Amineh Kakabaveh skriver i Flamman nr 3/2013 att kampen mot fascismen i förlängningen måste vara en kamp mot nyliberalismen eftersom det är den nyliberala politiken som är grundproblemet. Jag instämmer även om jag tycker att ”nyliberalismen” är en på tok för bred måltavla. Här är några tankar kring en strategi.
Vill vi att debatten om invandringen ska handla om något annat måste vi prata om detta andra. Eller än hellre – vilka konkreta åtgärder som bör vidtas för att åtgärda detta andra problem som vi önskar att debatten handlade om. Ibland kan det vara bättre att ignorera motståndare än att bemöta deras utspel och idéer.
Någon del av befolkningen kommer alltid uppleva att samhället i sin helhet står inför en större utmaning som måste hanteras politiskt. Ett vakuum kommer därför aldrig vara ett tillräckligt svar. Det måste alltid finnas ett politiskt alternativ att tillgå. Vänsterpartiet lägger för tillfället stort fokus på vårdvinster och jobben. Detta kommer i längden troligen vara klokt både ur röstmaximerande och verklig politisk synvinkel.
Detta blir även tydligt för debatten om invandring. Vissa tror att rasism i huvudsak kan övervinnas genom logiska resonemang och information, såsom goda argument för invandring. Och det är kanske därför vissa ärligt vill räkna på vad invandringen ”egentligen” kostar. Men frågan är irrelevant och felställd. Den verkliga frågan lyder: Vad kostar arbetslösheten?
När man räknar på invandringens kostnader brukar man ta typ [skatteintäkter från invandrare som jobbar] minus [skatteutgifter som går till, eller orsakas av, invandrare, såsom arbetslöshet och brottslighet]. Utgifter för arbetslöshet består till exempel av bidrag eller annat som arbetslösa erhåller från den offentliga sektorn etcetera. Brottslighet hänger också ihop med arbetslösheten. Dels därför att arbetslöshet förstör människor och ökar risken att folk begår brott (främst en vänsteranalys). Och dels därför att arbetslösheten minskar skatteintäkterna vilket gör det svårt för samhället att finansiera polis och andra brottsförebyggande åtgärder (främst en högeranalys).
Alltså är ”invandringens kostnader” helt beroende av arbetslösheten. Cirka 80-90 procent av samhällets skatteintäkter kommer direkt från arbete och konsumtion och alla andra skatteintäkter uppstår i förlängningen genom arbete. Arbetslösheten återkopplar enligt samma logik till i stort sett alla andra samhällsfrågor.
Som jag skrivit om tidigare i Flamman kan man mycket tillspetsat beskriva forskningsdebatten som att arbetslösheten antingen kan förklaras av (1) flexibiliteten på arbetsmarknaden; eller (2) efterfrågan i hela samhällsekonomin. Teori (1) har dominerat de senaste decennierna och som ett resultat av det har Riksbanken som främsta mål att hålla nere inflationen. Enligt teori (2) bidrar dagens låginflationspolitik till massarbetslösheten.
En växande mängd forskning tyder dock på att teori (2) är underskattad. Denna har starkare stöd i empiri och allt fler forskare börjar nu argumentera för olika varianter av denna. Det är denna teori som Vänsterpartiets jobbpolitik lutar sig mot: Vi vill att full sysselsättning ska vara målet för hela den ekonomiska politiken.
Oavsett vilken teori man utgår ifrån så är inte invandringen någon central faktor. Om inte invandrare vore arbetslösa skulle dagens ekonomiska politik (via bristande flexibilitet eller för låg efterfrågan) ha tvingat ut infödda svenskar i arbetslöshet istället, oavsett hur många generationer tillbaka de bott här. De som vill att ”debatten ska handla om något annat” eller att politiker ska ”ta debatten” bör därför istället fråga: Vad kostar låginflationspolitiken?
