge där val blir svåra att vinna för vänstern, hur mycket man än anpassar sig åt mitten.
Det krävs en medveten politik för att återanknyta mellangrupperna med arbetarklassen. Men det krävs också en satsning för att återbygga en viktig komponent: intellektuella som förstår arbetarklassens läge. Båda uppgifterna kräver att slentriantänket om medelklassen bryts upp.
